Jag kikar ju runt i diverse olika "hund-grupper" på FB då och då, och jag blir varje gång så förvånad över att okunskapen om hund är så stor även hos dem som faktiskt är hundägare.

Inte konstigt att det finns så många som har problem med sina hundar, dom har ju inte en aning om hur dom ska behandla/hantera en hund.   

Och det som är allra märkligast tycker jag är alla dessa människor som tränar för att tävla med sin hund, och som till och med anser sig tävlingsfärdiga, men ändå inte har en aning om vad som gäller när det är tävling. 

Dom kommer med frågor som inte någon borde behöva ställa om dom hade läst regelboken. Och ska man tävla så är man faktiskt skyldig att ha läst reglerna.... men å andra sidan måste man läsa reglerna för att se att där står att man måste läsa reglerna om man ska tävla...    

Fast det kanske är tur att inte alla människor är samma sorts kontrollfreak som jag...   men det måste kännas konstigt att kliva iväg ut på tävlingsplanen utan att veta riktigt vad som kommer att hända eller vad man får eller inte får göra.    

I alla fall så sov alla doggsen gott här i går eftermiddag efter vår "promenad". Det tar på lilla hjärnkontoret när dom får göra såna där övningar som vi höll på med igår. I all synnerhet Ibsen blir nästen helt utslagen av kraven på stadga och att vänta  på sin tur medan han ser de andra jobba. 

Men Jippie är fantastiskt duktig på den biten, stadgan alltså. När vi har varit ute och kommer tillbaka hem så sätter jag alla hundarna på verandan utanför ytterdörren. Dom har fortfarande kopplen på sig, men dom hänger löst, jag håller inte i dom. 

Sen kopplar jag loss Salza och ger henne husses kvällstidning, den får hon sedan springa in och lämna till honom. Under tiden sitter de andra två kvar på verandan med kommandot Stanna!

När Salza kommer tillbaka så kopplar jag loss Ibsen och han får springa in, och Jippie sitter kvar, utan några problem. Det enda jag gör är att, som påminnelse om-ut-i-fall-att, höja pekfingret åt honom när Ibsen drar iväg i racerfart in genom dörren.  

Sedan väntar vi en stund till och så tar jag bort Jippies koppel och så får han springa iväg in också... 

Det är lite orättvist, för Salza som har den bästa stadgan får springa först, men det beror på att hon ska leverera tidningen. Och Jippie som är yngst och spralligast, han får vänta längst, men han fixar det galant.   

Och Jippie är så jäkla lättlärd så de sista dagarna har han satt sig självmant när vi kommit upp på verandan, han vet vad som förväntas av honom.    

Något som jag däremot slarvat med är att använda visselpipan. Jag är dålig på det, har alltid varit och kommer säkert alltid att vara. Jag glömmer liksom att jag har den med, de få gånger jag verkligen har den med mig ut. 

Till och med på jaktproven tillsammans med Samson så glömde jag ofta bort pipan, gjorde som jag brukar, använde rösten och kroppsspråket istället. Och i såna sammanhang är det lite dumt....   

Kanske läge att leta fram visselpipan och träna lite sånt med Jippie. Han är som sagt så jäkla lättlärd så han lär suga åt sig det också i ett nafs. Fast... undrar var visselpipan är nånstans då? Har två stycken, en låg i bilen tidigare, men den har jag nog städat undan till nåt bra ställen som jag antagligen aldrig hittar igen... och den andra borde finnas här hemma nånstans... jaja... det blir till att leta. 

Jo, så här blir det....

Om jag ska nån mer hund nån gång så ska den inte gilla bollar, inte gilla pinnar, inte gilla dummiesar, inte gilla att springa i de tätaste snår den kan hitta, inte gilla att kampa så att min arm nästan lossnar, inte.....   osv. osv. 

Näe, jag skojar bara förstås, men jisses.... Jag tog med mig tre bollar ut idag när jag gick ut med hundarna,och det kan jag bara tala om att det ska man inte göra med de här tre hundarna om man inte själv har en mycket superhög stresströskel...  för hundarnas stresströskel i såna sammanhang är mycket låg, om inte rent av obefintlig i något fall.

