Datorn ligger nu på sjukhus och jag väntar på att få höra hur diagnosen lyder. Hoppas att det går att åtgärda, det är lite knöligt att enbart använda surfplattan, men å andra sidan är det tur att den i alla fall finns.

Efterr sjukhusbesöket drog vi till skogs, Salza o Jippie och jag. Fast vi fastnade vid ett väldigt lämpligt "leta-dummies-fält", och roade oss rejält där. Leta dummiesar är en höjdare tycker båda hundarna, och det går i rasande fart genom buskar och snår.

Jippie fixar nu att sitta okopplad och vänta medan Salza får jobba, och när det sedan är hans tur så riktigt exploderar han... :). Och när han vid ett enda tillfälle blev lite för ivrig och drog iväg samtidigt med Salza så var det inga svårigheter att stoppa honom och kalla tillbaka honom. Salza är ju berrgsäker på det där och nu är Jippie nästan lika duktig.

Det är intressant att se att Jippie är ganska så annorlunda när inte Ibsen är med ute. Annorlunda till det bättre, sett från mattes synvinkel. ;) men när vi så småningom kom hem så var det bara att hämta Ibsen och ta en ny runda, och då härjade killarna precis som vanligt. Men Ibsen har blivit mycket mer hårdhänt med Jippie nu, det har till och med hänt att Jippie dragit sig undan och kommit till mig för lite beskydd. Men OK då, så länge Jippie inte svarar emot så är det väl bra att Ibsen underrstryker att han är äldst och starkast.

Näe, jag orkar inte sitta här och skriva med hjälp av surfplattan.... jag får berätta resten en annan gång. Det är en vanesak det där med tangentbord kontra touch-grejs förstås, men jag är i alla fall inkörd på ett gammalt hederligt tangentbord än så länge...

... höll mig vaken till strax före två inatt, och ändå hann jag inte läsa ut den. Men det har jag gjort nu... ;) men fråga mig inte vad den hette för det har jag redan glömt.... möjligtvis hette den "Glöm inte låsa"....

Och datakillen där jag tänkte lämna datorn är upptagen i telefon när jag ringer, och det vet vi alla hur långa samtal dert kan bli när man sitter och diskuterar dataproblem. Men just nu ringde han så jag rusar iväg och lämnar min dator nu då...... återkommer här senare idag.

Fick veta idag att en hundbekant avlidit. En ung människa som borde haft många, många år kvar att leva.. så tragiskt. Och hundvärlden har gått miste om inte enbart en duktig hundmänniska utan också en av de trevligaste och mest sympatiska människor jag träffat sedan jag flyttade hit. Usch så ledsamt...

Men livet går ju vidare för oss andra ett tag till.... och den här dagen blir väl som de flesta andra antar jag. Lite hundträning, nån promenad, matlagning och lite pyssel av allt möjligt. Jag ska iväg åka till ett info-möte ang Lydnads- och Agility-SM också, dom är väl på G för att ragga funktionärer antar jag. ;-)

Och så har jag förhoppningsvis hittat en firma som kan kika på min döda dator, och förhoppningsvis inte bara titta utan också hitta felet :-) Sen får vi väl se om det är lönsamt att fixa den också, kostnaden drar gärna iväg när det gäller sånt.

Nu börjar polletten ramla ner hos Jippie. Nu är han medveten om att huvudet ska ner mot golvet och han har till och med lagt ner huvudet riktigt ordentligt i golvet några gånger. Kan väl misstänka att det snart är dags att höja kravet lite så att vi inte fastnar i en och samma fas alltför länge.

Men när jag tänker på hur lång väg det är kvar innan momentet är färdigt så tvivlar jag väl kanske lite på att mitt tålamod räcker till. Nu sitter jag framför honom på golvet, och slutmålet är ju att kunna stå passiv med Jippie vid sidan och bara ge ett kommando. Jaja den som lever får se....

Det är kanske lika tålamodsprövande som att försöka räkna ut hur jag ska kunna ta ner TV:n från väggen där den sitter fastsatt på ett stativ. Jag såg inte hur den sattes upp och jag kan jäklar i min själ inte räkna ut hur jag ska få ner den. Och ner behöver den så att jag kan ansluta en HDMI-kabel, det jäkla uttaget sitter nånstans på baksidan av TV-eländet. Idiotisk konstruktion.... :-(

Tålamodsprövande är det också att skriva det här på surfplattan.... inte lika behändigt som på ett vanligt tangentbord. Igår dog nämligen min dator på allvar... den har ju bara varit skendöd förut och gått att lirka igång med lite möda, men nu är det slutgiltigt. :-( Och hur det ska lösas vete sjuttan....

