Jodå, jag vet... eget skryt luktar illa. Men jag skryter inte om mig, eller om det jag gör, jag skryter om mina duktiga hundar och det måste ju vara en helt annan sak.    

Salza har ju alltid imponerat på mig genom sitt sätt att vara. Lättlärd till max, full fart i alla lägen och outtröttlig när det gäller att jobba, och en otrolig förmåga att hålla fokus på just det hon ska göra. 

Men nu har jag ju dessutom "lilla" Jippie, som är en helt annan typ av hund, att jobba med. Nu när han är nästan 18 månader gammal så har han stabiliserat sig enormt mycket jämfört med hurdan han var för bara några månader sedan (pojkar mognar sent vet ni väl? ), och jag kan glatt konstatera att jag har ytterligare en fantastisk hund att jobba med.   

Ta apporteringen som exempel. Att springa iväg och hämta grejor som matte kastar, det kunde han redan vid 8 vceckors ålder, och det är ju ingen apportering egentligen, det är ju mest bara en lek. Att bära grejor har alltid varit en viktig del i hans liv. Han kånkar omkring på leksaker jämt och ständigt och har lärt sig att det är lönsamt att plocka upp sånt som matte tappar på golvet, då får man en godis i utbyte. 

Men apportering som tävlingsmoment är ju nåt helt annat det. 

Vi hade problem i början med att han inte ville hålla apportbocken/dummyn tillräckligt länge och inte tillräckligt stadigt. Han släppte gärna när min hand var nästan framme vid apporten, och han flyttade runt apporten i munnen lite. Inte tuggade, utan bara flyttade på den ...

Vi jobbade med det där ett tag och kom så långt att han höll apporten bättre och bättre, och slarvig som jag är så kändes det som att jag nog kunde nöja mig med det vi hittills uppnått, d.v.s att han höll tills jag nuddade apporten, då släppte han den i min hand. 

Men så hade vi ett "problem" till.... lydnadsklass 1-apporteringen. Där ska han sitta stilla vid min sida, ta apporten som jag erbjuder honom och sedan hålla några sekunder tills jag ger kommando att han får släppa och då ska jag ta den ur hans mun. 

Att ta upp appporten från golvet/marken går bra, att hämta den när jag slängt den är helt OK, och att leta reda på dummys inne i buskarna och komma med dom är också helt OK... men att sitta stilla vid min sida och sedan sträcka sig och ta apporten som jag erbjuder honom, och det utan att resa på lilla rumpan, det visade sig vara svårt.   

Så i vanlig ordning la jag det momentet åt sidan för ett tag sedan...  kände inte för att krångla med det (har urdåligt tålamod) och tänkte att det löser sig nog så småningom. 

Och så idag kände jag plötsligt för att ta tag i det där "problemet".  Beväpnade mig med godis, klicker och apportbock... och Jippie då förstås... och satte igång. 

Första försöket reste han på rumpan, andra försöket satt han kvar, men flyttade runt apportbocken i munnen. Tredje försöket höll han apporten stilla och satt stilla. Fjärde försöket satt han stilla som ett ljus och stirrade upp i mitt ansikte medan han hade ett stadigt grepp om apportbocken...  femte, sjätte och sjunde försöket likadant. 

Vi tog en paus, tränade lite annat i några minuter, sedan fick alla hundarna leta lite godis på gräsmattan, och så testade jag apporteringen igen. 

Han satt stadigt på rumpan, sträckte sig fram för att ta apporten, höll den stadigt ända tills jag hade ordentligt tag om den och sa Tack! (vilket är mitt loss-kommando) då släppte han den, och tittade förväntansfullt efter sitt godis.

Visst är man väl ett geni när man så snabbt lär sig exakt hur matte vill ha det??? 

Ja nu är det klart, nu har Jippie (17 månader gammal) fått sin allra första officiella titel...   RLD N.   

Vi skulle haft en titel till vid den här tiden var det tänkt, men "människan spår och Gud rår", eller hur är det man säger? Vi kom igång sent, och sen strulade det med lite ditten och datten, men vi får väl vara nöjda med det vi har så länge. 

Jippie har startat 4 gånger i rallylydnadens nybörjarklass och hans poäng är 99, 97, 89 och 95. Inte fy skam för en kille som gett matte det intrycket att omgivningen oftast verkar mer intressant än matte. Uppenbarligen har matte fel där...    Men en av domarkommentarerna lyder så här: "Trevligt och lugnt med nyfiken vovve." så visst har han koll på omgiivningen också. Men de två första resultaten är tagna på en dubblerad tävling, två starter på samma dag, vilket i sig kan vara en svårighet för en ung orutinerad hund, men det fixade han galant. 