Jag är naturligtvis oerhört glad o tacksam för Jippies och Salzas energi och arbetslust och stora föremålsintresse och kamplust och allt det där... men det är en lagom dos med en dos av det där... inte tre på samma gång.   Och egentligen är det ju så att Ibsen kan stå för dubbla doser av den där stressen när det är bollar inblandade, han går i taket totalt.

Men vet ni, jag känner mig som en sån där lejontämjare på cirkus eller nåt när vi håller på med att leta bollar. Jag har tummen i ögat på dom alla tre och jag får inte ens blinka så att jag riskerar att tappa fokus.

Salza har ju en kanonstadga, och hon sitter/ligger där jag säger åt henne, men hon ligger på helspänn och väntar ivrigt på att jag ska säga det magiska ordet "Salza", vilket i det här läget betyder att det är hennes tur att leta upp en boll. Och när det magiska ordet kommer då jäklar... då står blixten stilla. 

Och nu har jag kommit så långt med Ibsen att han också sitter/ligger och väntar på sin tur, men jisses så jag har jobbat med det. Och det behövs bara att jag drar efter andan för att säga hans namn så är han på G och tänker sticka iväg och leta.  Men om han förgår sig och sticker i förtid så kan jag numera stoppa honom och ta tillbaka honom... och det ska ni veta är en prestation av både Ibsen och mig med tanke på hur upptaggad han är. 

Och så Jippie då.... han har inga dåliga krav på sig den plutten. Fast han är inte så pluttig längre... han får också sitta stilla och vänta på sin tur, fast han är kopplad. Men idag behövde jag inte använda kopplet en enda gång, han satt kvar trots att de andra i tur och ordning drog förbi honom för att leta bollar. 

Och det tror jag är ganska så suveränt gjort av honom, han är inte 8 månader ännu och är lika galen i bollar som de andra två är. Och han hittade sedan sin boll varje gång, trots att det var snårigt och tätt i buskagen, han fick emellanåt kämpa ordentligt för att ta sig fram. 

Däremot så skulle jag nog inte kunna stoppa honom, så som jag kan med både Salza och Ibsen, om han skulle dra iväg utan kommando, det är ju därför jag har koppel på honom. Men idag behövdes det som sagt inte....

När Ibsen hittar en boll så drar han ju iväg med den, då får man ta till stränga rösten och kommendera loss, för han kommer inte och lämnar av den. Men han slöpper den i alla fall....

Salza kommer ju direkt tillbaka med bollen och vill byta mot en godis, och ser hon att det inte blir nån godis så drar hon några repor med bollen dinglande i munnen...  det gillar hon och det är fullt tillåtet för hennes del, hon kommer och lämnar av den direkt bara jag sträcker fram handen mot henne.  

Jippie kommer också tillbaka med bollen, nästan ända fram, sedan börja han steppar lite i en halvcirkel framför mig... och jag vägrar att kliva fram och försöka ta den ifrån honom, så när jag sedan säger åt honom att komma med den så gör han det, men det är inte så där översvallande roligt att lämna ifrån sig bollen. Idag kampade vi med den varje gång han kom med den och då blev det lite roligare, men nedrans så stark han är, han höll på att rycka av mig armen. 

Men innan hela den här cirkusen började så tränade jag lite med Jippie ensam. Fast ensam och ensam, Salza låg 5 meter bort och Ibsen satt bunden vid ett träd bredvid henne. Och Ibsen kan ju absolut inte vara tyst när det är nåt på gång så han hördes nog vida omkring, men vaddå? Lite störning är väl alltid nyttigt, eller...   

Jag satte Jippie framför mig, kopplad och med kommandot Stanna!, sedan kastade jag en boll några meter åt höger och sedan en annan boll några meter åt vänster.

Ujujuj, så svårt, tyckte Jippie. En boll klarade han av att sitta stilla för, men när jag kastade den andra, då blev det svårt. Men efter ett par gånger så fixade han det också. 

