... än det här snöeländet, sa jag igår.  Och nån där uppe hörde mig tydligen för idag har vi uppehåll och -19.

Och JA.... jag tycker fortfarande att det är bättre än halv snöstorm....  men det lär ju vara mer snö på väg så glädjen blir väl inte långvarig.    

Idag har husse ägnat sig åt sitt vanliga lördagsnöje.... klovård på våra hundar.  Numera är dom ju bara två, så jag antar att det känns lite mer överkomligt än när dom var fyra stycken... med fyra tassar var.... med fyra klor på varje tass    

I alla fall så njuter Salza alltid av uppmärksamheten när det här görs....  och när man ser hur våra hundar beter sig i den här situationen så är det lite svårt att förstå varför så många hundägare har såna våldsamma problem med kloklippning.

Först klipper husse, sedan filar han... och vad Salza tycker om det syns ju tydligt      (det är en gäsp, inte ett rop på hjälp    ).

Ibsen är en anings anings mer spänd, men just så är ju förhållandet alltid när det gäller dom här två.

Salza är den avspända som inte gör sig några problem om nåt egentligen, Ibsen är lite mer misstänksam och håller vaksamt koll på saker och ting.

Idag skulle jag varit till bibblan, men jag löste det ändå. Två av böckerna hade en lånetid som gick ut idag, men det känns inte så himla angeläget att ta ut bilen i den här kylan, så jag gjorde ett omlån via datorn istället.

Himla fiffigt det där med datorer...      

Hoppas dagen blir bra! För min del tror jag att jag ska motionera lite genom att kika på skidtävlingarna på TV...     

Snön bara fortsätter att vräka ner, nu har vi ingenstans att göra av det vi skottar bort. Högarna är så stora nu att vi (jag) inte orkar kasta upp snön så högt....   och för en stund sedan rasade det ner massor från taket... just där vi hade skottat rent och fint en liten stund innan.

Nästa grej är väl att det rasar ner en omgång på taket över uteplatsen... det där taket som sonen skottade rent och fint för en vecka sedan.... då brakar nog taket ihop för nu är snön tung.      

Tänk om det fortsätter så här, hela vintern. Det är ju trots allt minst ett par månader kvar av vintern här uppe... kanske tre månader till och med.....       Då kommer vi att ha minst 3 meter snö innan vintern är över....  

Men jag var som vanligt ute med hundarna förut, satsade djärvt och tog vår 5 - kilometers promenad. Jisses så snön yrde... det fanns tillfällen då hundarna bara var några meter framför mig, men ändå såg jag dom inte alls för snön var som en vägg framför mig...  mysigt..... not.  

I alla fall så hände en lite kul grej....  fast jag har inte så stora krav när det gäller roligheter nu för tiden.    

Vi kom till en korsning där en massa gångvägar möts, och nu är ju alla drivor så höga att man inte ens ser människor som kommer gående på korsande vägar...  så när hundarna springer lösa så gäller det att vara lite på hugget i såna lägen, man vet aldrig vad som dyker upp bakom kröken.

Och det är ju skitenkelt att vara på hugget när man har gått 4 km i nästintill snöstorm, glasögonen är helt igensnöade och sikten lika med noll, och det rinner smält snö från luggen ner i ögonen, och det droppar blötsnö från mössan ner i nacken.  Mysigt helt enkelt....  fast lite svårt att se något.

Då ser jag i alla fall på hundarna att det kommer någon/något där på en av gångvägarna som jag inte ser. Hundarna stannar i korsningen och kikar växelvis på mig och på det där som är dolt bakom kröken.

STANNA DÄR! hojtar jag och dom lyder snällt.... och jag skyndar på stegen fram till hundarna. Men innan jag hinner fram så dyker det upp ett helt gäng med folk och hundar.

Sju-åtta människor och tre hundar... tre såna där blodtörstiga kamphundar ni vet...  nej, skojar bara. Det är visserligen tre pitbullblandningar av nåt slag, men jag har mött dom förr och dom verkar jättetrevliga. Eller i alla fall lugna och väluppfostrade...  jag har inte hälsat på dom.

Min första tanke var i alla fall "koppla Salza". Om-uti-fall-att nån av dom skulle mopsa sig så vet jag ju att Salza svarar direkt... inte så kul mot just en sådan hund.... så jag böjde mig fram för att sätta på henne halsband o koppel allra först.

Till Ibsen sa jag bara "Stanna kvar!" och då vet jag att han står stilla som en staty där han står.

Jag använder såna där halvstryp när jag är ute och går med hundarna. Tar av hela halsbandet när jag släpper lös hundarna, och sedan är det så enkelt att bara trä halsbanden över huvudet på dom när dom ska kopplas igen. Men Salzas långa öron trasslar sig ju ibland lite, och idag när jag var förblindad av all snö som hamnat på glasögonen, så tog det några sekunder extra för mig att trassla på det där halsbandet.

Och då ser jag genom snöblasket hur några av killarna har stannat några meter framför oss och stirrar på Ibsen. Han stod ju där vid min sida och lekte staty han....   