Han är oerhört lättlärd och lättförd, men som sagt...  han vill gärna hålla koll på allt som händer i omgivningen också. Men det spelar ju inte så stor roll om han trots det gör såna resultat. 

Vi hade 4 starter i fortsättningsklassen inplanerade också, men sjukdom satte stopp för det. Nu får vi se om det blir tillfälle till fler starter under hösten i stället. 

Jag har  startat Salza på en av Jippies tävlingar också, med då i fortsättningsklassen. Hon borde gå i avancerad klass, men vi får inte till det där med högerhandlingen riktigt som jag vill, så vi fortsätter i fortsättningsklassen ett tag till.  Det håller ju momenten vid liv så att hon inte glömmer bort det hon redan kan...

Förra året tävlade vi inte alls, och på årets enda tävling gjorde hon 87p, varav 10 p var mattes fel, vilket innebär att hon endast gjorde 3 små egna missar. Och dessa missar får vi tyvärr leva med på varje tävling. Hon lyfter nämligen på ena tassen i de moment där hon sitter och väntar på ytterligare ett kommando, och det kostar 1 p avdrag varje gång. Tråkigt och våldsamt svårt att rätta till eftersom det inte är någon medveten rörelse hon gör.  

Men jag ser att hon börjar bli lite till åren nu. Hon är "bara" drygt 8 år, men jämfört med hur hon var för några år sedan så ser man att åldern börjar göra sig gällande. Hon är fortfarande pigg och alert, men offrar inga krafter i onödan utan gör allt med så lite ansträngning som möjligt, och det är ju smart.   

Det vore ju kul att kunna tävla henne i avancerad klass snart, men vi har som sagt problem med högerhandlingen. Hon är ju en "gammal" rutinerad lydnadshund och det där med vänstersidan är inprogrammerat i hennes hjärna sedan lång tid tillbaka. Men vi får vl se vart vi hamnar.... det känns väl som att Jippie egentligen är den som jag ska tävla med i första hand nu. 

Men om 1 månad går SM i rallylydnad av stapeln här i Sundsvall, då tänkte jag kika på de allra duktigaste och få lite inspiration, så vem vet? Kanske vi får ordning på den där högerhandlingen så småningom, Salza och jag.    

Jag vill egentligen inte erkänna hur länge jag varit med i hundvärlden, känner mig plöstligt alldeles stenålders då, men jag har faktiskt varit med inom hunderiet (främst SBK) sedan början av 70-talet. Många trender och metoder har kommit och gått under den tiden, men nu tycker jag nog att saker och ting börjar spåra ur. 

Attityder och metoder förändras hela tiden, det vet vi ju, så har det alltid varit, men nu tror jag att stora vansinnet brutit ut på allvar.

I och med alla sociala medier som numera finns så sprids ju allt som händer med vindens hastighet, och om det är bra eller dåligt kan ju de lärde tvista om. 

Men på Facebook finns ju mängder av olika grupper där medlemmarna är inriktade på specifika grenar inom hunderiet likväl som allmänna grupper för hundägare, och där kan man då och då läsa de mest horribla saker. Det senaste som fick mig att spärra upp ögonen var att det finns domare som inte tillåter halsband i form av kedjor (sk. stryphalsband/dressyrhalsband) på tävlingsplanen. 

Domare bör vara läskunniga, och är dom det så kan dom med egna ögon se att det inte någonstans finns några regler för hur ett halsband ska se ut när man tävlar med sin hund. Det enda som står är att man inte får använda stackel eller andra... i lag...  otillåtna typer av halsband, och ännu har vi inte nått så långt i vansinnet att lagen anser en vanlig halslänk som otillåten. 

I rallylydnaden finns det lite mer specificerad text om halsband och koppel, men i slutänden står det samma där som på andra ställen.

Jag avskyr verkligen domare som skapar sina egna regler utan att ha någon som helst grund för dom.  Jag avskyr dom domarna lika mycket som jag avskyr domare som inte läser på reglerna ordentligt, utan dömer lite efter eget tycke och smak. 

Och tro mig, det finns såna domare... av båda typerna... tyvärr.    

Att all hundsport är en bedömningssport är en sak, jag kan utan vidare köpa att olika domare uppfattar saker och ting på olika sätt, och att alla domare har sin drömbild av hur saker och ting ska utföras, men jag kan aldrig godta att det finns domare som tror sig vara Gud Fader själv och därför kan hitta på egna lustifikationer som drabbar de intet ont anande tävlande. 

