… hördes Salza ilsket muttra…. "Varför ska dom hänga dom där smaskiga talgbollarna så högt upp?? Och knyta fast dom dessutom…. jag får ju inte loss den!!!! "

"Ibsen!!!… Kom och hjälp mig!!!! "

Men Ibsen är noll intresserad av talgbollar så även om han kom och kikade så fick hon ingen hjälp där….

Men skam den som ger sig......  ett sista försök för den här gången......

Vet ni att jag har en fundering.... ovanligt, va?      

För mig är det jätteviktigt med en hund som jobbar tyst och koncentrerat, men hur ofta läser och hör man inte om hur det finns människor som stolt berättar om hur deras hund går i taket och blir alldeles vild och galen när den ska jobba.

Dom berättar stolt om en hund som rusar runt och piper och gnäller och blir nästintill okontaktbar varje gång den inser att det är träning på gång.  Och det tycker uppenbarligen hundens ägare är nåt att skryta med….

Det kan ju förstås vara så att dom är okunniga nog att tro att det är ett bevis på att det finns massor  av "motor" i hunden, nån annan anledning till deras "stolthet" kan då inte jag hitta.

Ok då… hunden tycker att det är kul, det är ju uppenbart, och det är ju i och för sig ett bra betyg åt ägaren. Han/hon har förmått att få sin hund att tycka att det är kul att träna och jobba ihop med sin förare. 

Men… föraren har inte förmått att anpassa sig till just den hunden. En hund som beter sig på det där viset gör det inte på grund av enbart glädje utan till största delen på grund av stress och det är aldrig bra.

Ett visst hanterbart mått av stress är bra. Det kan hunden behöva för att prestera på topp, men det är väldigt lätt hänt att stressen "rinner över" och blir en belastning istället. Och det är väl bland annat där man kan sålla agnarna från vetet när det gäller hundträning.

Att stressa upp en hund och få den att gå i taket så fort den anar sig till en aktivitet av något slag, det är oftast inte så svårt. Att få den där stressen att hålla sig inom ramarna och hålla den nivå där den är till nytta, det är nåt helt annat det.

När man tränar för att tävla så ska man ju alltid ha just det i tankarna…. tävling alltså. Man ska inte träna tävlingsmässigt, men man ska hela tiden ha tävlingsutförandet som bilden på det slutliga målet framför sig.

Och där vill man väl inte ha några gnällande, skällande, superstressade hundar…. eller???

Vänjer man hunden vid att den får (ska) bete sig så varje gång man tränar, hur ska man då få hunden att förstå att den just på tävling inte ska göra så? Den ska ju göra allt annat som den brukar när man tränar… varför då inte också pipa och gnälla och stressa upp sig…..

För det är ju lite det som är finessen med hundträning… att hunden utan problem ska kunna överföra det den gör på träning till en ren tävlingssituation.

Man kan ju inte förvänta sig att en hund ska förstå att på träning får den göra både si och så, men… "just idag är det tävling och då får du låta bli det där roliga som du alltid annars brukar göra, och bara göra vissa, valda delar av det vi brukar göra när vi tränar."

Nej, för mig kan aldrig en hund som stressar upp sig vara något positivt. Glädje och förväntan på att få jobba är en helt annan sak det, det vill man naturligtvis se hos alla hundar.

För mig är väl fortfarande den yttersta mardrömmen (i hundtävlingssammanhang alltså) den där hunden väljer att lämna mig mitt under ett tävlingsprogram och tydligt visar att "näe, jag vill inte jobba ihop med dig!"  Jisses så jag skulle skämmas över mig själv om nåt sånt hände…. 

Fast… i det fallet kanske det skulle hjälpa att jobba upp lite galen stress hos just den hunden… vem vet…?

Det är väl i och för sig så att det som funkar på en hund, är det rätta sättet att jobba med just den hunden.

Sen så finns det ju dom där hundarna som alltid gnäller och piper så fort dom anar minsta lilla aktivitet. Det behöver inte alls vara förknippat med nån stressframkallande situation, utan pipet och gnället finns alltid där.

Så fort dom anar minsta lilla aktivitet så kommer det. … eller… så fort dom har tråkigt och vill ha aktivitet så kommer det.

Platsliggande i grupp är tråkigt och skapar en förväntan på att föraren kommer tillbaka så att nåt händer… då gnäller man.

Apportering är kul… så då gnäller man medan man väntar på Apport-kommandot.. eller kanske redan när man ser tävlingsledaren komma med apporten.

Fot-gående är lite jobbigt och frustrerande… svårt att lägga band på sig och gå precis så som föraren önskar… då gnäller man i förväntan på den där belöningen och friheten som alltid brukar komma efter en stund.

Framförgående med efterföljande belöning är kul….  då gnäller man under framföringen i förväntan på det förlösande kommandot Före!

Rutan är skitkul…. och då går det inte att lägga band på sig när man sitter och väntar på att få springa i full galopp ut till rutan.

Man gnäller i förväntan på mat…. på en promenad… på nån aktivitet…. ja, för vissa hundar är livet fyllt av såna situationer där förväntan rinner över och resulterar i pip och gnäll.