Och så hörde jag hur dom vördnadsfullt säger till varandra: "Dom är skarpa dom där hundarna. Jäklar vilka hundar det där är... dom ska man passa sig för..."  och så stirrar dom med skräckblandad förtjusning på Lille Ibbevibben.

Ja jisses....  tänk om dom visste vilken av mina två hundar som verkligen är ett hår av hin när det gäller....  gissa hur besvikna dom skulle bli då...    

....  vad som får hundarna att reagera så olika i till synes samma situation. Eller... jag vet vad som får hundarna att reagera så olika, men jag skulle vilja kunna se de signaler som skickas hundarna emellan, och som utlöser de där olika reaktionerna.

Salza är ju inte den som är den om hon möter en, som man lite slarvigt brukar kalla, "aggressiv" hund. En hund som gör utfall och vrålar på allehanda vis... en sån hund vill hon gärna tufsa till. Men säger jag NEJ! så sköter hon sig och tassar på fint vid min sida, men ögonkasten hon ger den där stökiga hunden säger tydligt vad hon egentligen skulle vilja göra.    

Men så kan vi möta en annan hund, som i mina ögon beter sig precis lika illa.... gapar och skriker och slänger sig i kopplet... och Salza verkar inte bry sig alls.

Jag kan inte se nån skillnad i deras beteende, men det kan tydligen Salza. Det vore kul att kunna se det hon ser......

Och ännu mer intressant vore det att få veta vad som nån enstaka gång kan få henne att morra dovt när vi möter vi en annan hund. Det händer inte ofta, men det har hänt nån gång sedan vi flyttade hit. Och då är det hundar som till synes (i mina ögon alltså) inte bryr sig. De går snyggt och prydligt vid sin förares sida, och det gör Salza också utan att jag behöver säga till henne... men hon morrar lite dovt medan vi möts.

Det skulle vara så intressant att få veta..... det finns ju helt klart en kommunikation hundarna emellan som vi människor inte alls kan uppfatta.

Jaja... igår klippte jag i alla fall äntligen Salza. Och kammade bort mängder av päls. Hennes päls har verkligen förändrats efter kastreringen, till det sämre då förstås.

Hon hade ju inte så våldsamt mycket päls innan, som väl är, för hon har fått mer päls, och både grövre och ulligare päls. Och att det är mer gör inte så mycket, men det där grova och det där ulliga är inte kul.

Och så har vi problem med vikten... ja, jag tänker närmast på Salza nu då, min vikt har inte jag så jobbigt med, även om omgivningen har det   och det är väl likadant med Salza antar jag.

Hon verkar inte besvärad av den... hon verkar ha superkondis.... det är jag som har synpunkter på den. Och hon måste ner några kilo i vikt nu.... hur nu det ska gå till.

Redan innan hon blev kastrerad hade hon lätt för att lägga på sig nåt kilo för mycket, och det har liksom inte blivit bättre efteråt.

Och ska vi nu börja träna lite mer "seriöst" igen (vilket vi ju ska   ) så blir det ju en hel del belöningsgodis också. Dra ner på maten säger säkert nån nu då... men hon får så himla lite mat redan som det är. Det mesta av hennes tid går numera till att försöka hitta nåt att äta...  stackars lilla Flygmyran, ständigt hungrig.

Skönt i alla fall att alla helgerna snart är över. Vi har visserligen inte firat nåt speciellt, men eftersom jag inte tycker om just de här helgerna så är det skönt att det snart är slut på dom. 

De få julsaker jag hade plockat fram plockades bort igår. Alla ljusstakarna togs också bort, och nedrans så mörkt det blev.  Det enda som är kvar i den vägen är ljusslingan på uteplatsen, den får sitta kvar ett tag till. Men nu får det skynda sig att bli lite ljusare ute, så att det känns att vi kommit på andra sidan nyår.

Fast snöhögarna kommer snart att nå över våra fönster misstänker jag.... då blir det riktigt mörkt inne.   Det snöade igår igen, och det fortsätter tydligen idag också...  och om det har kommit nästan 1 meter snö i början av januari, hur mycket kan det då inte hinna bli innan vintern är över???

Och det är inte lätt att skotta bort snön nu när det är så högt med snö överallt.... krafterna räcker inte till för att slänga upp snön så högt.... och det är som sagt flera månader kvar på vintern fortfarande.   

Hoppas i alla fall att även denna helgen blir en bra helg för er alla...!

Ja, det är dags för lite åsikter om hundar och hundträning igen.

Om man tittar sig omkring lite så kan man ofta se ett mönster när det gäller det där med hundträning,

Vissa människor har hundar som fungerar alldeles ypperligt i alla sammanhang, medan andra människor alltid har (får) hundar som har en massa konstigheter för sig.

Och det märkliga är att ägarna till de där hundarna som har lite konstigheter för sig, dom har samma problem med alla hundar dom har.

Alltså är det egentligen inte hundarna som har konstigheter för sig utan ägarna.

Och eftersom de där ägarna ägnar en massa tid åt att träna sina hundar så kan man ju fråga sig varför dom aldrig får nån ordning på de där konstigheterna.