När det gäller betyg för ett utfört moment har jag aldrig några åsikter, det är domaren som dömer och det får man finna sig i, men Allmänna bestämmelser och Specifika regler för varje grupp är det som gäller för alla, både domare och tävlande. Där ska inte några självgoda domare skapa egna bestämmelser. 

Sen kan man ju tycka att det tyvärr är alldeles för få tävlande som vet vad det står i regler och bestämmelser, och det är ju synd, främst för deras egen del.  

Det är ju i såna fall domarna kan göra lite som dom vill utan att nån kan/vågar protestera. Det är ju faktiskt så att man enligt reglerna måste vara väl insatt i de regler och bestämmelser som gäller om man ska tävla. Men då måste man ju förstås ha läst reglerna för att veta att det står så....    

För mig som alltid lusläser allt som liknar regler och bestämmelser och anvisningar så är det ofattbart att den som ska ut och tävla inte ens skummar igenom det som finns skrivet, men vi är ju alla olika förstås 

Fast jag skulle vilja se den domare som säger åt mig att jag inte får ha en halskedja på min hund när jag ska tävla. Jisses vilken diskussion det skulle bli....  

Överhuvudtaget så är jag våldsamt förbyllad över alla de diskussioner som finns om olika tper av halsband. Var och en måste väl kunna ha den typ av halsband som dom trivs bäst med? Att hunden far illa av en dressyrlänk/stryphalsband är ju inte alls sant. Jo, det är sant, om det är så att hunden ständigt drar, då far halsen illa av ett sånt halsband. Men en hund som går utan att dra, den kan väl för sjuttan ha vilken typ av halsband som helst, eller?  Och hundar ska inte dra, det mår vaken dom eller föraren bra av. 

Ibland tror jag att det finns människor som väljer att sätta sele på sin hund för att dom sedan med gott samvete ska kunna låta den dra så mycket den vill, den blir ju inte skadad i halsen när den har sele och det är så jobbigt att lära hunden att inte dra.  Att dom sedan har nästintill noll kontroll över sin hund, det verkar mindre viktigt.  

För visst är det väl så att vi använder halsband/sele och koppel för att kunna ha kontroll över våra hundar om det skulle behövas? Och vilken typ av halsband och koppel ger mest kontroll över hunden? Inte är det då en sele och ett flexikoppel inte....  

Jaja, skit samma....  det var den där knäppa domaren som förbjöd halslänkar på tävlingsplanen det gällde idag. Honom borde någon prata förstånd med tycker jag....  eller kanske bara ge honom en regelbok att läsa, han kanske inte har tittat i en sån tidigare. 

Och då borde jag ju skriva av mig det jobbiga här i bloggen, men så är det ju så att det är lite svårt att lämna ut allt elände till kreti och pleti.  Ni tar väl inte illa upp av att bli kallade kreti och pleti?  

Jag tyckte jag hade kommit igång med hundträningen igen, och att saker och ting flöt på. Inte var livet perfekt direkt, men hyfsat.... och sen så vänder allting på en femöring och allt känns bara skit.   Jaja, vi har väl kravlat upp ur skiten förr, det lär väl förhoppningsvis gå en gång till.... 

Vi har i alla fall hunnit ut och tävla två gånger till sedan senaste tävlingsrapporten. Och nu senast hade jag med alla tre hundarna, och startade alla tre också. Fast det ska man nog inte göra alltför ofta, att starta tre hundar på samma tävling är nog en för mycket tror jag, i alla fall för mig. 

Men Salza och Ibsen startade fortsättningsklass, och Jippie nybörjarklass så de var ju inte i samma klass i alla fall. Nästa gång vi ska tävla (när det nu blir???) ska dom starta i samma klass alla tre, så då får jag välja två av dom, tre är som sagt för mycket. 

Och Salza är ju som vanligt duktig. Hon kunde visserligen inte snurra just precis då, men frånsett det så blev det bara 3 poängs avdrag och då för att hon rörde på tassarna. 

Ibsen debuterade i den klassen och var för ovanlighetens skull våldsamt nosig.... och han kunde inte heller snurra just den dagen. Men han fixade sitt kvalificerande resultat och det är ju det "viktiga"... om det nu finns nåt som är just "viktigt" i samband med hundtävlingar.  

Och så lilla Jippie då...   han hade redan tagit sitt tredje kvalificerande resultat i den klassen ett par dagar tidigare, men han var inte redo för fortsättningsklassen så han fick starta i nybörjarklassen ändå. 

Och han skötte sig hyfsat....  95 p blev det och det är ju bra... eller? Kan tyckas att man ska vara jättenöjd med ett sånt resultat, men jag är inte riktigt nöjd ändå. Och det är inte Jippie jag är missnöjd med, det är mig själv jag inte är nöjd med. 

