Idag har vi ju tillbringat större delen av dagen på brukshundklubben, där en inbjuden, erfaren instruktör skulle drilla en grupp hundar där kriteriet för att få vara med, var att man skulle ha startat i appellklass.

Nu visade det sig ju att de allra flesta (alla utom vi alltså   ) var mer erfarna än så, men det spelar ju inte så stor roll, var och en fick önska sig vilka moment man ville träna. 

Nu visade det sig att önskemålen ofta sammanföll, men det gjorde ju inte heller nåt. Alla hundar är ju olika, och det är alltid intressant att se hur andra löser sina problem.

Vi började vår första 20-minuters-session med första övningarna i framåtsändande. Ett moment som "alla" säger är så svårt, och nästan omöligt att utföra så som domarna vill. Och så är det säkert också... vi fick som sagt råd om hur vi ska börja, och det lär dröja innan det är dags att sätta ihop momentet så att man kan se hur det ev. kan te sig i sin helhet.

När våra minuter gått så gick jag åt sidan och fortsatte träna lite till. Det är alltid bra att "befästa" nya saker så att dom blir ihågkomna nästa gång man ska träna.

Våra nästa 20 minuter ägnades vi åt den tunga apporten, den har vi aldrig provat förut. Och det gick bra.... instruktören kunde konstatera att Salza tillhör en liten skara av hundar som är mycket noga med att greppa apporten exakt i mitten.... i akt och mening att få totalt jämnvikt när dom sedan bär den.

Han tyckte att det var bra eftersom apporten är såpass tung, och Salza relativt liten.  Hon trodde att hon snabbt skulle lära sig var mittpunkten låg, och att det lilla dröjsmålet som nu blev, innan hon bestämde sig för att lyfta upp den, då skulle försvinna.

En gång till och med galopperade hon in med den, men det var instruktören lite skeptisk till. Han tyckte att jag skulle vänta med att få upp farten tills hennes teknik att lyfta ach bära hade finslipats lite till.  Han varnade för skador...

Sen tittade han på hennes kryp. Lite för fort, en anings hög bak men bra teknik.  Det vi ska jobba med där, är det där med att hon ska vänta och inte ge sig iväg alldeles för fort framåt... hennes en aning höga rumpa tyckte han inte att jag skulle bry mig så mycket om.

Och sen när det var dags för vår tredje 20-minutare så hade jag inte så mycket mer jag behövde hjälp med. Det var ju brukslydnad vi skulle jobba med, och förutom momenten i de högre klasserna som hon ännu inte lärt sig, så har vi inte så många problem med lydnadsmomenten i lägre klass.

Så jag bad om hjälp med en annan sak istället....

Det var soligt och varmt idag, alla hundar var påverkade av värmen. Och Salza hade fått jobba med helt nya saker som säkert gjorde henne lite trött i huvudet. Och den sista timmen före vårt sista träningspass hade hon suttit och ylat i bilen.... så jag antog att hon var lite trött och virrig i sin lilla skalle.

Så jag bad instruktören att han skulle kommendera oss tävlingsmässigt genom ett elitlydnads-fritt-följ. Tänkte att det var ett ypperligt tillfälle att få chans att peppa och uppmuntra Salza när hon så småningom började slokna i värmen. För det finns väl inget tråkigare på denna jord än ett elitlydnads-fritt följ....

Ni vet... jag är ju så knäpp så jag tycker att man ska träna även när det tar emot och verkar jobbigt. Annars räcker det ofta inte till när det blir tävlingsdags.

Jag förklarade hur jag tänkte, och instruktören höll med mig... rätt tänkt, tyckte han.  Så vi körde igång.....

Och liten Salza knatade på, och knatade på..... där behövdes ingen uppmuntran minsann, men jag slängde bollen till henne ett par  gånger i alla fall, när jag nu hade chansen. Men det blev lite hopp och skutt och lite hafs och slafs här och där... hon hade skitkul.

När vi var klara, hade hon säkert gärna gått en omgång till... och instruktören bekräftade det jag alltid själv tyckt. Hon går bara bätttre och bättre ju längre vi går.  Hon gör inte som andra hundar, sa han... dom slocknar mer och mer ju längre man går, hon går bara bättre och bättre hon..... 

Och så tyckte han att det såg lite trevligt ut att hon så uppenbart tyckte att det var roligt.  Jag var själv lite förvånad. Trodde ju att hon skulle vara lite trött och varm och inte alls på G, men där hade jag fel....  hon hade plötsligt fått tillbaka den där farten och fläkten som jag saknat på det sista.

Instruktören frågade efter vårt bästa fritt följ-betyg, och det är ju en 9:a.

Ja, sa jag... dom där små skutten och andra roligheter hon har för sig, dom kostar ju poäng, det blir inga 10:or av sånt, men jag struntar i det.  Jag tycker att även hon ska ha kul när vi tränar och tävlar.

Tack för att du säger så! sa han.... jag ser så många som pressar sina hundar med smådetaljer tills dom tappar all glädje i vad dom gör.... sånt blir man ledsen av.

Så visst var det en positiv dag på många sätt.... det är alltid trevligt att träffa på  erfarna, kunniga instruktörer och upptäcka att dom tänker på samma sätt som jag själv när det gäller träning och inlärning.

Därmed inte sagt att vi alltid tycker "rätt", men det är i alla fall trevligt att bli bekräftad nån gång då och då. 

Och det är alltid kul attt jobba med Salza, hon är positiv även till sånt som hon ännu inte begriper nåt av...

Men nu är det i alla fall sovdags... Salza sover sedan länge, men jag har kämpat för att hålla mig vaken sedan vi kom hem. Det hade varit skönt att ta en tupplur då, men då sover jag inte på natten sen. Var förstås också tvungen att vara vaken och titta på Mästarnas Mästare, och om häxan Brandin vinner... då blir jag sur!!!!  

Nu måste det i alla fall vara tillåtet att krama kudden....