Har suttit och letat efter det billigaste sättet att ta mig och Salza med tåg till Göteborg t.o.r., och det var en märklig upplevelse.

Att priset på biljetterna skiljer sig åt när det gäller helger och vardagar och dag före helgdag och så där, det kan jag förstå. Men jag har svårt att förstå vad som skiljer t.ex en vanlig onsdag en helt vanlig vecka från en annan vanlig onsdag en annan helt vanlig vecka.

En resa med X2000 2:a klass t.o.r Sundsvall-Göteborg på vanliga vardagar kan skilja i pris från ca 800:- till ca 2.500:- ... helt totalt obegripligt tycker jag.

Fast antagligen spelar det lite roll hur långt i förväg man bokar biljetten också...

Nu har jag i alla fall bokat t.o.r.-biljett åt Salza och mig för drygt 800:- , och det tycker jag var ett fynd.      Ett byte per resa, i Stockholm....  och avresa i lagom tid både härifrån och från Göteborg...  bättre kan det inte bli.

Nu gäller det bara att nån har tumme med vädergudarna också så att vi kan njuta av sol och värme där nere på västkusten. Fast det är några veckor kvar innan vi ska åka, så det kanske kan bli snöfritt och varmt här också innan dess.

Men det är alltid kul att ha något att se fram emot....     

Det är sånt där slöarväder idag, en dag då man egentligen ska stanna i sängen och läsa en bra bok. Grått och trist och regnet strilar ner hela tiden. Men det tar nog på snön får vi hoppas, och det är ju bra.     

Fast jag ska nog åka till bibblan lite senare tror jag...  bokhögen är nästan slut och det är lika bra att fylla på den innan helgen.    

Men i brist på annat så funderar man ju lite hit och dit, på allt möjligt.

Kvaltiden för Lydnads-SM går snart ut (den 19/4) och nu kan man nästan utgå från att kvallistan inte förändras nåt speciellt. Någon eller några kanske förbättrar sina resultat, men de 60 som nu är kvalificerde kommer säkert att vara de som gör upp om SM-titeln också.

Under förutsättning att de anmäler sig förstås, och det vet man ju inte. Det kan ju finnas nån som är nöjd med att bara vara kvalificierad att delta och stuntar i själva deltagandet.

Jag var ju faktiskt kvalificerad till Lydnads-SM ett år, med en av mna cockar, men tanken fanns inte ens att vi skulle delta. Men det är ju olika hur man tänker....

De flesta som har skrapat ihop SM-poäng vill nog vara med antar jag....

Jag har i alla fall roat mig med att kika på kvallistan så som den ser ut nu, och det var lite kul. Border collie-dominansen är förstås jättestor i år också, men det är trots allt en liten variation på raserna, och det är kul tycker jag.

En liten parentes...

Antagligen kommer jag snart att sälla mig till dom där som länge ropat på egna lydnadstävlingar och eget lydnads- SM för just border collie    men ännu är jag inte riktigt där.  Fast det är synd att en så "extrem" ras blir måttstock för vad en hund ska prestera på lydnadsplanen.... men det ska jag inte fördjupa mig i idag. 

Åter till kvallistan...

Med reservation för att jag räknat fel så ser den ut så här:

1 deltagare av vardera

• briard
• holländsk herdehund
• rottweiler
• tervuren
• irländsk terrier
• labrador
• eng. springer spaniel (Salzas duktiga faster!)
• okänd ras  (min gissning = border collie)

2 deltagare är tollare

3 deltagare av vardera 

• golden
• schäfer
• kelpie

42 deltagare är border collie

Det är väl kanske ingen direkt hög-oddsare att tro att en bordercollie blir SM-vinnare...   men vem vet? Några av de andra hundarna av annan ras hade fina resultat också, så man kan ju inte vara säker.

Men man kan ju också förvånas över att vissa namn saknas på listan... fast det är kanske så att det är mycket prat och lite verkstad hos många...    

Jaja.. det var det om det.... lite tidsfördriv en regnig dag....     

Nåt annat som jag inte kan undgå att förundras över är dessa människor som alltid är så övertygade om att det dom gör och säger alltid är det rätta.