Och då visade jag honom att han skulle hämta den som jag hade kastat först... och det funkade kanonbra. Han hade inga problem med att släppa fokus på den andra bollen och ta den första. Och när han lämnat av den till mig och fått sin belöning så fick han sätta sig ner igen, och jag visade på den andra bollen och bad honom hämta den, och det gjorde han. 

Han är duktig, han som inte är så liten och pluttig längre...   Han undersöker löptikarnas kissfläcker lika noggrant som Ibsen och han lyfter på benet hälften av alla gånger han kissar... och han kissar ofta för nu har han börjat hanhundsskvätta på allvar.  Och han tar varje tillfälle i akt att rida på både Salza o Ibsen här  hemma...  och husse kommenterar nästan varje dag det faktum att Jippie blir yvigare och yvigare ute på promenaderna, att han vågar mer och mer... och så är det ju. Vi har kanske några jobbiga omställningsmånader framför oss nu, liten ska bli stor. 

Men precis när jag släppt hundarna lösa idag när vi gick vi ute på ett stort fält så trodde jag för ett ögonblick att jag såg dubbelt. Jag såg nämligen två riesen stående mitt emot varandra...   

Vi hade precis rundat en skogsdunge och från andra hållet kom det en tjej med en riesen, också lös. Denhunden och Ibsen stod plötsligt bara ett par meter i från varandra, Salza fanns kankse 10 m därifrån och Jippie nånstans där emellan. 

Tjoho... vad gör man?  Jo, man vänder och går därifrån och ropar på hundarna...  och alla tre kommer travande efter. inte galopperande, men travande. Ibsen går väl nästan baklänges förstås, men han går åt rätt håll i alla fall... Salza travar på snabbast, och Jippie skuttar lite fram och tillbaka men hamnar trots allt hela tiden lite närmare mig för varje skutt. 

Och när den andra hundens matte hunnit ikapp sin hund så kopplar hon den och när dom sedan passerar oss så sitter våra tre hundar lösa vid min sida. Jag måste ju säga att jag då och då blir imponerad av de där vilda hundarna vi har...     och ni vet, jag är inte så jäkla lätt att imponera på. 

Ja fick en för tidig födelsedagspresent/julklapp för ett tag sedan, en surfplatta, och det var mest med tanke på att det då är så enkelt och bekvämt att läsa e-böcker med hjälp av en sådan. Och det är det verkligen...

Det är gjort på 2 röda sekunder att hämta hem en bok, och sedan är det bara att frossa i läsandet. Jag har ju ont i mina händer, och i mina axlar och det är stor skillnad på att hantera en liten läsplatta jämfört med en bok som i vissa fall kanske är både tjock och tung. 

Och den STORA vinsten är ju att man slipper bära hem böckerna från bibblan, och man slipper bära tillbaka dom sedan också... dom liksom bara försvinner när lånetiden är slut.     Fast... man får ju inte låna hur många som helst förstås, man ska nog helst inte läsa så fort som jag gör.  Fast bra och bekvämt är det i alla fall   men det blir väl biblioteksbesök i fortsättningen också förstås, Kurt ska ju ha böcker att läsa också, och alla böcker finns ju inte som e-böcker. 

I går kväll när jag satt och kikade genom bok-utbudet så hittade jag boken Apportering till vardag och fest. Ni vet den där boken som "alla" hundmänniskor pratar om nu, och som ska vara så himla bra. Så den lånade jag förstås...  

Men jag blir alltid lite kluven när jag läser "såna" böcker, böcker som är baserade enbart på belöningsträning. Jodå, jag vet att det kan funka alldeles ypperligt... på de flesta hundar och med vissa förare... men jag har svårt att tro att det passar alla. Kanske det passar alla hundar, men jag är tveksam till att det passar alla människor. 

Och när man tränar hund är det ju viktigt att man jobbar på ett sätt som man tror på och som man känner är det rätta sättet för en själv. Hundarna är så anpassningsbara så dom kan man vänja vid det mesta, men vi människor är inte alltid lika flexibla.

Jag har inte hunnit så långt i den där boken ännu, men bland det jag läst så ingår just det där att vänja hunden vid olika typer av belöningar, och är det en hund som inte "går igång" på en viss typ av belöning så ska man som sagt lära den att tycka om just den grejen. Allt med tanke på att det är så värdefullt att ha många olika sorters belöningar att ta till. 

