Ska man ut och tävla så bör man träna innan. Om inte annat för att ge hunden en rättvis chans att lyckas med det man ber henne/honom göra... eller???  

Jag anmälde både Salza och Jippie till en inofficiell rallylydnadstävling som skulle gå av stapeln idag, och den anmälan gjorde jag för länge sedan. Att jag gjorde den så tidigt berodde på att jag ville ha den pressen på mig så att jag verkligen skulle träna innan det var tävlingsdags. 

Jaha ja... vi tränade förstås varenda dag, både bittida och sent. Tror ni mig inte??? Konstigt, jag som numera är så flitig när det gäller hundträning.   

Men när julhelgen var över så tog jag mig faktiskt i kragen och tränade några gånger i alla fall, och då var det ju ändå en hel vecka kvar till tävlingsdagen  

Ja, för att göra en lång historia kort så startade jag Salza i avancerad klass för första gången, och det gjorde jag enbart för att det var en inoffare. Jag ville se var vi stod med den där eländes högerhandlingen.... 

Och bortsett att Salza fick glädjefnatt när hon fick göra såna där kuliga grejor så gick det hyfsat... frånsett högerhandlingen.   Och det var helt och hållet mitt eget fel.... Salza hade fixat det där mycket bättre om jag varit lite mer fokuserad och inte klantat mig med fel kommando och så....   

Och så förstås.... hon försökte ta godiset i 8:ans frestelse, det kostade ju 10p. Det har faktiskt aldrig hänt förr, men med hennes nuvarande mathysteri så borde jag ju varit förberedd förstås... men det har som sagt aldrig hänt förr, inte ens i början när vi tränade, och då slöar man till lite.  

Men vi hamnade på 82 p och en andraplacering, så jag borde ju våga starta henne på några fler tävlingar när våren kommer. Och då, då ska jag minsann träna massor i god tid innan....    

Men dagens verkliga happening var att jag startade Jippie i nybörjarklassen också, och det var ett djärvt drag vill jag lova. Fast egentligen ska man väl hellre kalla det ett ojuste drag kanske, hans träning började inte förrän efter julhelgen den heller.   

Massor av avdrag för nosande och bristande samarbete, och så två 10p avdrag för fel övning. Och den ena av dom stod jag för, den andra stod Jippie för, så där delade vi rättvist oss emellan. 

Men den stora överraskningen för Jippie var alla skyltar som stod utspridda lite överallt    Och egentligen borde jag väl skämmas ihjäl som erkänner att vi aldrig tränat med skyltar, men vaddå???...  går det så går det, och några egna skylthållare har vi inte, so what?   

Men det gick inte så bra...  han nosade inte på alla skyltarna, men nästan.   Och så fanns det två skyltar med slalom vilket betyder många spännande koner, och så fanns det många dofter på golvet också....  Jippie trodde nog att han kommit till doftparadiset.   

Och så fanns skylten Sitt framför, höger ingång, framåt...  med. Så vi intensivtränade på att sitta framför innan det var vår tur. Jippie tror nämligen att han ska backa varje gång han ställer sig framför mig... lilla plutten. 

Så när det var vår tur, då skulle han inte sitta vid min sida längre, då skulle han sitta framför mig vid varje halt... så kan det gå....   

Men sånt är inga stora problem i rallyn där man får "hjälpa till" med röst och handtecken och sånt.... det svåraste att komma tillrätta med är däremot nosande, så nu vet vi vad vi har att jobba med framöver. 

Skylten sitt-stå var också med, och tänk, där fick vi inga avdrag. Inte var det speciellt snyggt det vi åstadkom, men tydlien var det ändå helt Ok eftersom vi inte fick några minuspoäng... helt fantastiskt.   

Vi landade i alla fall på 67 inofficiella poäng, och med tanke på att matte bidrog med en fel övning som kostade 10p så var det ju ingen större katastrof.  Men det är tur att det är några månader kvar tills våren är här....   