Nej, jag tänker inte på någon särskild just nu, och jag är faktiskt uppriktigt avundsjuk på dom som är sådana.

Så skönt det måste vara att inte ideligen ansättas av tvivel och funderingar på om man sagt och gjort det rätta.  Det måste kännas befriande att vara så säker på sin sak att man utan att tveka alltid väljer det rätta, att även när man sedan drabbas av eftertankens kranka blekhet vara så överygad om att man gjorde det rätta, att man aldrig drabbas av tvivel på det man gjort eller sagt.

Jag är inte så säker på att omgivningen alltid är så uppskattande förstås, ibland är det jobbigt med människor som aldrig gör/har fel, men för egen del så måste det kännas skönt.   

Vad ska jag babbla om nu då, tro??      Inget alls tror jag...  det är inget mer som trycker på just nu i alla fall...  men vem vet? Det kanske dyker upp nåt snart igen, det är en sån där tänkardag idag.     

Hoppas ni har en bra dag i dag...!

... vårblommorna som jag sett ute.    

De finns i en skyddad vrå utanför vårt sovrumsfönster. Jag puttade ner lite lökar i den rabatten i höstas, och nu har de allra första vågat visa upp sig.

Men i den där smutten är det sol nästan hela dan, och det är säkert 30 plusgrader där när solen skiner, så det är inte så konstigt att dom vågat sig upp.     

Fast det är lite kul när man är ute och går nu. Är det soligt och fint är det ju många som är ute, och alla går med bortvänt huvud och stirrar ner i diken och upp på snöfria slänter. Antar att dom gör detsamma som jag... väntar på att få se tussilogo i det smutsiga och torra gräset.   

Igår slog jag på stort och stoppade i mig diverse medikamenter och drog till med en hyfsad långpromenad med hundarna. Orken är ju nästan obefintlig, men man kan (utan att tappa masken) stanna då och då och beundra videbuskar som slagit ut och låtsas som att man kanske ser nån tussilago här och där..  då tror folk att man bara njuter av våren och inte att man håller på att avlida av orkeslöshet.

Men jag ville få lite fart på Salza och tänkte att en promenad i omgivningar där vi inte gått på länge skulle få fart på henne, och lite rätt hade jag nog.

Hon pinnade i alla fall på i förväg nu, hon höll sig inte intill mig hela tiden utan snosade lite här och där och hade bra klös i steget. Kanske att hon bara har drabbats av en liten vårdepression...    

Jag önskar bara att jag hade lite mer ork så att jag orkade aktivera henne lite mer, det är kanske bara det som behövs för att få fart på henne.... om vi har tur.

Jag har fått en idé också....  inte så ovanligt när det gäller mig kanske    men jag tycker att jag hållit mig lugn länge nu, så nu är det dags igen.

Jag funderar på om inte Salza och jag ska ta en tripp ner till Göteborg och hälsa på sonen där.  Det var flera år sedan vi var där, och eftersom det är 75 mil mellan oss så ses vi inte så ofta.... och det är ju lite tråkigt.    

Men livet är ju fullt av svåra beslut förstås.... i det här fallet är frågan åka tåg eller ta bilen???

Åka tåg kanske är bekvämare om allt flyter på och alla tåg håller tiden. Jag har inte gjort det på många år, och aldrig med hund.

Åka bil är bekvämt för då stannar man där man vill och tar det i sin egen takt. Men man blir trött när man ska köra så många mil, och det kostar.... i alla fall vid första påseendet...  mer än att åka tåg. 

Men tar jag bilen så kan jag förflytta mig lätt och enkelt i Göteborg med omnejd. Det är inte gratis bensin och parkeringsavgifter förstås, men bekvämt.

Tar jag inte bilen så finns det ju spårvagnar och bussar, så det är inga större problem det heller, men då är jag bunden till att åka där dom finns. Och det är ju inte precis gratis att åka sånt heller.... dessutom så kostar det ju säkert minst barnavgift att ta med Salza.

Sonen läser ju på dagarna och det kan vara kul att vara lite rörlig när han är upptagen av sitt. Ja, inte vet jag.....   åsnan mellan två hötappar, ni vet...   