Jag har för bråttom med Jippie. Vi har inte lagt grunderna ordentligt, och det är ju typiskt mig. Jippie är oerhört lättlärd och väldigt mån om att vara till lags, och då är det väldigt lätt att gå för fort fram utan att befästa de olika bitarna ordentligt. 

Han kan alla moment i den klassen, men han är lite slarvig och det är han förstås för att det har lönat sig att vara sån..... mitt fel alltså. Och han har lite svårt att fokusera på mig och det vi gör....  och det är förstås mitt fel det också. Jag har inte lagt nog med tid och kraft på den biten...  så skäms på sig Barbro... skärpning! 

Men vi är alla anmälda till en ny tävling i helgen i alla fall.   Sex starter totalt, därav fyra med Jippie..... och så ser det ut som att vi inte kan åka.   

Det där med icke helt friska hundar är inte bara svindyrt utan tråkigt också. Bekymmer i massor och inställda roligheter på löpande band.... usch....  

Det är ju så med mig att hundarna är mitt lilla andningshål. Att träna och åka runt och tävla lite, det ger lite energi så att vardagen inte blir alltför enahanda och tråkig. Och även om man inte kan tro det just nu i värsta tropiska värmeböljan, så är ju säsongen kort här uppe, chanserna till tävling är inte jättemånga. 

Och då spolieras det av att alla hundar inte är helt friska....  och att åka och tävla och lämna en "sjuk" hund hemma, det förtar nöjet med det hela, fokus blir liksom felriktat då.

Jaja... visst är det synd om mig?   Det finns sånt som är värre, jag vet det.... men jag blir i alla fall deppig och ledsen och tycker synd om min hund, även om det finns dom som har mycket större problem än så.   

Men det där med att det alltid finns nån som har det värre, det är väl ändå en "tröst" som aldrig har fungerat... på nån? I alla fall inte på oss vanliga egoistiska dödliga, man får nog vara lite helgonlik för att bli hjälpt av den frasen....   

Jag skäms, men måste erkänna att igår gick Jippie sitt allra första viltspår. Skäms gör jag för att jag väntat så länge, en liiiiten ursäkt kan vara att jag har så ont i mitt knä så jag helst undviker obanad terräng i skogen, men det är egentligen ingen giltig ursäkt.   

Salza blev godkänd i anlagsklass vid 6 månaders ålder och hade tre 1:a pris i öppenklass när hon var nio månader.... och nu är Jippie så lastgammal som 16 månader.  Skämt åsido....  men det är ju hög tid att sätta igång den träningen nu i alla fall. 

Han är ju en naturlig spårhund av Guds nåde..... spårar allt och alla om tillfälle ges, på frihand så att säga. Sätter alltid ner nosen för att hitta det han vill, antingen det är nån av de andra hundarna eller nån av oss människor, eller min bil han vill nå. Nosen i marken (eller golvet för den delen också) och så full fart i doftspåret....

Men.....  vi har gjort några personspår tidigare, och när han så att säga ska spåra på beställning då blir han osäker på vad som förväntas av honom. Spårar visserligen, men inte alls lika målmedvetet som när han jobbar på egen hand. Mitt fel förstås, jag har inte tränat så som vi borde, men därför var det nu lite spännande att se hur han skulle hantera ett blodspår där det även fanns viltdoft från en rådjursklöv. 

Spåret var inte så långt, kanske knappt 200m och det hade legat i 5 timmar, lite länge första gången kanske men det berodde på att jag hoppades att den starka blåsten skulle ge sig lite. Det gjorde den inte så det blåste ganska så rejält när det var dags.. Det fanns två 90-gradersvinklar på spåret och det fanns ett bloduppehåll på ca 10 m.

Jippie blev väldigt intresserad när han upptäckte den första blodfläcken, undersökte den noga... och kissade sedan på närmsta träd. Jaja, första gången må det vara hänt... sedan traskade han sakta iväg framåt, kollade noga på varje bloddroppe de första 20-25 metrarna, men fortsatte sedan med lite högre fart framåt i spåret. 

Vid bloduppehållet, där vi dessutom hade stark sidvind, drog han iväg i vinden lite, men när bloddroppandet sedan började igen så var han tillbaka i spåret. 

Vid första vinkeln fortsatte han av bara farten framåt några meter förbi vinkeln, men upptäckte att spåret var borta och vände tillbaka och fixade vinkeln helt OK. Vid den andra vinkeln sansade han sig lite mer och tog den hyfsat bra. 