Tur i oturen att jag fick den här surfplattan just nu då, men på den skriver man varken protokoll eller uppdaterar hemsidor eller uträttar bankärenden eller gör andra nyttigheter. Den är ju enbart för nöjes skull... Vilket inte är nåt fel, tvärt om... ;-) men den kan ju tyvärr inte ersätta en dator fullt ut.

Inget jättebra flyt i tillvaron just nu alltså....

Åkte ju till klubben för att träna lite med Salza igår.... och jag måste ju få säga att redan efter fem minuter låg hon rejält risigt till.   

Det absolut enda hon har i huvudet är mat/godis, och jag blir så jäkla irriterad på detta eviga tiggande. När jag körde iväg henne från mina fickor, då klättrade hon på träningskompisen för att få godis av henne istället....  

Och hon kan inte fokusera en enda sekund på det hon ska göra, det enda som finns i hennes huvud är godis, godis, godis... 

Och det är inte helt och hållet mitt eget fel, jag ger henne inte mer godis nu än vad jag gjort tidigare, det är hon som blivit helt manisk med det där tiggandet.  Och hon får inte en massa "free food" av mig heller, förutom de gånger hon får ligga vid sidan om när jag tränar med Jippie här hemma. Då får hon en godis då och då, men det rör sig inte om några stora mängder precis. hon får väl 1 godis på var 15:e godis till Jippie ungefär.... och då får hon den för att hon ligger lugnt och stilla vid sidan om. Fast just det kanske hon inte fattar förstås... det kanske är free food för henne  

Men jag kan ju tycka att hon sedan, då det är hennes tur att träna ensam med matte, skulle kunna vara lite fokuserad och åtminstone göra sånt som hon kunnat i 7 års tid utan att vara alldeles fixerad vid att hon ska ha godis hela tiden. 

Jo, jag vet... det är upp till mig att göra det så intressant och roligt att hon också tycker att det är mer värt än godis...   haha...   det finns absolut inget i Salzas värld som är mer värt än en godis vill jag påstå. 

Jaja... det blir till att skärpa till både ditten och datten förstås, men jag hade väl inte riktigt tänkt att jag skulle behöva det med Salza. Har hon hunnit bli drygt 7 år och vi dessutom kommit såpass långt som vi har med träning och tävling utan att behöva "skärpa till oss" då känns det inte som att skärpning är det vi skulle behöva ägna oss åt på gamla dar.    

När det gäller Jippie och godis så märks det så väldigt tydligt att man måste välja godis efter vad man ska träna. Visst godis är för gott, då blir han också ofokuserad och alltför mycket koncentrerad på enbart godiset, men för Salzas del kvittar det vad det är för något... precis allt som går att äta är lika frestande.   

Mitt tålamod är inte av den uthålliga sorten. Jag har egentligen noll tålamod, men för att kompensera det så har jag fått den där inställningen när det gäller det mesta att "det SKA gå!!!" och för det mesta tar det över när mitt tålamod snabbt tryter. 

Idag ska jag göra ett nytt försök...  solen skiner än så länge och det är nollgradigt ute, så det gäller att passa på med lite hundträning utomhus. Vilken dag som helst nu så kommer väl snöeländet nerdimpande eller också blir det tråkiga höstregn istället. Fast vi har haft en himla tur med vädret hittills i höst.... få regndagar och många fina soliga dagar, härligt!!   

Men innan vi åker iväg nånstans för att träna så ska Jippie få en ny chans när det gäller det där med "huvudet ner"...... vi tränade förstås igår också, men det verkar inte som att polletten ramlat ner ordentligt ännu, det lär nog ta tid det där. 

Jag måste erkänna att det är lite frestande att lära in det på annat sätt, men nu hade jag ju tänkt mig att klicka in det så jag får väl härda ut ett tag till.... men det var ju det där med tålamodet ni vet...   

Helt tomt i skallen med andra ord.   Har varit ute på en hyfsat lång morgonpromenad med hundarna, och så har jag käkat frukost och så har jag bakat en kaka. En oerhört avancerad kaka.... man skulle öppna ett paket med kakpulver och sedan tillsätta 2 dl vatten, röra ihop det hela och sedan hälla det i en smord och bröad form och grädda i ugnen.  

Nej, jag brukar faktiskt inte vara så lat att jag inte orkar göra en mjuk kaka alldeles själv från grunden, men den här morotskakan som man kan köpa som pulver och bara pytsa i lite vatten, den är himlans smaskig.   

I går var det ju avslutning på Jippies kurs, och vi kan konstatera att köttbullar, det är gott det.   Och Jippie har hittat en tjej där på kursen som han är oerhört förtjust i. Dom har ju inte ens fått nosa på varandra, men han är helt fixerad vid henne... piper och gnäller till och med ibland när han förgäves försöker nå fram till henne. 