Fast det är bara lösa fantasier än så länge...  känner jag mig rätt så blir det antagligen inte alls av.

Idag tror jag att jag ska släpa med mig en ryggsäck med lite grejor i när vi går ut. Det är ju snöfritt i några sällsynta backar här och där nu, och hundarna skulle kanske kunna få göra ett uppletande, sånt gillar dom ju.

Fast det blir ingen stor uppletanderutan precis, de snöfria ställena är fortfarande inte så stora.

Och så har jag ställt undan mina vinterkängor nu. De senaste veckorna är det nån fuling som stoppat ner en massa bly i dom, jag orkar knappt lyfta fötterna när jag ska gå    så nu har mina snäll-mot-fötterna-skor kommit fram. Dom där sköna, dyra, som jag köpte förra våren.... dom är ganska så slitna nu, men dom är sköna fortfarande.  Och så är dom inte fyllda med bly heller....     

Hoppas ni har en bra dag och att solen skiner på er också....    

Den efterlängtade våren alltså. Idag är det strålande solsken och VARMT ute, hundarna skyndade sig till vattenskålen när vi kom in förut, trots att vi inte gått så himla långt.

Jag har numera två stycken Antibiotika-rundor som jag alternerar mellan när jag går ut med hundarna. Jag orkar inte trava iväg nån längre bit nu när jag är skraltig, så det får duga med de där rundorna.

Och snön börjar så sakteliga smälta undan.... fast det är mycket kvar ännu. Trampar man iväg ut i snön så når den fortfarande upp till knät... visserligen är den väldigt våt nu, men som sagt, det är mycket av den. Man kan fortfarande bara drömma om att gå i skogen eller på ställen där det inte varit plogat under vintern.

På dagens promenad såg det ut så här....

Ni ser att det finns en del som ska smälta bort innan det blir barmark.

För övrigt så är det fortfarande så att lilla Salza inte alls är piggelin. Hon går/lunkar på våra promenader, och igår när vi hade cykelpremiär så hade hon det jobbigt.

När dom fick springa lösa så sackade hon hela tiden efter.... och när jag hade dom kopplade så låg hon inte alls på i kopplet så som hon brukar.

Inte vet jag... kanske dags att ta om det där sköldkörtelprovet som vi gjorde för nåt år sedan. Även om det första provet var bra så kan ju sånt ändra sig.

Lilla snuttan... hon som har födelsedag i morgon och allting.   

Och för att babbla om nåt annat än hundar så kan jag ju berätta att jag har fått gräva i gömmorna och plockat fram min goda uppfostran som mor och far med möda proppade i min skalle när jag var barn.

Jag har ju åtagit mig en sak som gör att jag träffar lite nya människor, i den äldre generationen som representerar en kategori människor som jag inte umgåtts så mycket med på senare år. Och dom lever som dom en gång lärt sig av sin mor och far.

Tar i hand och hälsar när vi träffas, tackar för senast när vi ses nästa gång och är artiga och hövliga och frågar hur man mår och hur Kurt mår och hälsar hitan och ditan....

Riktiga gentlemän som öppnar dörrar och bjuder på kaffe och nästan allt dom gör påminner om det där som jag en gång i tiden fick lära mig, men som jag så sällan träffar på nu för tiden..... annat än i just det här sammanhanget då.

Och när jag sitter där och registrerar allt det här, så känner jag mig nästan som min egen mamma....  Det är oerhört svårt att få in i skallen att jag också tillhör samma generation, och att jag antagligen förväntas uppföra mig lite striktare och ordentligare än vad jag gör.

Men man är som man är... på både gott och ont.... och jag känner mig inte tillräckligt gammal för att uppföra mig så som dom säkert förväntar sig.  Och antagligen blir jag nog aldrig det heller....

Ni vet... den där lilla chica hatten och handväskan och pumpsen.... dom har jag ännu inte köpt. 

Skrapade ihop den lilla energi jag har och gav mig ut för att träna lite igår.  Skulle bara träna lite lydnad tänkte jag....  kolla av hur momenten såg ut och få lite kläm på vad Salza kom ihåg och inte kom ihåg.