En lång dag har det varit... men himla kul att träffa lite rallyfolk igen.   Och det var inte så kul att köra bil, mörkt, dimmigt, regn och mycket trafik, men nu är vi hemma igen och doggsen sover sött. Det skulle nog jag också göra om jag intog ryggläge, men det är lite för tidigt för det ännu...    Men på det stora hela är jag nog hyfsat nöjd med dagen i alla fall, så jag kan ju om inte annat unna mig att slöa i soffan resten av kvällen. 

Att ha en Jippie alltså....  nyfiken, pigg, snabb och alert som.... ja, inte vet jag vad man kan likna honom vid. Kanske han helt enkelt är mallen för en bra hund...     Men allt går med blixtens hastighet och som ansvarig för hans upptåg bör man inte ens blinka, för under den tid det tar hinner det hända massor.    

I morse när vi var ute så spöregnade det och man såg inte en människa... eller hund... på flera mils avstånd. Fast... när jag böjde mig framåt för att koppla Ibsen, då dök det naturligtvis upp en hund med vidhängande husse i Jippies synfält. Och innan jag ens hann öppna munnen för att säga åt honom att stanna hos mig så var han framme vid den där hunden. 

Vaddå???  Hursa??? Ska man inte ha hundar lösa om dom inte lyder??  Struntprat... nåt sånt har jag aldrig hört talas om.  

I alla fall så kom han sekunden senare tillbaka med blixtens hastighet, och den hunden gick sedan åt ett annat håll så jag vet inte riktigt hur arg den där hussen var.... och lika bra var väl det kanske.  

I eftermiddag när vi var ute hade Jippie dubbelt så mycket spring i benen som vanligt. Jisses så han röjde, och tyvärr fick han inget gensvar av Ibsen, annars är det bra om dom två röjer ihop, dom gör av med en massa energi då. Salza blev lite inspirerad och tänkte ta ett race med Jippie, men det första han gjorde då var att trycka ner henne i snömodde  och då la hon förstås av.   

Han for som ett torrt skinn runt oss där vi halkade fram på blankisen, och rätt som det var så drog han iväg i racerfart bort genom skogen. Sekunderna senare hör jag en hund som skäller, och det var inte Jippie.   

Jag ska förskona er från att berätta vad jag sa då... men både Salza och Ibsen höll för öronen för att slippa höra mig.  

I alla fall så kom han strax dundrande tillbaka genom skogen, men då hade hans matte fått nog för idag. På med kopplet och så en lång föreläsning för ynglingen om vad som är tillåtet och inte tillåtet.   

Och när det var avklarat så gick vi hemåt, Jippie och Ibsen i koppel och Salza lös 10-15 m före oss. Det var ju nästan mörkt ute då, och när vi närmade oss en av infarterna till "vår gård" så kommer det tre rådjur rusande från gården, över gångvägen och vidare ut över ett gärde...  och det gör dom 10 m framför nosen på Salza. 

NEJ Salza!!!! fick jag fram... och den fantastiska Salza stannar i steget... hon var på G att rusa efter, hade redan tagit några steg efter dom. 

Ibsen stod som ett ljus vid min sida och stirrade efter rådjuren, och Jippie hoppade jämfota på min andra sida, samtidigt som han tjöt/ylade/vrålade.  Och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade honom kopplad.....

Och medan jag stod där och pustade ut så kommer det två rådjur till rusande samma väg. Salza tittar på rådjuren, tittar på mig... NEJ, säger jag, och då släpper hon uppmärksamheten på dom och nöjer sig med att nosa där de sprungit över gångvägen. Och med vetskapen om att hon har en stor jaktlust och ett stort viltintresse så kan det ju inte vara så fel att tycka att hon är världens absolut bästa hund, min Salza.   

När vi gått en lite bit därifrån så var jag ju absolut tvungen att prova... jag har ett självdestruktivt drag som tittar fram då och då...  så jag kopplade loss Jippie för att se om jag möjligtvis hade nån lydnad på honom också. 

Tjohoooo.... yeeesss!! hojtade Jippie, svängde runt och drog iväg i överljudsfart åt det håll där han sett rådjuren. 