När han var framme där klöven fanns tänkte han fortsätta förbi, i spåret, men fick vittring av klöven som låg under en liten gran så han tvärnitade och dök in under granen och hämtade fram klöven.    

En helt OK början tycker jag. Jippie är ju oerhört lättlärd på alla de vis och jag hoppas och tror att han blir ännu mer målmedveten när han kommer på att "följer jag den där doften så hittar jag den där roliga/smaskiga klöven till slut". Jag hade med en snörboll för säkerhets skull, tänkte att om inte klöven är nån rolig belöning i slutet så tar jag till bollen då, den älskar han ju. Men han ratade bollen till förmån för klöven,  och det var ju bra. 

Och sen så vet jag att jag gjorde det onödigt svårt för att vara första gången, men jag är ju lite sån där... gillar att utmana hundarna lite och ge dom nåt att jobba med.   Och Jippie levde ju upp till kraven utan några större problem. 

Nu gäller det bara att ge honom lite rutin, och låta honom går några spår så att han får hela kedjan klar för sig. I anlagsklass är ju inte kraven så mycket högre än att dom självständigt ska ta sig till slutet och markera klöven inom utsatt tid. Det fixar liten Jippie hur lätt som helst bara han får chansen att träna några gånger först...

Och så måste vi förstås träna på längre spår också, Det är jobbigt att spåra, så det gäller att lilla huvudet hänger med hela vägen. Han är så intensiv i allt han gör, Jippie, så han blir antagligen fortare trött i hvudet än vad den hund blir som inte är lika intensiv.

Men idag blir det inget spår i alla fall. Det blåser som sjuttan ute och det är ju onödigt att spårträna en orutinerad hund under såna förhållanden. Men eftersom vi inte har några rallytävlingar inom räckhåll på ganska så länge nu så passar det ju bra att vi ägnar oss åt lite skogsarbete ett tag.   

Jag startade 3 hundar i 5 klasser på en rallylydnadstävling igår. Det får man ju inte! säger säkert nån nu... men är det en inoffare så får man ju det.     

Och egentligen är det ju ingen skillnad rent tävlingsmässigt på inofficiell och officiell. Just den här tävlingen var dessutom ett led i en domarutbildning så allting gick rätt tillväga på alla de sätt...   

Och det var ju mest spännande att se hur "lilla" Jippie skulle uppföra sig denna gången. Förra gången vi var ute och tävlade då var det bara han och jag, och då regnade det precis hela tiden..... igår var det strålande solsken och både Ibsen och Salza var ju med. 

Dagen började med Salza i avancerad klass, och det var sista gången jag startar henne i den klassen.... på många, många år. När hon blir gammal och döv och blind och knappt kan gå, då ska vi testa igen.   

Hon hoppade och for som en galning, klängde på matte, välte skyltar och var allmänt helt galen. Glad och piggelin, men jag misstänker att det ligger en hel del stress och frustration i grunden. Hon var som värst vid de tillfällen då hon skulle gå på min högra sida, då flippade hon ur totalt. Och det stämmer ju med att hon  inte förstår det där med höger sida.   

Jag har inte hittat knepet för att få henne att förstå att det är helt OK och till och med bra att hon går där ibland. Jag kan inte få henne att förstå det där, och så gör hon fel och då blir matte missnöjd och då blir liten Salza såååå olycklig och gör allt för att fjäska och få matte glad igen....  Vi har hamnat i en ond cirkel där, och vi ska lämna det där bakom oss och hålla oss kvar i fortsättningsklassen ett tag till istället.  Men hon fick trots allt 67 p (och en andraplacering) i den klassen, med kommentaren "Superglad hund!" 

I fortsättningsklassen, där hon startade senare på dagen, där fick hon kommentaren "Superkontakt, glad och yster hund, mycket arbetsvillig!" och med tanke på att hon fyllt 8 år så är det ju en positiv kritik.    

Men den här gången tog jag till ett strikt Fot-kommando och fick upprepa det ett par gånger under banans gång, och ändå var hon explosionsfärdig hela tiden. Det är som att hantera en krutdurk att gå en rallybana med henne.... man balanserar på gränsen till en explosion hela tiden.    Men hon är, som alltid, rolig att jobba med, och hon är antagligen rolig att se också....  vi fick i den klassen bara 3p avdrag (och det var nog matte som i vanlig stil klantade sig och välte en skylt tror jag) så hon vann den klassen med 97 p.  

