Ett nytt år, ett oskrivet blad … eller kanske en tom påse som man kan fylla med vad man vill, om man tänker som Hasse Alfredsson.    

De kommer ganska så tätt, de nya åren, tycker jag… men det har väl med åldern (min ålder alltså) att göra. Igår höll vi i alla fall tummarna för att barnbarnet skulle stilla sig i mammas mage över nyåret, och så blev det också. Men nu är det ju fritt fram så snart han känner för det… för det är en kille sägs det.   

Dom har ett tufft år framför sig, ungdomarna. Sonen har ett år kvar på sina studier och det blir säkert kämpigt med en nyfödd bebis i huset, men förhoppningsvis så fixar dom det.  Det är ju lite synd att jag har 75 mil dit, det blir liksom inte av att man åker så ofta då, och som barnvakt och avlastning är jag ju tämligen värdelös. Vilket kanske i alla fall "sonsambon" är tacksam för… svärmödrar vet man väl hurdana dom är.   

Jaja, vi får se vad det blir av det hela….    

Igår när jag var ute med doggsen hann jag precis på årets sista dag träffa på det årets garanterat största idiot.

Vi har en 4-vägskorsning av gångvägar en bit från vårt område, och när jag närmade mig den igår så såg jag att det från ena hållet kom en kille med en hund i koppel. Dom bor i samma område som vi, så han skulle med all sannolikhet svänga ner där jag kom ifrån…. så jag valde att gå vägen rakt fram där jag skulle slippa möta dom.

När jag gått ca 25 m kopplade jag loss Salza och lät henne springa framåt, in i en träddunge som hon alltid vill undersöka noggrant.  Ibsen gick fortfarande kopplad vid min sida…

Då hör jag hur killen med hunden ropar nåt. Han hade stannat i korsningen och nu var det ungefär 50 m mellan oss, och jag var fortfarande på väg bort ifrån honom och hans hund.

"Är det en hanhund??" ropade han.  Tja, vad svarar man på det när man har en av varje sort…? Jag trodde han menade Ibsen för Salza syntes inte ens där inne i buskagen, så jag svarade Ja…

"Koppla hunden då!" skrek han, "jag har en löptik här!"

"Han är ju kopplad!" ropade jag tillbaka och visade upp kopplet jag höll i. "Den andra hunden är en tik... "

Ibsen verkade lite intresserad, men han stod stilla tätt intill mitt vänstra ben, och Salza var som sagt osynlig långt där framme i buskagen där hon höll på med sina roligheter.…

"Du får koppla din hund!" skrek han nu igen… "jag har en löptik här!" 

OBS! att jag hela tiden var på väg BORT ifrån honom och hans hund…..

"Ja men, Herre Gud" skrek jag nu… "han är ju kopplad!!!!"

"Jag har en löptik här!" skrek han igen… "koppla din hund!"

"Men jisses…. ta din löptik och fortsätt att gå då… !" skrek jag nu, en aning irriterad…. och så fortsatte jag framåt åt det håll vi skulle.

När jag en stund senare vände mig om och tittade så stod han fortfarande med sin löptik och tittade efter oss, men när han såg att jag vände mig om så fortsatte han vägen ner mot vårt område. Alltså åt helt motsatt håll som vi gick åt….

Jag vet inte om det är jag som är knäpp, men ibland tycker jag att folk beter sig mer än idiotiskt.    

Det kvittar hur mycket jag funderar på det där så fattar jag fortfarande inget. Vad trodde han egentligen????

En totalt ointresserad hund som inte ens visade sig, och så en hund som var kopplad och gick tyst (hmm.. nästan tyst i alla fall)  och stilla vid min sida…. vad väntade han sig för hemskheter av det???    

Vet ni att jag har funderat mycket på det där…. det där med andra hundägares reaktioner på lösa hundar alltså.

Ibland verkar det som att just bara det att hundarna är lösa får folk att gripas av panik. Att hundrädda människor kan göra det, det kan jag förstå, men hundrädda människor har väl oftast inte egna hundar..?

Det är alltid folk med egna hundar som verkar reagera mest på mina lösa hundar. Och ändå så kallar jag alltid in hundarna och kopplar dom så fort jag ser en hund komma.  Och hundarna kommer när jag kallar på dom, inga problem där inte. Det är ALDRIG frågan om att dom springer iväg mot nån annan hund….