Och det är ju helt rätt, jag har inga andra åsikter jag heller när det gäller den biten. Däremot så vet jag av erfarenhet att det är svårt, ibland nästintill omöjligt,  att lära alla människor att ta till sig vissa belöningsmetoder. 

Men strunt samma, låt var och en göra som dom själva tror blir bäst. Resultatet av träningen lär väl ge besked om metoderna var rätt eller fel antar jag. 

Jag har någon i min närhet som hävdar att en instruktör som inte själv har ordentlig ordning på sin hund inte heller är någon bra instruktör, men riktigt så långt vill inte jag sträcka mig.  Fast det är ju förstås inte speciellt förtroendeingivande med en instruktör som inte har pli på sin egen hund, men rent teoretiskt kan dom ju ändå vara duktiga på att förmedla hur man ska göra. 

Fast det kan faktiskt vara tvärtom också...  nån kan vara jätteduktig med sin egen hund, men ganska så värdelös på att lära andra hur dom ska göra för att få samma pli på sin egen hund. 

Det är ju så med oss människor att vi ofta är antingen teoretiker eller praktiker, och den ideala instruktören tillhör förstås den tredje gruppen som är både ock.   

Personligen blev jag väldigt glad när en kursdeltgare för ett tag sedan sa så här när den dagslånga kursen var slut: "Tack för en bra kurs, jag förstod precis allting som du pratade om..."   och det var ju bra     Oavsett vad man säger så är det ju bortkastat om det inte går fram hos åhörarna. 

Näe, nu ska jag träna lite med en rastlös Jippie.... 2,5 km på morgonen tillsammans med resten av gänget gör inte den herrn speciellt trött, så nu får det bli lite hjärngympa också.   

Det förra inlägget här i bloggen är kritik riktad mot Nybörjarprov B, det är däremot inte kritik riktad mot dem/er som går provet. Nu är det ju så att det provet är vad som erbjuds för den som vill delta i jaktprov, och ingen skugga må falla över deltagande hundar och deras förare.
Och naturligtvis inte över domare o övriga funktionärer heller, "felet" är helt enkelt att jag inte tycker att provet lever upp till det som krävs för att bedöma jaktegenskaperna hos en hund.

Men ni som har deltagit med godkänt resultat, sträck på er och känn er nöjda med er o hundens insats.... fast ni visste ju förstås redan innan att just eran hund är världens bästa hund. :)

Jaktprov är roligt, det tycker både jag och hundarna... eller.... de hundar jag har nu har ju aldrig varit på nåt jaktprov förstås.     Men Salza har ju sysslat en hel del med jaktträning, och det tyckte/tycker hon är kul.

Hon har ju en hel del jakt i sig, söker i bra tempo och med bra mönster och apporterar finfint.... och hon har en förnämlig stadga. Så hon borde ha klarat sig bra om vi någon gång startat på nåt prov, men å andra sidan kan man aldrig säkert veta sånt. 

På ett jaktprov händer saker och ting fort fort, och man kan aldrig förbereda varken sig eller hundar för alla de situationer som kan uppstå. Fast det är klart, man försöker tänka på allt när man tränar, men man kan ändå inte täcka upp allting som kan ske i skarpt läge. 

Men nu lever jag kvar i gamla tider lite... jaktprov.... det är ju lite annorlunda nu för tiden. Nybörjarprov A och Nybörjarprov B heter det numera... vilket jag inte alls gillar, men det lär ingen bry sig om.   

Förra gången jag tyckte till om jaktprov så skaffade jag mig, helt oavsiktligt,  två ovänner som säkert fortfarande är skitförbannade på mig för att jag hävdade mina egna åsikter och tyckanden.  Men sånt är livet... 

Och då borde jag ju vara tyst nu då förstås, men ett reportage i senaste numret av Hundsport väckte tankarna till liv igen så jag är väl enfaldig nog att sticka ut hakan igen nu då. 

Jag gillar alltså inte Nybörjarprov B. Det är ett prov som går av stapeln i marker där det finns inget... eller mycket lite... vilt, och hundarna testas på dummys eller dött vilt när det gäller stadga och apportering.