Ibsen var också med och gick i nybörjarklassen. Jag har ju inte tränat in det som behövs för fortsättningsklassen på honom så hon fick nöja sig med en start. Men det skötte han med den äran.... han hamnde på 98 p och delade förstaplatsen med två andra hundar.  Men Ibsen är Salzas totalta motsats i de här sammanhangen. Han gör absolut enbart det man säger åt honom, inga överraskningar i form av hopp och skutt och egna påfund där inte.... avdragen skaffade vi oss vid skylten Sitt-Stå där han var lite tveksam och dessutom tog ett kliv åt sidan vid ställandet.

Men med tanke på att den enda gången vi tränat rally på två år var en liten, liten stund på fredagen, så måste man ju säga att det var strålande bra gjort av honom.  Kommentaren var "Strålande! Jättesnyggt!" och så mycket bättre kan det ju inte bli...    

Och så har vi lilla Jippie kvar då. Jag var ju väldigt nyfiken på hur han skulle bete sig när de andra två hundarna var med, och visst kunde jag se en liten skillnad på hans uppförande jämfört med den gången då vi var ensamma, han och jag, lite mer uppskruvad var han, men på det stora hela så var han inte speciellt störd av de andras sällskap. 

Han var anmäld till nybörjarklass och fortsättningsklass och i nybörjarklassen drabbades han av det som så många gånger drabbat Salza när vi tävlat... en klantig förare.      10 p avdrag för fel övning på en skylt, men förutom det så var det bara 3 små p för nosningar. 87 p fick han och det blev en 4:e plats...  och kommentaren "Jättefin följsamhet och kontakt" 

I fortsättningsklassen var det ju premiär för hans del, och det var lite spännande. Det var en bit efter lunch och vi hade redan varit på plats i många timmar då. Mycket tid i bilen för hundarna, och spring med hundar hit och dit för mattes del...  och jag måste erkänna att det var lite spännande att få se hur han skulle fixa det hela. 

Men han fixade det galant.... matte lyckades tydligen välta/knuffa på en skylt (samma skylt som när Salza gick samma bana tydligen) och han skaffade sig några 1-poängsavdrag genom att nosa och vara lite för långt ifrån vid ett tillfälle, men han åstadkom 94 p och med det tog han andraplatsen efter "storasyster" Salza. Strongt jobbat av ynglingen tycker jag...  och kommentaren var "Superfin kontakt. Bra tempoväxlingar"... vilket jag tyckte var lite kul eftersom det där med tempoväxlingar är ett gissel. Jag glömmer bort det... men den här gången gick det tydligen bra.   

Men nu vet jag att han fixar en fortsättningsbana utan större problem i alla fall... både frestelsen och snurren fanns med, och det tränade vi för första gången i fredags så nästa gång finns det ju faktiskt chans att han är liiite bättre förberedd.    

För precis som när Salza och jag tävlade som flitigast så måste jag ju fråga mig...  om mina hundar är så himlans duktiga med den lilla träning dom får, hur duktiga skulle dom då inte vara om vi tränade lika flitigt och intensivt som vad många andra gör?   Jaja... det lär vi aldrig få reda på...    

Och på tal om att träna.... kikar lite på sändningarna från Lydnads-SM medan jag skriver det här...  och jag kan bara ännu en gång konstatera att hur duktiga och fantastiska ekipagen än är, så gillar jag inte hundar som går som en ostkrok runt förarens vänsterben vid fritt följ. Det är inte snyggt... och därmed basta!    

Jag måste omedelbart sluta läsa inlägg i en massa olika grupper på FB... jag tror jag på något vis har hamnat i fel tidsålder eller nåt sånt.   

Vad är problemet med att man inte får ha sele på sin hund när man tävlar? Varför är det så vansinnigt fel att sätta på hunden ett vanligt halsband i det läget? 

Har man någon som helst kontakt med sin hund så drar den inte i kopplet när man är ute och går och då är det skit samma om man har vanligt halsband, stryphalsband eller nåt annat. Däremot är det inte att rekommendera att man har sele på en hund som drar heller... men det är ju enbart min föråldrade åsikt det. 

Jag misstänker att de allra flesta som har sele på sin hund har det just för att dom drar och dom vill "spara" deras halsar från påfrestningen det blir. Men vilken påfrestning blir det med en sele då... om hunden nu konstant drar? 

Herregud, mina hundar går oftast lösa, utan halsband alls, men när jag nån gång sätter på dom ett halsband så inte sjuttan bryr dom sig om vilken typ av halsband det är. Halsband och koppel ärju bara en säkerhetsåtgärd så att jag vet att jag har 100% kontroll över min hund... inte bryr sig hunden om vilken sorts halsband den har. 