Helvetes jävlar... förbannade skit...  hann jag tänka samtidigt som jag slog mig själv hårt i huvudet  

NEEEJ Jippie!!! KOM!!!! hojtade jag trots allt.... hoppet är ju det sista som överger oss..... och gissa??? Pojkspolingen vänder och kommer tillbaka   och mattes hjärta som nästan stannat började slå lite försiktigt igen. 

Som sagt....  Jippisar ska man inte ha om man har dåligt hjärta eller svaga nerver. I alla fall inte lösa Jippisar... fast hans sista bedrift där han vände trots full fart och en färsk minnesbild av de skuttande rådjuren gör väl nästan att dagens tidigare "utflykter" kan förlåtas honom, eller?   Hans jaktlust och viltintresse slår nog till och med Salzas tror jag, men kanske hade han min "föreläsning" om vad man får och inte får göra, några minuter tidigare, i tillräckligt färskt minne. Duktigt av honom var det i vilket fall...  

Och imorgon ska vi ut på nya äventyr, och  vi får väl se i vilket skick hans matte är då, när vi sent om sider kommer hem....    

....var det här i natt. Ja inte inne hos oss, men utanför. Det började smälla och panga och braka redan vid 23-tiden, sedan höll det på ända till halv ett, med en topp runt 12-slaget. 

Och det var i stort sett inga uppehåll heller.... ett oavbrutet pangande och smällande i en och en halv timma. Och då ska man betänka att vi bor i ett litet bostadsområde en bit från övriga områden, med skog och ängar som närmsta granne så det var med all säkerhet enbart folk som bor här "på gården" som ägnade sig åt eländet.   

Och det är säkert minst 1/3 av familjerna här har hund... en eller flera.... men det var väl förhoppningsvis inte nån av dom som orsakade oväsendet. 

Det var ju Jippies första nyår och eftersom Ibsen inte gillar smällarna så höll vi dom åtskilda. Salza bryr sig noll och ingenting så hon är en trygg förebild i såna sammanhang. Och Jippie brydde sig inte heller, men efter ca 1 timmas dunder och brak så började han se lite undrande ut, då sattte han sig upp och kikade ut mot fönstren varifrån det värsta oljudet kom. Lägg dig och sov, sa jag, det är natten nu! Och då gjorde han det....     

Det smällde ganska rejält några gånger när vi var ute lite tidigare på dagen, men det brydde han sig inte om trots att Ibsen reagerade. Och jag har aldrig tidigare sett att Jippie har reagerat på skott heller, men man vet aldrig när det blir så mycket och så högljutt under så kort tid. 

Och tyvärr så är det ju så att valpar/unghundar ofta klarar sånt här, men det betyder inte att dom sedan i vuxen ålder är lika lugna och avslappnade.  Man hör ofta folk säga att "när han/hon var liten brydde han/hon sig inte, men nu är han/hon jätterädd".... mycket tråkigt. Måste vara skitjobbigt att ha en hund som mår dåligt när det smäller så himla mycket runt omkring. 

En av mina cockrar tyckte inte om nyår eller andra helger då det smällde. Men han löste det genom att gå och lägga sig bakom soffan, där låg han sedan så länge det smällde och brakade, när det sedan blev tyst igen kom han fram och var lika glad som vanligt. Men jag tror att det mest var ljudet från raketerna som störde honom, det där svischandet ni vet...

Och medan han låg där bakom soffan och kurade stod en annan cocker med framtassarna på fönsterbrädan och kikade fascinerad på alla raketerna utanför. Så olika kan det vara, trots att dom hade samma matte. För visst är det också så att vi ibland har ett finger med i spelet när det gäller hur hundarna reagerar i såna här sammanhang.

I alla fall så inledde vi det nya året med en hyfsat lång promenad, doggsen och jag. Till och med Salza var rejält på hugget och röjde runt med Ibsen ett tag, kul att se att hon fortfarande har leklusten kvar. Synd bara att Jippie är så hårdhänt och våldsam med henne när hon vill leka, men han har ju gått i skola hos burduse Ibsen och lärt sig hur man enklast gör en platt pannkaka av en glad springertjej.   