Och varför frågar dom inte sig själva vad dom gör som orsakar att alla deras hundar har samma "problem"?

Nej då, det är inte deras handhavande som det är något fel på, dom råkar bara alltid få såna hundar.  Märkligt fenomen det där....

För att ta ett enkelt och vanligt förekommande problem som exempel så kan vi ju kika på t.ex platsliggande i grupp.

Hur vanligt är det inte att det är samma person, oavsett vilken hund de än har, som har problem med just det momentet? Och märkligt nog får det inte dom att tänka lite självkritiskt heller... nej då, det det är inte deras träning/handhavande som det är fel på, deras hundar är födda såna.

Eller... titta på alla dom som alltid får hundilskna hundar.... ingen hund är född hundilsken, lika sjutton så är det ofta, ofta så att vissa människors hundar alltid är stökiga och bråkiga i närheten av andra hundar.

Vad är det för mening med att träna hund om man hela tiden altlid gör som man brukar göra? Om man inte kan variera sig och testa olika saker när man ser att man inte får det resultat man tänkt sig?

Våra hundar är ju så himla lättlärda så det ska inte behöva ta veckor och månader innan man ser resultat när man tränar.

Jo, det kan det göra när man kommit så långt att man petar i pyttedetaljer, men när det gäller grundläggande saker så bör man kunna se resultat ganska så snabbt, om det nu är så att man har hittat rätt metod. 

En hund som ständigt misslyckas med ett moment, trots att man kanske tränar flera gånger i veckan, där är det för mig självklart att man tränar helt fel.

Och att då bara fortsätta på samma sätt utan att förändra nåt i träningen, det är ju helt meningslöst.

Men... nu pratar jag alltså om det grundläggande i momenten, inte om finpustning och uthållighet. När det gäller de bitarna så måste man förstås mala och mala och mala... men på ett sätt som funkar aå att man ser att det går framåt, även om det i det läget kan gå sakta framåt.

Fast...  det är ju alltid de egna målen som avgör om man lyckas med träningen eller ej.   Om min egen hund utför momenten så som jag vill, då kvittar det ju vad andra tycker....

I min lilla värld så är det i alla fall mina mått som räknas, är jag nöjd så är målet nått och då är det bra!

Men för vissa människor så ingår det i deras målbild att alla andra som ser dom också ska bli nöjda, för att dom själva ska vara nöjda, och det är i mina ögon ingen bra målsättning. Men... var och en blir förstås salig på sin tro....

Hundsporten är ju en bedömningssport och där kan man aldrig komma ifrån att domarens fria skön avgör i slutänden i alla fall. Det må finnas hur många regler och anvisningar som helst, det är ändå den personliga uppfattningen om hur saker och ting sak utföras och se ut, som avgör vilka poäng man får som tävlande.

Alltså kan man inte sträva efter att alltid göra alla nöjda, utan man får sätta upp ett mål där man själv känner att "ja, nu sitter det här, nu ser det bra ut!" och så hålla sig till det och hoppas att man träffar på en domare som har  ungefär samma målbild när det gäller de olika momenten.

En tydlig målbild är viktig... har man ingen sån så vet man ju inte när man ska vara nöjd med utförandet... eller?  Och utan en tydlig målbild kan det ju i värsta fall bli så att man har olika krav varje gång man tränar.... inte så bra.

Ja, det var det om det det......

Nu kan jag berätta i i går gick jag vilse. Jodå... nsätan i alla fall. Vi skulle bort på middag i går eftermiddag, och jag tänkte gå dom 5 kilometrarna dit med hundarna så att de fick sin promenad som vanligt.

Och så hade jag i min virriga hjärna tänkt ut hur jag skulle gå för att slippa gå på trafikerade vägar och så. Det var ju bara det att nu var det jättesnödrivor överallt där det var gräs och gångstigar sist jag gick den där vägen.

Så jag fick svänga av både här och där för att alls ta mig fram... och det var mörkt ute och alla gatuskyltar var översnöade (och satt för högt upp för att jag skulel kunna borsta av dom och läsa) så efter nästan en timmas promenad så insåg jag att jag nog inte visste helt säkert vart jag var.

Och det är så himla kul att se människors ansiktsuttryck när man stannar nån och säger att "ursäkta mig, kan du tala om för mig vart jag är??"  Känns kul att veta att man gett dom nåt att berätta om när dom kommer hem.....

I alla fall så kom vi så småningom rätt... endast 3 minuter försenade trots virrandet.  Och när jag kikar på kartan idag så ser jag vart jag svängde "fel", men i kolsvarta mörkret igår var det inte så lätt att veta det.

Idag ska vi träna lite, Salza och jag. Och i kväll är det en träff med vår "studiecirkel". Styrkan har redan decimerats där, men det var väl inte så oväntat kanske, så är det ju ofta.

Sedan har jag också börjat tänka lite på årets tävlingar och prov, ni vet... själva planeringen är ju det roligaste. Vad det blir av alla planer sedan när det verkligen gäller, det vet man aldrig när det gäller mig. 

Önskar er alla en god fortsättning på det nya året... inte minst när det gäller hunderiet!!