Fast man kan ju använda selar till mycket förstås... som den dam jag mötte häromdagen. Hon hade en hund i 15-kilos klassen nånstans och när vi möttes och hennes hund tänkte göra utfall mot mina hundar, då lyfte hon helt sonika upp hunden med hjälp av kopplet, höll hunden med hjälp av båda händerna någon dm över marken och passerade oss med en hund som vilt sprattlande och skällande hängde och dinglade i selen. Så kan man förstås inte göra om man har ett halsband på hunden    

Jaja... låt var och en "klä på" sin hund det dom vill, men gnäll inte om vad som står i regelboken. Det står mycket där som man skulle vilja diskutera med nån "som har hand om'et" men väljer man att tävla så är det bara att bita ihop och rätta sig efter det som gäller. Fast många orkar ju inte läsa regelboken förstås....    

Den senaste idiotin jag läste på FB var att vissa knäppskallar filmade sina rallylydnadslopp för att sedan med filmens hjälp kunna bevisa för domaren att han/hon dömt fel. Man tror ju inte att det är sant, och efter vad jag förstod så hade det inte hänt att någon domare ens tittat på en sån film, men bara tanken att nån kommer på en sån idé är ju helt galen.     Dessutom står det klart och tydligt i reglerna att mot domslut kan man inte protestera...    

Hundsporterna är bedömningssporter och det innebär att man aldrig via regelboken kan täcka upp precis allt som händer på planen vid en tävling. Vissa saker är upp till tjänstgörande domare att på egen hand bedöma, och det är helt ofrånkomligt att det inte kan finnas nån millimeterrättvisa när det gäller den här sporten. 

Domaren dömer, så är det bara, inget att tjafsa om. Och i just rallyn är det inte lätt att vara domare, allting händer så oerhört fort, och utan någon som helst paus. Det är mänskligt att missa något lite nån enstaka gång, och det är definitivt inte jordens undergång om så sker. 

Det som däremot är viktigt, det är att domarna är ordentligt pålästa när det gäller regler och bedömningsanvisningar. Där kan det aldrig vara OK att man slarvar och av ren slöhet inte håller sig up to date. 

Men det gäller å andra sidan oss som tävlar också. Vi är skyldiga att känna till vad som står i regelboken, och om alla visste det, då skulle nog många fåniga och onödiga kommentarer försvinna från nätet.... kanske...    

Jag borde förstås strunta i att läsa allt det där som retar mig, men inemellanåt så står där nåt vettigt och bra och intressant också, och i så fall missar jag ju det. 

Jaja... nu har jag klagat och gnällt en stund så nu står jag nog ut ett tag till utan några utbrott....     

Har man bloggat så länge som jag har gjort så blir det gärna upprepningar av sånt som jag skrivit tidigare nån gång. Jag fokuserar ju mest på hundträning och hundtävlingar när jag skriver nåt och där upprepas ju det mesta.... intet nytt under solen... ni vet   

Men nu när det är helg så finns det massor att läsa på nätet om folk som varit ute och tävlat med sin hund, mest om lyckade tävlingar men då och då även om nån misslyckad tävling. 

Och det är ett gammal kärt ämne som hela tiden ploppar upp. Just nu läser jag mest om rallylydnadstävlingar, men det jag syftar på gäller i lika hög grad vanliga lydnadstävlingar.

Och ämnet för dagen är det där med störande hundar i omgivningen. Hundar som stör medan man går sin bana (rally alltså), hundar som värmer upp för nära ringen, hundar som skäller, förare som använder pipleksaker för att värma upp sin hund o.s.v  o.s.v. i all oändlighet. 

Jag har ju hittills haft hundar som har varit totalt ointresserade av omginingen när vi har jobbat, men nu har jag lilla Jippie som är lättpåverkad när det gäller störningar så det är lite intressant att läsa allt sånt där. 

Rallylydnad bygger visserligen på ett glatt och positivt samarbete mellan hund och förare (vilken hundsport gör inte det då???), men för mig har det aldrig betytt att man inte får ställa krav på sin hund. Alla olika kommandon innebär ju på något vis att man ställer ett krav på sin hund, hunden ska göra det jag säger/visar. Det är inte hunden som bestämmer vad den ska göra vid de olika skyltarna, det är jag som bestämmer och då ställer jag alltså ett krav på min hund när jag förväntar mig att den gör det jag säger/visar. 

Helt OK i min värld... men då frågar jag mig varför man inte också kan ställa kravet att hunden ska strunta i alla de olika störningar som finns runt omkring och ägna hela sin uppmärksamhet åt mig den korta stund det gäller? 

Har man en lättstörd hund så är inte lösningen att alla andra hundar och störningar avlägsnas från platsen utan lösningen är att man lär sin hund att ignorera störningarna medan den jobbar.  Visst... det krävs en hel del av föraren att nå dit om man har en störningskänslig hund, men sedan slipper man ju bekymra sig för vilka störningar som kan finnas runt omkring när man ska ut och tävla. 