Salza firade i alla fall in det nya året ordentligt....  

.....att gårdagens inlägg rönte så stor uppmärksamhet. Ja inte i kommentarer kanske, men i läsare... tror nästan att antalet läsare igår slog tidigare rekord.   

Men det där är förstås en fråga där tycke och smak avgör. Vi har alla olika idealbilder vi jobbar efter, och det tycker jag är bra.   Men jag tycker ändå inte att det är bra när domarna inte håller sig till det som finns skrivet i regler och anvisningar. 

Sen är det ju en helt annan sak att jag inte helt gillar de regler och anvisningar som finns för bedömningen i elitklassen, men det kan jag ju inte göra något åt. Elitklassen har blivit tråkig.... men oavsett allting så är det de regler som finns som gäller, och det är alltid domaren som dömer.  Vi tävlande kan bara hoppas att domaren är ordentligt påläst och dömer därefter. 

Nog om det.....

Det är spännande att träna en ny hund. Man lär sig hela tiden nya saker, och det är inte alltid så lätt att anpassa sig själv och träningsmetoderna till en helt annan hund med ett helt annan psyke och temperament.

Jippie är jätterolig att jobba med, men han är en helt annan typ av hund än vad Salza är så det gäller att inte fastna i gamla banor utan försöka sudda ut allt gammalt och tänka nytt. 

Och så är han ju kille också... kan bara göra en sak i taget.    Han fick tidigt lära sig att sitta ner och ta kontakt med mig innan han fick lov att skutta iväg lös när vi var ute. Och det funkar fint.....  Han sätter sig och sitter sedan stadigt där tills jag säger Varsågod. Men....  om han ser nåt spännande nånstans, nåt som han sitter och stirrar på, då hör han inte mitt Varsågod. Ibland har jag lite bråttom och då sätter jag honom ner, och så säger jag kanske Varsågod utan att han tittar på mig, men det hör han aldrig. Det är enbart då han tittar upp på mig som han hör....  så att titta på nåt spännande och lyssna på mig samtidigt, det kan han inte.    Och det är ju egentligen bara bra, jag ska ju inte ge honom några kommandon medan han har uppmärksamheten på nåt annat, men ibland blir det så i alla fall.  

Och ibland behövs det ju att han lyssnar trots att fokus är på nåt annat.... när han är lös till exempel, och något händer som fångar hans uppmärksamhet.... då måste han kunna lyssna på mitt Jippie KOM! trots det där intressanta.

Igår när vi var ute så såg jag (men inte hundarna) hur ett gäng hundar vek in på samma väg där vi strax skulle gå. Det var 7 lösa småhundar tillsammans med två mattar, så jag dröjde mig kvar där vi var en stund så att de skulle få ett ordentligt försprång. 

Men när vi sedan gick ut på den vägen där de också gått, då satte Jippie nosen i marken, virrade runt en stund i alla hundspår som fanns där och sedan drog han iväg med nosen i marken. 

Ibsen gjorde likadant, men inte i riktigt samma racertempo, och Salza struntade totalt i de där dofterna. Men jag var ju tvungen att få stopp på Jippie, med den farten skulle han annars snart vara ikapp alla de där hundarna, så jag hojtade JIPPIE KOM!!! och hör och häpna... han stannar, tvärvänder och kommer rusande med samma racerfart tillbaka till mig.   Då funkade kommunikationen trots att han var så fokuserad på de där spåren.... kanonbra! 

Annars så stämmer det där talesättet " en gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket" när det gäller Jippie.  

Vi hade lite för roligt igår när vi tränade läggandet så vid ett tillfälle gav han upp ett skall samtidigt som han snabbt la sig. Jag belönade ändå....  dumma jag!!!  ....  nästa gång skallade han också när han la sig ner... och jag belönade....   sedan fick vi jobba en hel del med att få bort det där skällandet.

Och jag som gärna är lite slarvig av mig får tänka mig för noga när det gäller vår träning. Minsta lilla avvikelse som jag inte vill ha måste jag korrigera redan med en gång, annars så sitter det där blixtsnabbt. 