OK då...  en av höjdarna i jaktprovsvärlden säger krasst att en bra spaniel jagar oavsett om där finns viltvittring eller ej... och det kan ju vara sant förstås. 

Men eftersom man också säger att Nybörjarprov B är till för att locka fler spanielägare till start och därmed öka andelen hundar som får en bedömning av sina jaktegenskaper, så vete sjutton om ett sånt prov ger rätt utfall. 

Bör inte orutinerade hundar där kanske inte jaktlusten riktigt väckts till liv, och där hunden förs av en ovan och orutinerad icke-jägare, bedömas på marker där det i alla fall finns viltvittring? 

På de flesta spaniels ser man stor skillnad i sättet och intensiteten att jobba där det finns vilt i markerna jämfört med marker där det är vilttomt. 

Men Ok då...  Nybörjarprov B är ju ganska enkelt att arrangera nu då. Man behöver inga marker där det naturligt förekommer vilt, och man behöver inte ens ha problemet med att få tag på dött vilt, man kan använda dummies.  

Jo jag vet... det finns ett vattenprov som hör till det hela också, och där ska man ha dött vilt som apportobjekt... men nu ägnar jag mitt tyckande enbart åt den andra delen av provet, vattenprovet kan göras för sig vid ett annat tillfälle.

Så det har blivit mycket, mycket lättare att arrangera, och därmed också förhoppningsvis lättare att få komma med på proven, men...  kan man verkligen bedöma hundens jaktegenskaper på ett rättvist sätt under såna förhållanden? 

Jag vet ett flertal spaniels som med glädje apporterar dummies men inte fågel, har man då tur och kommer på ett prov där man inte använder fågel vid appporteringen så ger det ju en väldigt missvisande bild av den hunden som apportör.

Vid ett tillfälle när jag var på jaktprov med min cocker Samson så samåkte jag med en bekant och hans hund. Vi åkte låååångt (man får ofta göra det när det gäller jaktprov) och när provet kom igång så slumpade det sig så att hans hund skulle börja sitt arbete med att apportera in en fågel som skjutits för hunden som jobbat innan, men den hunden vägrade apportera in viltet.

Och min bekants hund vägrade också att apportera den där fågeln... alltså var provet slut för deras del på bara några minuter. Hade "viltet" bestått av en dummy hade hunden garanterat apporterat in den....

Min egen Samson var vid ett annat prov ute för ungefär samma sak.  Hunden innan vägrade apportera in viltet som skjutits för honom, nästa hund vägrade också att apportera in viltet... och domaren såg lite betänksam ut när han ropade fram oss. "Tror du han tar den?" frågade han bekymrat och tittade fundersamt på lilla Samson. "Jadå!" sa jag... "han hämtar den!" Och det gjorde han förstås också..... han var, liksom Salza, en supersäker apportör även av vilt.   

En spaniel som inte apporterar viltet är ju värdelös, om man inte har med sig retrievers som apportörer förstås, det är ju en lösning om det visar sig att man har hundar som gärna jagar men som vägrar apportera.  Men så går ju inte proven till, inte än så länge i alla fall. 

Och man kan se det där från ett annat håll också... tänk så mycket lättare det är med stadgan när det inte finns nån viltvittring i markerna. Det är nåt helt annat att få stopp på en hund som fått vittring på vilt, och kanske också stött upp det, än att få stopp på en hund som jagar i vittringsfria marker där det inte finns nåt vilt att stöta upp.

Jomenvisst... det är kul med prov, och nu kan ju "alla" vara med dessutom... men att man på det här sättet får fram en rättvis bild av jaktegenskaperna hos en hund, det tror jag inte på.

Men visst... låt det vara ett prov som den som vill går för att det är kul, men att tro att det ger nån värdefull information om jaktegenskaperna hos hundarna, det tror jag som sagt inte på. 

Och då säger kanske vän av ordning att... domarna är så duktiga så dom ser, och kan bedöma, vad som finns i hunden.... men det kan ju definitivt inte bli rätt om man tänker så. Då bedömer man nåt man tror finns där... inte det man ser..... så såna domare hoppas jag verkligen inte att det finns alltför många av.  

