... är guld värt, det tycker nog de flesta av oss tror jag. Men eftersom vi människor är som vi är så är det ju inte alltid möjligt att hålla sams...    

Nu i dagarna utspelar sig ett drama utanför vårt köksfönster... nej, det är inte vi som lyckats bli osams med grannarna... men det är vuxna människor som är så osams så att smockan hänger i luften.... pga av olika åsikter om var man har rätt att placera två stycken blomkrukor.

Jo då, ni läste alldeles rätt....  en strid nästan på liv och död, med vuxna människor inblandade, som handlar om exakt var blomkrukorna får stå.

Vi försöker undvika att blanda oss i, och oftast är det nästan svårt att hålla sig för skratt... men egentligen är det ju allra mest tragiskt.

Det ligger naturligtvis annat bakom det här också, och de inblandades versioner skiljer sig ganska så markant åt... men nog är det väl ändå skam att vuxna människor låter saker och ting spåra ur så.

Men vi har andra grannar också... grannar finns det gott om här.... liksom hundar. Och vi har fått en ny hundgranne. En liten blandras av miniformat som bara är 4 månader.

Ja, jag skrev nog om honom häromdagen tror jag... han som var här hemma när Salza och jag kom hem en dag.  Idag mötte vi honom ute på promenad, och han fick leka med Salza en stund.

Och det är så himla roligt att hon kommit över de där dumheterna att hon ska tufsa till alla valpar. Nu sa hon ifrån på ett lugnt och fint sätt när han blev lite för respektlös, för övrigt lekte hon som sjuttan med honom.... 

Vid ett tillfälle satte valpen iväg i en himla fart längs gångvägen, och Salza efter. Jakt...!!!! nedrans så kul.... Men när jag hojtade så vände hon, och valpen vände också och kom i full karriär efter.

Ibsen fick tyvärr inte leka med honom alls. Dels har Ibsen nog lite ont i ett ben, dels är han alldeles för stor och tung för en sån liten valp. Han kan ju nästan krossa valpen om han slänger upp sin stora tass på ryggen på honom.

Men återigen så slogs jag av tanken på hur viktigt det är att man tidigt lär hunden att vara lös. Det är ju när dom är småvalpar som dom inte törs ge sig iväg på alltför stora utflykter, och det är då man ska passa på och vänja dom vid inkallning och att vara lösa.    

Valpens matte var lite tveksam till att släppa lös valpen. Hon brukade bara göra det i skogen, sa hon. Men tror du inte att han håller sig till oss och de andra hundarna då? frågade jag. Inte springer väl han iväg på egen hand när vi allihop finns kvar här.....?

Nej, det har du kanske rätt i! säger matte och ser ut som att hon fått en uppenbarelse. Det är klart han stannar hos de andra hundarna....

Ibland så grips jag av en nästan oemotstådlig lust att få ha kurs... att få tala om och visa för folk hur dom enklast ska få sina hundar att uppföra sig så som dom vill. Och att göra det tidigt... när valpen är liten och super-mottaglig.

Strax innan vi mötte lek-kompis-valpen mötte vi en annan minivalp, med vidhängande husse och matte. Den hunden vill hälsa på alla andra hundar, men husse och matte tycker inte att han ska få det, eller också vågar dom inte låta honom träffa stora hundar... det kan vara så kanske.

Så det problemet löser dom genom att lyfta upp hunden och bära honom förbi den där hunden som han vill hälsa på.

Tur att dom valt "rätt" ras i alla fall... tänk om dom valt en 50-kilos hund istället.    

Vi har ju en S:t Bernhardsvalp till granne också... den är nog bara 4-5 månader den också... men den har redan växt om Salza ganska så rejält i storlek. Den har hon aldrig hälsat på, bara sett på håll....  men den hundens matte och husse verkar inte ha några ambitoner att lyfta upp sin hund när dom möter andra i alla fall.     

Och så över till nåt helt annat....  Antar att ni tar för givet att vi har tränat idag igen, med tanke på gårdagens "problem". Men så är det inte.... 

Väntar man tillräckligt länge så löser sig nog problemen av sig självt, tror ni inte det??

Äh, skämtar bara. Tänkte faktiskt träna lite med vittringsapporterna idag, men så blev det inte.  Kom på att man nog kan träna just det momentet här på gården, på förmiddagen när de allra flesta är borta på jobbet.

Men i förmiddags lastade och körde jag bort två kärror med lerjord till, och så var jag och handlade och grejade med lite annat.... och sen var orken slut. Och nu är det inte så lämpligt att träna här på gården direkt, nu kryllar det av folk i alla storlekar där.

Men... i morgon är det en ny dag.... då kanske det blir tillfälle.   

Ja, vi var ju ute och tränade lite i går igen.  Och livet är ju fyllt av överraskningar när det gäller hundträning.    

När det gäller vittringsapporten har Salza börjat stanna och fråga vad hon ska göra när hon hittat rätt pinne och tagit upp den. Hon missar ytterst sällan den rätta pinnen, men nu tar hon den, vänder upp mot mig, stelnar till en staty, och frågar:

Ja, här är den, matte. Vad ska jag göra nu då???

Och jag vill inte hjälpa henne i den situationen. Jag har aldrig gjort det, just bara för att slippa få en hund som stannar där i det läget och frågar.

Men nu har jag det i alla fall.... livet är knorkigt.   

Och igår när vi skulle skicka till konen och rutan så överraskade hon också.

Hyfsat full fart ut till konen, och rutan ligger åt höger så jag visar tydligt med armen åt höger samtidigt som jag också vrider huvudet åt det hållet.

Yeeesss, sa Salza och drog i full fart till vänster.     Men det såg ganska så kul ut så Salzas knäppa matte kunde inte låta bli att skratta åt eländet.

Dumrutan sedan då... där har vi tränat på läggandet det sista eftersom vi dessförinnan tränade på sättandet. Hängde ni med där... hårdträning på sättandet resulterade i att hon satte sig istället för att lägga sig när hon skulle göra det, så hårdträning av sättandet följdes av hårdträning av läggandet.

Igår hade hennes huvud bearbetet det där ytterligare, så nu la hon sig istället för att både ställa sig och sätta sig.  

Och vid vidare träning så envisades hon med att inta rätt ställning... efter hennes egna huvud. Först fick jag henne att stå efter mycket micklande... sedan skulle vi göra ett ställande till för att befästa just ställandet. Men då var vi på andra sträckan, och där ska man sitta, så då satte sig Salza istället.  

Fortsatte runt för att göra om sättandet, men då var vi på tredje sträckan och där ska man ligga, så då la hon sig ner.

En av träningskompisarna påpekade att jag mycket väl kan skicka iväg henne att tävla själv om jag inte har tid/lust att följa med.

Ja, man kan ju inte annat än skratta åt eländet.     

Och det är ju just det där man måste träna upp när man har haft ett så långt träningsuppehåll. Förmågan att fokusera och koncentrera sig en såpass lång stund som ett elitprogram tar.

Salza tröttnar ju inte och slutar jobba då koncentrationen tryter, men när hon inte orkar lyssna och fokusera längre, då börjar hon istället att göra det hon tror är det rätta och riktiga.

Tanken hos lilla Salzan är ju god, men resultatet blir sällan bra.   

Jaja... Salzas matte har ju nån gång sagt att det är problemen som det är roligt att jobba med... och nu har hon att göra en stund.    

Ha en bra dag i solskenet!