…. när jag trodde att solen skulle göra oss sällskap på promenaden i morse.

 Det blev inget solsken trots att det för en liten stund såg så ut, det blev mulet istället, och det snöar… 

Och jag som gick och tänkte att " är det en sån här vinter, med så här lite snö, då kan till och med jag stå ut med vintern"…. Och precis som jag tänkte den tanken så började det snöa, men vi kan ju hoppas att det inte blir så våldsam mycket mer av det där vita.

Vi tog en rejäl promenad i morse, hundarna och jag. Och vi mötte nästan inte en endaste själ….  Och jag tycker det är så himla skönt när vi kan tassa omkring utan att behöva gå på helspänn hela tiden för att kolla om vi möter nån, och hundarna får springa lite som dom vill utan att jag ideligen behöver kalla in dom.  

Fast Salza höll ju på att ge mig en hjärnblödning igen förstås…. hon är totalt hopplös (sett ur min synvinkel, inte hennes) när det gäller det där att hitta ätbara (ätbara enligt hennes bedömning) saker i buskar och snår. 

Hon ägnar en hel två-timmarspromenad åt att leta efter nåt ätbart.  Och det värsta är ju att hon lyckas också… inte bara en gång utan flera gånger. Och när hon hittat nåt att äta och väl fått in det i munnen, då är hon världens absolut mest olydiga hund. 

Absolut ingenting kan få henne att avstå från att svälja det där hon har i munnen. Ser jag henne precis när hon ska till att ta det och ropar NEJ så avstår hon från det, och om jag ser henne precis när hon stoppat in det i munnen så kan jag ropa SPOTTA UT! och hon spottar ut det. Men det räcker med att hon hunnit tugga en enda gång på det så är det kört….  Och jag blir så jäkla arg!!!!      

Idag såg jag henne långt inne i ett buskage, då stod hon och tuggade på en stor brödbit som antagligen var både möglig och det ena med det andra.  NEJ, hojtade jag… SPOTTA UT!….  men hon hade redan börjat tugga frenetiskt och hon bara tuggade ännu ivrigare när hon hörde mig.

Helvete också, muttrade jag och gav mig upp i snödrivorna för att handgripligen ta hennes byte ifrån henne. Och medan jag halkade fram genom snön såg jag hur hon tuggade och tuggade och tuggade… och precis när jag hann fram till henne så svalde hon.

Jisses, tänkte jag, nu sätter hon i halsen och kväver sig…. men den slank ner halvtuggad, hela stora biten.

Och Salza visste ju vad som väntade nu, så hon lag sig ner i snön , blundade och tryckte sig hårt mot marken.

"Det där hjälper inte, ditt lilla olydig stycke…" fräste jag och slet upp henne med ett rejält tag i nackskinnet. "Kan du aldrig låta bli att äta all skit som du hittar? Du ska spotta ut när jag säger spotta ut! det vet du…" fräste jag vidare samtidigt som jag höll ett rejält tag i nackskinnet och ruskade henne.    

"Ok, ok, ok"… pep lilla Salza… "jag ska ALDRIG mer äta sånt jag hittar, bara du släpper mig nu, matte!"  

"Du bara luras" fräste jag, "du slutar aldrig med det där".  

"Jooodå!"  bedyrade Salza, "jag ska aldrig, aldrig mer äta sånt jag hittar ute…jag lovar, matte!!"  

"F-n tar dig om du gör om det där!" fräste jag och släppte henne sedan. "Nu låter du bli att äta en massa skit!"

"Jaaadå", kvittrade en glatt skuttande Salza medan hon ruskade på sig och galopperade iväg längs stigen.  

"Hmmmm…" tänkte jag medan vi gick vidare, "vi får väl se…"  

Och gissa vem som en kvart senare dyker in i ett tätt buskage och snabbt smaskar i sig nån delikatess som låg där i snön, samtidigt som hon visar upp ett änglalik oskyldig min.

"Nej då matte, jag åt inget alls… jag bara smakade lite på snön där under busken….." 

Visst är ni väl avundsjuka på mig som har en så fantastiskt lydig hund...???