Ni känner säkert nån hund som passar in på allt det här... eller i alla fall på något av det. Jag vet med säkerhet att jag känner MÅNGA såna hundar….

I vissa fall är det här pipandet och gnällandet inlärt, det har blivit ett tillåtet beteende som en gång, när det började, lätt hade kunnat stoppats.  Ju längre det får fortgå desto svårare blir det att få slut på.

I andra fall vill jag hävda att det är medfött….  och då är det nästintill omöjligt att få bort oavsett hur tidigt man börjar jobba med det.

Och i de fall det är medfött vill jag påstå att det är en ren avelsdefekt. Och hundar som har den defekten ska man inte avla på….

Jag kan inte peka ut vilken /vilka egenskaper som så att säga "slår slint" hos dessa individer, men nåt är det som inte stämmer i deras mentala egenskaper. Det är inte normalt för en hund att ständigt, även i den vanliga vardagen, uppleva en sån förväntan att den inte kan lägga band på sig och vara tyst… 

De här hundarna ligger oftast alltför högt i sin förväntan på att någonting ska hända, vad som helst, och de har inte förmågan att hantera sin förväntan, det så att säga "rinner över" stup i kvarten. Och just deras alltid uppskruvade förväntan (stress?) och att dom inte kan hantera det…. det är enligt mig en avelsdefekt.

Ingenting på denna jord skulle kunna få mig att köpa en valp efter en hund som låter i vardagliga situationer, eller i förväntan på att något ska hända.

Jag kan ju berätta att även den spaniel som på ett jaktprov bara går med som publik i väntan på sin egen start blir diskvalificerad från provet om domaren hör något ljud från den. Och det är lätt hänt när den ser andra hundar jobba, och ser och hör hur fåglar skjuts och faller i marken…. men en fågelhund som inte är tyst är värdelös, och jag tycker det är kanonbra att reglerna skärpts på den punkten.

Jisses… nånstans i allt det här svamlet tror jag att jag tappade tråden…?  Men för att återknyta till det jag började med då… 

Jag kan absolut inte förstå att det finns någon enda människa på denna jord som tycker att det är bra med en hund som piper och gnäller och far runt som en skållad råtta i förväntan på att få jobba….  för såna finns det många av om man ska tro vad dom själva säger.

Jaja… var och en blir väl kanske lycklig på sin egen tro…. Men jag tror nog att det är många, många som har problem med en alltför ljudlig hund. Och att man förmodligen i många fall hade kunnat få stopp på det om man tagit itu med det genast…  istället för att naivt tro att det är ett positivt tecken på arbetsglädje.

Nu ska jag sluta babbla en massa strunt och förbereda mig för det mötet som jag så gärna skulle vilja slippa…..

Hoppas ni har nåt roligare för er…. !   

 

Kerstin

10 januari 2012 11:41

Varför har du alltid så himla rätt. En pipande hund vid aktivitetsförväntan skulle inte jag heller skryta över. För mig är det oftast bara ett tecken på stress och inte presterar flera av dessa hundar särskilt bra på tävling heller.

http://www.kvistagrans.com

tedsams

10 januari 2012 13:12

Tur att nån håller med mig ;) Nej, det går oftast inte så bra för såna hundar, det där pipandet tar en hel del av förmågan att koncentrera sig och prestera.

 

Rudi o matten

10 januari 2012 19:10

Här är en till som håller med och som tackolov har en hund som är helt tyst i alla situationer. Det var ett tungt vägande skäl till att vi valde just Rudi. När vi skulle besöka honom första gången kom tiken, Rudi och hans bror som då var 16 veckor glatt rusande mot oss för att hälsa och inte ett enda ljud hördes från någon av de glada, vänliga hundarna!

http://www.bmwsfotoblogg.blogspot.com

tedsams

11 januari 2012 10:00

Det är härligt med såna hundar. Hundar som "håller ihop" mentalt även när dom är lite uppstressade... Ni gjorde ett bra val.. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Japp, så får det bli. En massa strul och inga svar från supporten, så nu byter jag bloggplats till    www.tedsams.blogspot.se   Lite sorgligt... jag har bloggat här i många år nu, men det krånglar lite för mycket. Krångligheter har jag no...

Ja det är ju en gammal sanning som man alltid kan lita på. Eller.... man får vad man förtjänar.... det är också ett ordspråk som oftast stämmer.      Och den här gången syftar jag på hundträning.... inte andra klanterier jag gjort..    Vi skulle ...

Ja, min Salza är en liten stjärna hon. Det visade hon i och för sig tidigt, men det håller i sig, trots stigande ålder och nästintill obefintlig träning.      I morse när vi var ute så skulle Jippie få leta upp en pinne som jag gömt i en rishög. ...

Hösten är min tid....  njuter av lite kyliga, klara dagar då man måste ta på sig en tröja eller jacka för att inte frysa när man går ut.    Både igår morse och idag vaknade jag till strålande solsken från en klarblå himmel... eller... solen hade ...

Under den gångna helgen har ju Rallylydnads-SM gått av stapeln här i Sundsvall, och jag försökte vara på plats så mycket jag kunde. Sällan man får chansen att se landets bästa ekipage på nära håll eftersom de allra flesta av dem hör hemma många mil h...