Annars så såg man ju tydligt att de hundar som gick samma kurs, de blev vana vid varandra redan efter ett par gånger och sedan var ingen så speciellt intressant... förutom lilla söta Disa då förstås.   

Vi fick visa upp det "trick" vi lärt oss under kursens gång också och Jippie fixade faktiskt att backa på kommando. Men han backar bara ett par tre steg när vi är på andra ställen än hemma i hallen. Här hemma kan han däremot kliva iväg flera meter bakåt, men det kommer väl i andra sammanhang också kanske. Vi har ju i ärlighetens namn inte tränat så ofta utomhus, utan mest hållit oss i hallen här hemma med dom övningarna.   

Vet ni förresten vad ett Hälsosamtal är? Ja, några av er vet kanske... jag vet inte. Men just nu sitter jag och lyssnar på ett..... det är tydligen något som erbjuds vid en viss ålder och dit har Kurt nått nu, så nyss kom det nån från hans vårdcentral och ska hålla ett Hälsosamtal med honom....  mycket spännande.   Man behöver inte så mycket mer för att tillvaron ska bli spännande när man är i den här åldern...   

Hundarna och jag är instängda bakom kompostgaller i mitt sovrum, det är inte så många besökande som uppskattar att bli överfallna av tre galna hundar... tänk så konstiga vissa människor är.   

När Hälsosamtals-människan försvunnit ska vi träna lite Jippie och jag. Om han orkar... vi gick som sagt ganska så långt i morse och sen hittade han först en pet-flaska som han härjade med en lång stund och strax därefter hittade han en Coca Cola-burk som han gick igång på. 

Han har en vådlig energi den där killen.... och man blir glad över att se honom skutta omkring sprudlande av livsglädje   

Har ju haft lite funderingar på att lära Jippie att ligga plats med huvudet ner i marken, men jag har liksom inte kommit till skott och gjort något åt det. 

Men så tränade vi på det där med handtarget på kursen som vi går, och då fick jag lite myror i huvudet. Jag hade ju tänkt lära Jippie att lägga huvudet i min handflata och sedan så småningom sänka ner handen mot marken/govlet och sedan ta bort handen helt, och på så sätt lära honom att ligga med huvudet ner.  Men jag fick en känsla av att träningen av handtarget kom på lite kollisionskurs med den andra träningen då...   

I alla fall tog jag upp den funderingen på kursen i lördags, och fick återigen bekräftat: varför krångla till saker och ting mer än nödvändigt. Rådet var helt enkelt att shejpa in hela grejen. 

Och så har vi börjat med det nu då, och Jippie är minst sagt konfunderad. Han har inte klurat ut tanken med det hela ännu... han lägger sig, han backar, han tittar mig i ögonen, han räcker vacker tass när han ligger (så gott det går) men vid ett tillfälle när han låg ner så råkade han böja ner huvudet en aning mot golvet och då klickade jag naturligtvis.

Det var bara det att just precis när jag klickade så slog han dessutom till min fot med tassen... och den tio-öringen den ramlade ner direkt. Ligger man ner och slår på mattes fot med tassen, då får man en godis.    

Och så lycklig han blev när han äntligen klurat ut vad jag ville... trodde ju han. Snacka om att hundstackarn sedan blev kunfunderad när han inte fick nåt klick nästa gång och nästa gång och nästa gång som han med eftertryck slog mig på foten med sin stora labb.   

Jag förstår fascinationen med klickerträning, och jag förstår också hur lätt det är att göra fel. Det är fascinerande att se hur hunden reagerar.... i det här exemplet så var det ju så uppenbart att den stora medvetna rörelsen med tassen var lättare för honom att begripa jämfört med en liten, omedveten rörelse med huvudet. 

Vi får väl se om jag har tålamodet att genomföra det hela, nånting säger mig att det kommer att ta tid.   

I kväll är det avslutning på vår kurs, och i morgon är det sista gången med fri torsdagsträning på klubben vilket innebär att det också är sista torsdagen vi erbjuder en rallybana att träna på. Intresset har inte varit sprudlande, och eftersom det är en hel del plock med att göra iordning skyltar, släpa ut dom och skylthållare och koner och andra tillbehör, bygga banan och sedan plocka ihop och släpa in alltihop igen och där plocka undan alla grejor, så känns det som att det har varit lite för mycket jobb för den utdelning det gett. 

Och mörka, kalla höstkvällar är ingen hit när det gäller hundträning, inte i min värld i alla fall.  