Om det nu inte är så att det finns folk som tycker att det är behändigt att skylla mindre lyckade resultat på just det faktum att de har en störningskänslig hund förstås....   dom lär inte lägga ner nån tid på att lösa problemet. 

Men nånstans läste jag att en hund blivit störd av att någon använt en pipleksak på parkeringen en bit bort....  och det är inte ovanligt att man skyller på folk som värmt upp vid sidan av planen och använt en klicker, eller att nån kastat en boll till sin hund en bit bort. 

Visst, jag kan hålla med om att man bör hålla ett visst avstånd till den som ska tävla om man vill kasta bollar eller klicka med en klicker eller pipa med en pipleksak, men naturligtvis så registrerar hunden sånt i alla fall.... om den är van vid att få flänga runt med huvudet i alla väderstreck och hålla koll på allt som kan tänkas hända i varenda liten vrå, istället för att hålla fokus på föraren. 

Vänjer man den vid att det är jag som förare som styr sånt som händer och sånt som hunden ska bry sig om, då slipper man såna bekymmer.  Min hund ska ge blanka sjuttan i om det så står 20 man och piper med pipleksaker vid sidan av...  eller om det står 20 hundar som piper och skäller vid sidan av banan. Det rör inte oss, min hund ska ägna sig åt mig och inte bry sig om nåt annat. 

Och det är en ren inlärningssak... kräver mycket liten arbetsinsats på vissa hundar och en jäkla massa jobb och tid på andra hundar... men det är ju där man gör valet. Vill jag ha en hund som struntar i det som händer runt omkring oss när vi ska tävla eller vill jag sabba tävlingen bara för att hunden har roligare/intressantare saker att titta på än det jag har att erbjuda?  

Man löser inga problem genom att isolera hunden från det som stör, man löser problemet genom att lära hunden hantera det som stör den. 

Lösningen på problemet med hundar som går upp på platsliggningen (pratar vanlig lydnad nu då) är inte att minska antalet hundar som ligger plats och öka mellanrummet mellan dom samtidigt som man minskar avståndet till förarna... så som man gjorde vid senaste regelreviderignen.

Lösningen är att folk lär sina hundar att ligga stilla när dom har sagt till dom att göra det. Ju lättare man gör momentet desto större risk är det att folk slarvar med inlärningen....

Och lösningen på problemet med hundar som drar från Honnörsrutan för att uppvakta/äta upp hunden som samtidigt går banan (nu är det rallylydnad igen) är inte att ta bort momentet Honnörsrutan utan att öka kraven på att folk ska lära sina hundar att göra det dom är tillsagda... alltså stanna i en viss ställning tills föraren sagt nåt annat. 

Det är löjligt att tro att man kan lära en hund nån form av lydnad utan att man så småningom kommer till det som så många så föraktfullt kallar kravfasen. Jag vet att det är omodernt och ses med stort förakt av många hundförare att prata om en kravfas, men jag må vara gammalmodig och förlegad och dum i huvudet då.

Så länge hunden har kul och inget roligare dyker upp i närheten så går det ypperligt att träna utan att ställa några krav. Men då får man också en hund som plötsligt kanske väljer något annat som den tycker verkar roligare än det jag har att erbjuda. 

Att ställa krav är inte detsamma som att vara elak eller "hård" mot sin hund, det är helt enkelt bara att göra klart för hunden att "nu gör du som jag säger så ska du se så bra det blir i slutänden".  Och kan jag övertyga hunden om att jag har rätt i det jag säger, då kommer hunden att välja mig och min väg sedan när vi ska jobba tillsammans, och det oavsett vad som händer runt omkring oss. 

Och här har alla instruktörer och privattränare ett stort ansvar tycker jag.... det må vara viktigt med glada och positiva hundar....  med den numera så berömda attityden.... på tävlingsplanen, men det är minst lika viktigt med lydiga hundar tycker jag. Inte minst med tanke på att olydiga/dåligt tränade hundar tyvärr ofta förstör för andra ekipage som helt oförskyllt drabbas.

Och tänk att tack vare lilla hjärtat Jippie så vet jag faktiskt vad jag pratar om den här gången...     Han är en kille som har mycket att hålla reda på när vi är ute bland folk och fä, men vi har jobbat med det där, både han och jag, och på tävlingen förra helgen kunde jag till min stora glädje konstatera att träningen har gett bra resultat. Där var matte huvudpersonen i hans tillvaro, och det är ju så det ska vara... oavsett omgivningen.