Jag är väl lite slarvig med att det nån gång då och då kan få slinka igenom nåt så där lite halvdant försök, men med Jippie går det inte. Han lär sig blixtsnabbt och tror sedan att det ska vara så. 

Och han tänker ju rätt.... får man en belöning så är det så det ska vara. Man ska ju aldrig låta nåt halvdant "slippa igenom" när man tränar, men med Salza har det funkat ändå, hon är den typen av hund som fixar en klantig matte. Men Jippie är så mycket direktare och snabbare i allt han gör, så där känns det som attt jag måste skärpa till mig en hel del och verkligen tänka på att få till det rätt med en gång. 

Idag ska vi plocka fram IKEA-pallen och träna lite bakdelskontroll, framför allt med Salza. Hon har ju blivit mycket bättre på det sedan vi började träna just det, men det strular fortfarande lite (eller... tja... ganska så mycket   ) när jag har henne på höger sida, denna eländes högerhandling. Men det går ju bevisligen att lära gamla hundar sitta, fast det tar sin lilla tid....  

Och med denna gamla bild på Salza önskar vi er alla ett

GOTT SLUT på det gamla året och ett riktigt

FRAMGÅNGSRIKT OCH GOTT NYTT ÅR 2014.

Varför är det så att det där med "attityd" har blivit så himla viktigt när det gäller hundar och hundträning/tävling? 

Jag kan förstå att alla vill ha en hund som genomför det den ska på ett frimodigt och glatt sätt, men börjar inte saker och ting att gå till överdrift när det gäller den biten?

Måste man ha en hund som viftar på svansen så att den nästan ramlar omkull? Och måste man ha en hund som är så "på" att den inte kan gå normalt vid förarens sida utan istället nästan hoppar jämfota? Och måste man ha en hund som går som en ostkrok vid förarens sida, allt för att kunna se upp i förarens ansikte? Att hålla kontakt är väl inte alltid detsamma som att hela tiden stint stirra in i förarens ögon, eller?  

Och den här texten finns fortfarande som anvisning beträffande hur momentet Fritt följ ska utföras  ".....och skall villigt och rakt följa föraren, gående invid dennes vänstra sida med huvudet eller bogen i jämnhöjd med förarens knä."

Hur många hundar ser man inte där betyget för Fritt följ blir högt, trots att det snarare är så att hundens höft är i höjd med förarens knä? Alltmedan hundens "framkropp" utför sitt "ostkrokstrick" och böjer sig in framför förarens ben.....  

Ja, jag vet... jag är sur och grinig. Men det beror på att jag tycker att regler och anvisningar är till för att följas. Gör man inte det ska det kosta poäng... ovsett hur glad hund man har.

Jag vill förstås också ha en glad hund som glatt och villigt gör det jag ber den om. Men det ska se snyggt och samlat och prydligt ut, inte hafsigt och slarvigt, vilket det oftast gör när hunden är alltför mycket "på".  Och den som har en hund som gör det den ska enligt regler och anvisningar ska ha mer betalt för det än vad den får som har en hund som också gör det den ska, men som slarvar och hafsar sig genom programmet.

Men det där är ju domarnas sak att hantera. Så länge det lönar sig att ha en hund med "attityd" som slarvar sig genom programmet så lär det väl vara så att det är just det de flesta strävar efter i sin träning.... en uppskruvad och nästintill stressig hund, på bekostnad av exakthet och precision. 

Jag är ju naiv nog att tro att de flesta som verkligen vill, kan få en glad och pigg hund att utföra det den ska på ett snyggt och samlat sätt samtidigt som den utstrålar både energi och arbetsglädje. Men som sagt... så länge domarna premierar slarv och hafs, varför ska man då lägga ner det extra jobb som det trots allt medför?

Ja det var dagens klagovisa det....  men jag satt igår och kikade runt på en massa filmsnuttar om hundträning (istället för att träna mina egna hundar    ) och måste ju återigen göra den här reflektionen. 