Ni vet.... sånt här tränar man ju. Och så "enkelt" det är när man inte har något oberäkneligt vilt att ta hänsyn till. En bra spaniel har rätt tempo och rätt sökmönster "inbyggt", men det är inte så himla svårt (kräver tid och arbete, men är inte svårt) att lära in det hos den som inte har det av födsel och ohejdad vana. 

Och appportering... tja det kan man också lära vilken hund som helst. Det kan vara lite svårare med vissa hundar när det gäller varmt vilt eller sprattlande och flaxande (skadsjutet) vilt förstås, där har en dummy en stor fördel, den bits inte. 

Men på marker där det finns vilt så avslöjar sig såna brister snabbt. Och jag har sett hundar som "låtsas" jaga, fint tempo och fint möster, men dom "blundar" för det vilt som finns där. Hur ser man sånt i marker utan vilt? 

För det var ju det där att man kan inte bedöma sånt man tror finns där... eller inte finns där... man kan bara bedöma det man ser.  Och i min torftiga värld kan man inte bedöma jaktegenskaperna hos en hund i marker där det inte ens finns viltvittring. 

Jaja, strunt samma....  nu är det som det är och det är inget att göra något åt.   

Jaktträning är i alla fall roligt, och allra roligast är det förstås när man kommit så långt att man tror att både hunden och man själv är redo för att träna på levande vilt. Då blir det spännande....   

Fast jag kan ge er ett gott råd....  berätta aldrig för jaktfolket att ni har en duktig lydnadsprovshund. Jag har gjort det misstaget en gång på en jaktkurs, och nedrans så jag fick sota för det under kursen sedan.  Snacka om vuxenmobbing...    

Näe, nu har jag babblat nog.... hoppas att jag inte orsakat en hjärtattack hos någon den här gången också... det är liksom inte värt det tycker jag. Var och en får ju tycka som dom vill utan att världen går under... alla kan ju inte tycka som jag.... fast det vore kul om dom gjorde det förstås.   

Min lilla dator krånglar... eller.... den är i stort sett död. Den stänger ju av sig själv ibland, oftast vid nån omstart. Och nu stängde den av sig i samband med en systemuppdatering... no good. Problemet måste lösas för den är ju min skrivmaskin också, alla dokument finns där.

Men.... frånsett just den biten så har jag lite tur för jag fick en för tidig födelsedagspresent/julklapp för nån vecka sedan... en surfplatta. Så det är den jag skriver det här på, och så har jag fixat så att min mail funkar på både den och telefonen.... så den akuta krisen är uppskjuten en liten stund. Men bara uppskjuten... :(

Idag tänkfe jag berätta lite mer om underbarnet Jippie. På kursen som vi går har vi till uppgift att lära hundarna ett trick av något slag, och jag fastnade för iden (hmmm.. hittar ingen apostrof) att han ska lära sig backa.

Vi började förra onsdagen, och först igår tränade vi lite till, och dag backar han redan flera steg, i alla fall hemma i köket. :) Himla duktig kille den där Jippie <3

Backa är bra att kunna i många sammanhang, det har jag missat att lära Salza så snart kan Jippie nåt som inte underbarnet Salza kan...

Näe nu ska jag spara det här och se hur det blir då. Lite annorlunda än på datorn, men nöden har ju ingen lag. Jag har i alla fall upptäckt att ordlistan är helt tom på den här apparaten, vore enklare om den vore fylld.

Ja jag vet..  jag tjatar om det här gång på gång på gång.... men det är så suveränt med tvättmaskiner och torktumlare och torkskåp så jag kan inte låta bli. Klockan 9 i morse hade jag tvättat 4 maskiner tvätt och dessutom fått alltihop torrt....  visst är det väl lyxigt?

Jaja... jag har inte så jättestora krav på lyx som ni ser, lätt att tillfredsställa när det gäller såna saker.    

Däremot har jag ganska så stora krav på det här med hundhållning... eller stora och stora.... självklara skulle jag vilja säga. 