Så varför verkar folk störa sig så på att hundarna går lösa när dom ändå uppför sig som om dom gick i koppel???

Är det kanske så att dom är avundsjuka eftersom dom inte själva har den lydnaden på sina hundar? Eller utgår dom från sin egen hund och hundhållning och anser det omöjligt att ha kontroll över en lös hund??

Ja, inte vet jag… men jag irriterar mig lite på att folk blänger på mig trots att mina lösa hundar inte ens varit i närheten av deras kopplade hund.    

Ibsen är ju enormt lydig i dom sammanhangen. Han vill väldigt gärna gå fram till andra hundar och kolla läget, men han lyder när man säger NEJ till honom.  Och han kommer direkt på inkallning… Jag tillåter honom aldrig ens så mycket som att titta på en annan hund när han är lös, det får han göra först när han är kopplad, så honom behöver verkligen ingen reta sig på.

Salza är av en annan sort. Hon är lärd att andra hundar är helt ointressanta, så hon struntar helt i främmande hundar.  Hon kan slänga en blick på dom, och om nån uppför sig illa och gapar och skäller så blir hon lite nyfiken, men i de lägen där jag får säga Nej till Ibsen för att han blir lite intresserad av en främmande hund, där behöver jag aldrig ens säga något åt Salza… hon skiter fullständigt i dom.    

I går morse var vi ute på en långpromenad igen, och när vi så småningom kom tillbaka till bostadsområdet så mötte vi en hund på väg ut på promenad.

Han var jätteintresserad av mina hundar, drog som en galning i kopplet och ville till oss. Mina hundar gick lösa, och jag kände det som att jag inte orkade koppla dom bara för att vi skulle möta den där hunden, så jag sa Fot! till Ibsen och han kom in till min sida. Salza gick 15 meter före oss, men henne höll jag bara ögonen på… hon fick gå där hon gick.

Och vi mötte grannhunden med sin husse på den smala gångvägen utan att Salza gjorde nåt mer än kastade en blick på dom, hon fortsatte bara sin väg framåt. Ibsen påminde jag med ett Fot! till precis när vi möttes, men han skötte sig också som han skulle….

Och den här hussen såg inte sur ut när vi möttes, han hade fullt upp med att hantera sin kopplade hund.   

Jag tycker att det är märkligt att hundmänniskor inte kan förstå att man faktiskt kan ha ett osynligt "mentalt koppel" till sina hundar. Och det är ta mig sjuttan f-n så mycket mer effektivt än alla dessa flexikoppel som vissa hundar flaxar omkring i….

Jaja, nog tjatat om det… men jag blir ibland så jäkla irriterad på knäppa hundmänniskor.    

Idag tror jag att jag ska städa bort de få tomtar och juldukar jag plockat fram. Det känns inte så angeläget att ha dom kvar längre…. eller… det kändes inte så angeläget att plocka fram dom alls egentligen, men fram kom dom ju i alla fall.

Nu känns det mest bara som att det gäller att överleva de närmaste månaderna, sedan kanske vi kan hoppas på en vår igen….

Har ni tänkt på att såna där billiga blockljus som man köper för att man är lite snål, dom blir nästan till riktiga konstverk när dom brunnit en stund. Ändrar form och utseende på de mest konstiga sätt….  och rinner hit och dit så att man ändå inte kan utnyttja dom ända tills dom är nerbrunna, vilket man istället kan med de ljusen som är liiite dyrare.

Typiskt exempel på att snålheten bedrar visheten ibland.    

I går avslutade jag året med att baka Rudi-kex igen. Dom har en strykande åtgång, och nu när Salza lärt sig att tala om att "Nu är jag sugen på ett Rudi-kex, matte", så går det åt ännu fler.  Men det går ganska så snabbt att baka dom så det må vara hänt….

Och idag har jag börjat det nya året med att fixa och dona bland mina bildmappar på datorn. Nedrans så mycket bilder jag har….  och så svårt det är att komma ihåg när jag tog den där bilden som jag vill använda just precis NU. Jag får leta och leta och leta, det är nog inte ordningen det är så mycket fel på, utan mer mitt minne när det gäller tidpunkten… året…  då bilden togs.

Salzas nyårsfirande-bilder är ett bra exempel på det…. dom har några år på nacken nu, men är ju ändå aktuella. Hon firade hårt igår, Salza, och är precis lika trött som hon verkar på den här bilden…