Jag tänkte att jag skulle få lite inspiration och lite nya infallsvinklar till träningen, men jag blev mest bara besviken på det mesta som jag såg.  Nu vet förstås vi alla att det naturligtvis finns många ekipage som är just precis så där duktiga och härliga att se på som jag önskar mig, men av nån anledning så är det inte deras filmer man hittar på nätet.   

Ja, det är inte lätt det där med hundträning heller. Det handlar väl en del om tycke och smak också förstås, men det får ju aldrig ta överhanden över regler och anvisningar.  Så länge det handlar om en tävling så är det ju väldigt viktigt att domarna verkligen håller sig till de regler som finns, hur ska det annars kunna bli något som ens liknar rättvist?

Ja, så sa Jippie häromdagen när vi var inne i zoo-affären för att väga honom. Det var massor av folk och hundar där, och när Jippie klev in före mig genom dörrarna med högt huvud och hög svans, stannade han till, tittade sig omkring och sa ett högt och ljudligt VOV... här kommer JAG. 

Eller också var det så att han tänkte så här: Här kan det finnas farliga och mystiska saker, bäst att jag försöker skrämma bort dom innan dom skrämmer mig. 

Strunt samma... han beter sig i alla fall som om han är herre på täppan när han kommer till såna där ställen. Blir lite uppskruvad och tror sig som sagt vara herre på täppan. Jag får ta ett rejält tag i honom för att dämpa honom lite, men då gör han omedelbart det. Lugnar ner sig alltså....    

Man ska ju inte jämföra hundar, men det är oundvikligt när man har två hundar av samma ras. Och för varje månad som går så inser jag att Salza nog är en ganska så unik hund. Det betyder inte på något vis att Jippie är en sämre hund, han är en helt normal hund, men med ett mycket livligt temperment, en outtröttlig motor och ett jäkla humör.... en mycket bra hund med andra ord.   

Och Salza är också en mycket livlig, outtröttlig hund, men hon är ändå unik. Eller...  unik och unik... hon är mycket lik min cocker Samson, dom verkar vara stöpta i samma form.  Men dom är som sagt unika..... alltid coola oavsett plats och situation, oerhört föriga och lydiga och med en fantastisk förmåga att fokusera på mig och det jag vill. 

Men nu har jag även en hund som förutom allt annat också är ett litet krutpaket.... färdigt att explodera när som helst....  och det är inte alltid så lätt för en gammal gaggig matte att komma ihåg det.   Men det hjälper i alla fall till att hålla matte på alerten, det som händer i Jippies värld, det händer blixtsnabbt.   

Fast igår när vi var ute så sprang det en katt över vägen ca 50 framför oss, och hör och häpna.... jag fick alla tre hundarna att stanna hos mig trots att dom gick lösa (fast i ärlighetens namn är jag inte helt säker på att Jippie såg katten   ). Och sen när vi närmade oss stället där katten sprungit så kommenderade jag HÄR och då gick dom alla tre så snyggt och prydligt runt mig... Ibsen på vänster sida, Jippie på den högra sidan och Salza bakom mig. Dom slängde låååånga blicka in i skogsdungen där katten försvunnit, men dom stannade hos mig tills vi passerat skogdungen och dom fick springa fritt igen.... duktigt tycker jag.   

Nu ska jag i alla fall ge mig ut och träna med Salza och Jippie. Salza ska göra debut i avancerad klass i rallyn om en dryg vecka så vi behöver fräscha upp kunskaperna rejält. Och träna på högerhandlingen förstås...   

Men det är en inofficiell tävling så det är inte så "allvarligt", men jag tyckte det var ett bra tillfälle att testa var vi står när det gäller den där eländes högerhandlingen.  Jag måste ju ta mig i kragen och ge mig ut och tävla när våren kommer, under det här året har vi inte tävlat en enda gång.... katastrof.  

I går letade jag febrilt efter ett ställe där vi kunde träna lite. Ett ställe utan isfläckar så att jag skulle slippa hålla koll på var jag satte fötterna och istället fokusera på hundarna. 