Men det är ju roligt att ha kurser (nej, torsdagskvällarna är inga kurstillfällen, men jag kom att tänka kurs i alla fall nu), men jag har också full förståelse för dem som föredrar att lägga sin tid åt sin egna hund istället för att lägga den på andras hundar.  Jag har nån gång i mitt liv gått kurser där instruktören har varit föga engagerad och inte brytt sig om så mycket mer än att tiden ska gå så att kursen tar slut, och har man såna kurser då är det väl ingen belastning direkt. Tyvärr är jag ju inte sån att jag kan göra så... livet vore nog enklare om man var det.   

Till våren blir det nog en rallylydnadskurs på klubben i alla fall, men den här gången har jag en idé.... ska checka av den med "dom som har hand om'et" så får vi se vad dom säger.  Rallylydnad är ju kul, men man är inte alls beroende av kurser för att träna och bli duktig.... i alla fall inte när man lärt sig grunderna och lärt sig förstå skyltarna. 

Jaja, det ordnar sig nog... det är ju eeeeeeevigheter tills det är vår igen....   

Och en regnig måndag är ju föga inspirerande, oavsett vad det gäller. Det regnade så våldsamt i natt så Jippie vaknade ett par gånger och tyckte att det lät konstigt när regnet slog mot fönstret. Jag antar att det var det han reagerade på i alla fall... det lät nästan som om någon knackade försiktigt men ivrigt på rutan.

Fast nu har det faktiskt slutat regna, men det är väldigt blött ute och det är grått och disigt och det lär inte bli riktigt ljust på hela långa dan... och antagligen börjar det snart regna igen.

Med andra ord så är det en dag som gjord för inomhusträning... fast då ska man kanske inte ha legat och läst till klockan 02.15 i natt. Jag har liksom aldrig förstått vitsen med att man ska läsa ett stycke då och då i en bok... jag vill veta hur det slutar när jag väl börjat läsa.

Jag läser ju gärna deckare och så kallade spänningsromaner och mitt mått på om det är en bra bok eller ej är hur långt jag hinner i boken innan jag förstår vem som är boven i dramat. Ja, det är ju inte enbart det som avgör om boken är bra förstås, det ska ju vara en hållbar story också och den ska vara trevligt skriven, men om jag redan efter tre-fyra kapitel vet vem som är "den onde" då är det inget roligt längre. Men som ni förstår så höll nattens bok måttet.... även om det var en lite krystad lösning på det hela.

Det får nog bli lite Jippie-träning här idag tror jag. Just nu tassar han runt här på ivriga tassar och har en pipleksak i munnen som han piper hysteriskt med. Helgens instruktör hade en idé om det där med pipleksaker och mjukisdjur, och jag tyckte det var så kul när hon sa det, för just så har jag funderat också.... men jag har varit alltför ömhjärtad för att göra slag i saken.

Och det är det där med att en hund som ska apportera ska inte gå omkring och tugga på mjuka leksaker och få tillfredsställelse av det. En pipleksak är ju dessutom sån att man måste tugga flitigt på den för att få fram pipet...

Jag har tänkt lite på det där ändå sedan Jippie var riktigt liten och jag såg hur förtjust han var i dom där leksakerna. Han lär sig ju att tugga på det han håller i munnen eftersom han älskar pipisar och mjukisdjur. Men så har jag fallit för det där att "jamen han tycker ju att det är så roligt" och så har jag tröstat mig med att han säkert lär sig att skilja på apportering och lek, men det kan nog vara lite lurigt det där. Och det var ju "roligt" att höra att även nån annan hade samma tankegångar.

Ja, allt ovanstående skrev jag i förmiddags, sedan blev det avbrott på bredbandet i några timmar så nu när jag sitter här igen så är det plötsligt kväll. 

Men jag gjorde ett försök att vara ambitiös och skulle träna med Jippie tidigare idag. Plockade fram klicker och godis och så började vi.... efter en mycket kort stund hörde han nåt intressant från det rum där husse och Ibsen fanns och så drog han dit... och så var det med den träningen.   

Visst... han kom tillbaka efter en stund, men hans matte är ju en jäkla surkärring så då blev det ingen mer träning. Men inte tror jag han var så ledsen för det inte, det drabbade nog matte mest tror jag, har man planerat nåt så blir man ju alltid besviken när det inte blir som man tänkt sig. 

Mitt fel, jag vet... jag var inte tillräckligt intressant, hundar väljer ju alltid det som ger dom mest tillfredsställelse. Hmmm... nästan ett mänskligt drag det där...   

Men nu är det kväll... igen... i alla fall. Det blir lite tv-tittande nån timma till, och sedan ska jag försöka låta bli den nya e-boken som jag laddat hem, det kan nog kanske vara nyttigt att sova en hel natt då och då.