Läste ett inlägg på FB där någon skrev att han/hon inte kunde ha sin hund lös på andra ställen än i skogen för han/hon hade ingen inkallning på hunden. 

Man får faktiskt inte ha sin hund lös över huvudtaget om man inte har inkallning på den. Jag kan förstå att denna människan tänkte på säkerheten för sin egen hund, den blir inte ihjälkörd ute i skogen... men längre än så tänkte ju inte vederbörande. 

Tänk om dom möter mig och mina tre lösa hundar ute i skogen då? Behövs det ingen inkallning på hans/hennes hund då??  Att jag har inkallning på mina hjälper ju inte i den situationen....

Eller när dom stöter upp ett rådjur, behövs det ingen inkallning då heller?? 

Eller när dom möter gamla tant Ada och gamla farbror Kalle som är ute i skogen och plockar svamp, då kvittar det tydligen om hunden går att kalla in??

Eller när dagiset har utflykt och små barn skuttar omkring i varenda buske, då kan hunden också få springa som den vill??  

Fy så arg jag blir när jag läser sånt. Och tyvärr så är det ju inte helt ovanligt att folk tänker så där.    

Det är varje hunds rättighet att med hyfsat jämna mellanrum få röra sig fritt och bli av med en massa spring i benen och få nosa i lugn och ro på alla intressanta doftfläckar den kan hitta, och det är banne mig varje hundägares skyldighet att lära sin hund inkallning så att hunden kan få den lilla friheten.

Det finns ingen som helst ursäkt för att inte ha inkallning på sin hund. Det är ren förbannad lathet hos hundägaren, för kom inte och påstå att det finns hundar som inte kan lära sig komma på inkallning... då lever ni i en fantasivärld i så fall. 

Bara för att man kopplar loss sin hund så betyder inte det att den kan rusa iväg och härja som den vill. Har man den inställningen så förstår jag att man inte bryr sig om att lära hunden inkallning heller.

Herregud... jag gick ut med våra tre hundar igår eftermiddag, och mötte en människa utanför gården som hade två mellanstora hundar av olika ras. När dom hundarna fick syn på oss så satte dom igång och vrålskällde och slängde sig i kopplet, vilket förstås gav matte en del problem, för naturligtvis så kunde ju inte matte lugna ner dom. 

Men hon svängde av och gick en annan väg, vilket var hennes sätt att lösa det problemet. Men en stund senare när jag precis kopplat lös mina hundar och var på väg ut på ett stort gärde, då syntes dom igen.... ca 50 m bort. Och hennes hundar satte igång och stormskällde igen.... mina hundar stannade till, slängde en blick på dom som skällde och sedan drog dom iväg åt andra hållet, ut på gärdet där friheten (under ansvar!!) hägrade. 

Och märkligt nog så möttes vi igen, när vi båda två var på hemväg en stund senare. Samma sak upprepades, hennes hundar vrålskällde och slängde sig i kopplen, mina var fortfarande lösa men kom direkt när jag kallade på dom och lät sig kopplas. När vi sedan kom lite närmare varandara så skrek hon (för att överrösta sina gapande hundar):  "Ja, dom blir så uppjagade när hundar springer lösa, dom vill ha ordning i flocken."

Vaddå????? Ordning i flocken??? Vilken jäkla flock??? Vi tillhör ju definitivt inte deras flock.... jäkla skitprat vill jag påstå.  Det är ju bara något som matte intalar sig själv för att rättfärdiga att hon har oerhört ouppfostrade hundar som inte ens kan se andra hundar utan att gå i taket...  när vi sågs första gången hade jag inga lösa hundar, då gick dom snyggt och prydligt i sina koppel, men hennes hundar bar sig lika illa åt ändå.

Ibland kan jag faktiskt förstå att folk som inte ens gillar hundar är irriterade på alla hundar som finns överallt. Jag tycker om hundar men jag kan bli irriterad ändå, fast jag vet ju förstås att det inte är hundarnas fel. Tyvärr så får ju alla vi hundägare en släng av sleven när det finns så många som inte har någon ordning på sina hundar...  