Till slut hamnade vi i p-huset i stora köpcentrat. Och där var det för ovanighetens skull nästan fullt, men vi fann ett ställe högst upp där vi kunde vara lite för oss själva och träna. 

Och jag fick återigen bekräftat att det aldrig är fel med ett träningsuppehåll när man håller på att lära in nya saker. Salza och jag har ju börjat träna på den där eländiga högerhandlingen, och det har varit jättesvårt för oss bägge två.  Och jag har varit jättelat och inte tränat alls på länge... inte ens med lilla Jippie.

Men igår gick det riktigt hyfsat med högerhandlingen. Inte perfekt, men väldigt mycket bättre än när vi sist tränade i alla fall. 

Problemet var att hon nästan gicki taket av lycka över att få göra nåt sånt där igen. Hon blev sprallig som en liten valp och gjorde förstås massor av slarvfel i de olika momenten, men det kan det var värt när man ser hur lycklig hon är.  

Men frånsett högerhandlingen och alla konstiga "byta-sida-moment" som finns i avancerad klass så är ju övriga moment i sig inga problem, dom fixar hon bara hon lyssanar på mig. Fast vi har ett av de där "byta-sida-momenten" som vi inte fixar... och det lär ta tid innan vi gör det också, men vaddå.... vi är ju gamlingar båda två numera och av såna kan man inte förvänta sig alltför mycket. 

Jippie fick också träna, och det var ju en väldigt ny situation för honom. Vi har ju mest tränat här hemma, och då på att backa, lägga sig och ligga kvar och att sitta kvar och lite sånt där jox. Övrig kraft har vi lagt på vardagslydnaden, komma på inkallning, kunna uppföra sig ute bland folk och hundar och liknande saker, så det här var nåt nytt och jobbigt för liten Jippie.

Det var ganska så lugnt där vi var, då och då kom det nån och hämtade sin bil, men ganska så lugnt ändå. Men det hördes massor av ljud förstås, vi var ju mitt i ett stort köpcentra och hade desutom den vältrafikerade E4:an alldeles vid sidan om oss. Så Jippie hade det jobbigt.....

Och kontentan av det hela blev att han sov mycket gott... och mycket länge... när vi sedan kom hem. 

Men han är oerhört lättlärd, och oerhört lättbelönad, så det är inga som helst problem att träna honom. Det enda "problemet" är väl i så fall att han har svårt att fokusera på mig och det vi gör när det finns störningar runt omkring. 

Och naturligtvis är det ju så att då ska jag inte åka till köpcentrat och träna, utan hålla mig här hemma där det är lugnt och tyst, men just nu finns det inga bra ställen att träna på här. Även om vi inte har nån snö att tala om så har vi desto mer is, och ska jag fokusera till 100% på hunden jag tränar så lär jag halka på nån av alla dessa isfläckar, och jag är inte så himla pigg på att bryta en handled eller ett ben eller nåt sånt. 

Jaja, det löser sig nog det också.... det är i alla fall kul att se hur oerhört fort han lär sig saker. Ett par repetitioner, sedan vet han.... men det betyder ju i och för sig inte att det är befäst på något sätt, men han snappar verkligen blixtsnabbt upp vad det är man vill att han ska göra... med rätt belöning i sikte förstås. 

Kanske att jag ska avge ett nyårslöfte för första gången i mitt liv i år? Att jag ska träna lite mer regelbundet och lite mer målmedvetet med lilla sötnosen Jippie. Han har alla förutsättningar att bli hur duktig som helst, bara nån visar honom vägen. Och denna någon borde väl vara jag då kanske....     

Jag är som ni kanske minns från tidigare år ingen älskare av julen och det känns enbart bra att den snart är över för den här gången. Jag vet inte att jag någon gång i vuxen ålder varit speciellt förtjust i julen, men det kanske beror på att jag (och min dåvarande familj) i många år flängde land och rike runt just för att det var jul och släkten ska ju gu' bevars umgås när det är jul. 

När flängandet upphörde var det i stället hos oss läkten samlades och då var det enbart matlagning och uppassning på alla sätt och vis hela långa helgen, så det var inte mycket bättre det. 

Eller också beror det kanske på att jag alltid haft lite svårt för det där enorma slöseriet som försiggår på så många ställen just bara för att det är jul. 

Vem har inte sett nästan feberrusiga barn slita julpapperet av julklapp efter julklapp för att sedan bara kasta en snabb blick på innehållet och så lägga det på den stora högen av andra julklappar, för att sedan återigen febrilt slänga sig över nästa paket... och nästa paket... och nästa paket. 

Och nej, jag pratar inte om min son nu, sånt överflöd var han inte van vid, men det scenariot har vi väl ändå alla upplevt nån gång... eller?

Och i de hem där överflödet inte finns, där växer istället ångesten över att just deras barn inte få del av det där överflödet som "alla andra" har.

Det finns väl få helger som är så ångestladdade som julen. Antingen på grund av ovanstående skäl eller också på grund av det eviga upprepandet av att det är en familjehögtid och då ska man träffas hela släken och ha det mysigt och riktigt rå om varandra med mycket god mat och många julklappar.

Och alla dom som inte har nån att "rå om" då? Eller alla dom som inte har några pengar till massor av julmat och julklappar, Eller dom som inte ens har nånstans att bo? Hur mår dom när dom i veckor före jul matas dagligen av detta mantra om julmat och julklappar och släktingar och gemenskap ...?  

Läste i tidningen nu i helgen om en familj som fått sina julklappar stulna dagen före julaftongen.... julklappar för 20.000:-, och det är säkert ingen ovanlig summa. Det finns förmodligen massor av familjer där man spenderar ännu mer pengar på julklappar..... . Nånstans har saker och ting spårat ur rejält när det gäller julhelgen.

Jodå, vi köper också julklappar till släkten, men jag försöker ju köpa sånt som folk behöver och önskar sig och ändå hålla det inom rimliga gränser. Och det är lite glädjande att veta att sonen faktiskt också har tänkt till angående julen och allt runt omkring..... Så här skrev han på FB på julaftonen: "Någonstans i din omgivning finns någon som inte upplever julen som du. Det finns någon som är ensam. Någon som ser julen i annat perspektiv... "  

Vi borde nog alla göra något för de som inte har det så väl förspänt som vi själva, men jag är den första att erkänna att jag är dålig på det. Tanken har funnit där varje år, men tyvärr har jag aldrig gjort verklighet av den. 

Nog tjatat om det nu då....  hundarna fick i alla fall varsin julklapp, och om sånt kan manju också tänka vad man vill. Julklappar till hundarna är väl om något både överflöd och onödigt, men dom är ju våra familjemedlemmar så dom fick ett paket var i alla fall. 

Ibsen fick förstås också en julklapp, men av en sort som har stort tuggmotstånd eftersom han bara behöver ett par tre tuggningar för att ta död på en sån där orm som de andra två fick.

Fast Salza är också bra på att förstöra mjukisdjur.... hon lyckades tugga hål på de där ormarna på nolltid hon också     så idag får det bli syverkstad igen. 

Men det finns en mycket ljudlig pipgrej i varje "led" på de där långa ormarna, så vi hade en mycket högljudd serenad här sedan dom slitit bort pappret på sina julklappar. Salza blir fullkomligt galen när hon får en ny pipleksak, så den här fick henne verkligen att gå i taket, men sånt händer så sällan nu för tiden så det är mest bara kul tycker jag.   

Igår hade vi gäster här och då var förstås hundarna precis som småbarn brukar vara   De hämtade snabbt sina nya leksaker och sen for dom omkring och pep med dom för glatta livet.  Vi hann nästan bli hörselskadade allihop innan dom tröttnade...  för inte hade jag hjärta att hejda dom när dom hade så roligt.   

Jag hann inte med att filma när hon hade sin första stora kamp med ormen och for som ett torrt skinn runt lägenheten, men ni kan i alla fall få ett smakprov på (o-)ljudet när hon och Jippie hjälps åt att döda varsin orm.