Det händer inte ofta, men det händer nog i alla fall en gång/år att någon lite surt säger att "vet du inte att man inte får ha hundar lösa?"  och nu för tiden svarar jag inte på den kommentaren för det är ingen idé. Men jag får ha mina hundar lösa om jag har samma kontroll på dom lösa som i koppel, och i de allra flesta lägen har jag faktiskt det. I de fall där jag känner mig lite osäker på om det verkligen funkar, då kopplar jag  dom, och jag har dom alltid, alltid vid sidan då vi möter folk eller hundar.  

Men jag, liksom många andra, för förstås sota för alla ouppfostrade hundar som finns överallt.... och det är som sagt inte hundarnas fel, utan helt och hållet deras ägares ansvar.   

Puuhh... nu har jag fått öst ur mig det då i alla fall...  inga nytt direkt, men ibland så liksom pyser det över.  

Jag kan ibland bli så jäkla trött på alla märkliga ursäkter som folk babblar ur sig när dom ska försvara varför deras hund inte lyder. Så enkelt som det är att påverka och lära en hund så borde det inte finnas nån enda ursäkt, förutom förarens egen lathet, till att hunden inte kan det vi vill att den ska kunna. 

Det finns kurser och instruktörer överallt nu för tiden, för att inte tala om Internet där det kryllar av filmer och bloggar som ingående visar och instruerar om hur man ska göra för att nå dit man vill. 

Och nej då... mina hundar kan inte heller allting, men när det gäller vardagslydnad som gör att dom funkar bra i vårt samhälle, då tycker jag nog att dom kan det som behövs. Övrigt "kunnande" hänvisar jag till kategorin "cirkuskonster" och där lär vi aldrig bli fullärda....    

Nog om det... igår friserade jag tre hundar, gissa hur ont jag hade i händer och armar sedan då? Men nu är det gjort för ett tag framöver i alla fall... det tar några dagar för händerna att återhämta sig så jag ska försöka undvika sånt som är ansträngande i alla fall idag. Men det går ju alltid dåligt att försöka vara aktsam om händerna, man använder ju alltid dom till allting.... skriva i bloggen till exempel    

Hoppas ni har en bra dag framför er... här regnar det idag... 

Åkte hemifrån i förmiddags i strålande sol, och efter 45 minuters hundträning med Springerklubben så började det regna. Och jag som babblade så glatt om solsken och fint väder innan vi åkte... tänk att man aldrig kan lära sig hålla truten...      Men vi tränade en liten stund till i alla fall, sedan kändes det som att det räckte för Jippies del.

Då hade han skött sig finfint när det gällde kontakten. Den har förbättras märkvart i takt med att jag har jobbat med just den biten. Märkligt det där... ju mer man tränar desto bättre går det...   

Han fixade att sitta kvar när jag lämnade honom, trots att det satt lite oroliga hundar vid sidan av honom. Och han fixade att sitta kvar när jag lämnade honom för inkallning. Och på inkallningen sprang han mellan 4 andra hundar för att komma till mig.... han är duktig den där Jippie.   

Han apporterade en dummy i rasande fart, och han lämnade av den i min hand. Jag satte Jippie vid sidan av mig och kastade dummyn, och första gången tänkte han springa efter direkt, men jag hindrade honom från det och redan andra gången så hade han fattat vad som gällde. Då satt han okopplad vid min sida medan jag kastade dummyn, och han rusade iväg för att hämta den först när han tittat på mig och fått höra ett Varsågod.

Som sagt, han är duktig den där killen...    

Sen åkte vi ut i bushen, alla hundarna och jag. Regnet gav sig så småningom, men då var vi redan blöta....  men vem bryr sig? Inte hundarna i alla fall.....    

"Yiiipppiiieee!"  utbrast Jippie... "här kan man bada!"  och så rusade han iväg och slängde sig i vattnet... knäppskalle. 

Skutta omkring i högt gräs är lycka.... 

För övrigt är det ett ständigt sjå att springa mellan den saktagående matten och de snabbfotade kompisarna, men matte måste man hålla reda på... 

Slutligen kan vi ju konstatera att killar inte har den rätta känslan för det här med att posera....     

Förutom här då....  här har dom för en gångs skull hamnat på topp.... killarna.