Och visst kommer hon ihåg alla elitmoment, trots att vi inte tränat annat än mycket sporadiskt de senaste dryga 18 månaderna.  Vi har liksom inte tränat "på allvar" sedan championatet erövrades, men dessförinnan var vi desto flitigare.

Då, när vi hade championatet som mål, då tränade vi verkligen flitigt. Långa, ganska så tuffa pass i stort sett varje dag... och Salza gick som tåget. Full fart och pang på allting....   Inget perfekt utförande i och för sig, men fullt godtagbart och med full fart.   

Jag har ju aldrig haft det perfekta som mål, jag har lagt mer möda på att få det är vara kul och att det hon gör ska göras rätt och riktigt, men med fart och fläkt och engagemang. Och så har det varit...

Och så har jag ju en alldeles egen teori om det där med hundträning också. När man ser att det tar emot, då lägger man på ett extra kol och gör en sista ansträngning för att hunden ska fortsätta jobba och dessutom göra det bra.  Alltså inte sluta när det går som bäst (som det så ofta predikas), utan fortsätta och pressa tills det tar emot lite grand, och då få hunden att, trots att det tar emot, prestera sitt allra bästa.

Då behöver man aldrig vara rädd för att hunden ska "krokna" bara för att det är jobbigt och tar emot lite... hunden är ju lärd att jobba trots såna saker. Det ställer ju en del krav på föraren, men det är ju inte bara hunden som ska anstränga sig när man tränar.

Jaja, det var egentligen en parentes det där.... åter till det där med olika typer av "konditioner"...

Ni vet... en hund som ska spåra en kilometer och kanske mer i okänd och omväxlande terräng måste ha god spårkondition annars orkar den inte hela vägen. Och då syftar jag på hjärnan när jag säger "orkar" .....  benen har säkert ork till mycket mer, men hjärnan måste orka fokusera och noggrant analysera under hela spåret.

Och det uppnår man genom att låta hunden spåra mycket... i omväxlande terräng och med olika svårigheter och på olika långa spår... då tränar man upp den där förmågan att orka fokusera och analysera under lång tid. Och sån träning är viktig om man vill vara säker på att hunden kommer till slutet av spåret inom utsatt tid....

Och nu undrar jag om det är så att det finns nåt som heter "lydnadskondition" också kanske? Ett elitlydnadsprogram är långt, och det kräver koncentration och fokusering av hunden i stort sett hela tiden.

Jag har ju sett Salza jobba sig upp genom klasserna och ingen kan då klaga på hennes engagemang och förmåga att fokusera. Tvärtom... jag har vid flera tillfällen varit imponerad av att hon förmått fokusera så bra som hon gjort under många gånger märkliga förhållanden.

Men nu är hon inte alls på G....  det är inte alls så att hon sackar och inte vill... hon är med, och hon är säkert (även nu) mer på hugget än många andra lydnadshundar, men hon är inte som hon en gång var.

Och även om hon i dagarna fyller 5 år så är hon ju inte gammal ännu. Vid den ålderna är oftast hundarna i sin allra bästa ålder, så det går inte att skylla på det heller.

Så..... då undrar jag om det kanske är så att om jag återgår till de intensiva träningspass som vi en gång hade, är det kanske så att hennes "lydnadskondition" förbättras då?

Lydnad är ju färskvara, och om vi tränar intensivt var och varannan dag, då kanske hennes ork och motivation (eller vad det nu är som saknas) förbättras?

Vad tror ni??

Om vi ska fortsätta tävla lydnad då är det ju enbart för att förbättra våra resultat som vi redan har i elit. Och det gör vi inte så som saker och ting funkar just nu.

Fast...  min motivation är ju inte så hög heller precis. Kan kanske vara det som påverkar henne. När vi jobbade för att bli rasens första lydnadschampion på många, många år, då var motivationen på topp, när vi sedan....  kanske lite för enkelt... nådde målet, då försvann ju motivationen också. Och jag måste erkänna att det är svårt att "ladda om".

Jag undrar om det inte är dags att lägga lydnaden på hyllan trots allt...?  Jag har aldrig haft några ambitioner att kvala in till SM, och varför ska man då traggla på i eliten?

Det är ju ingen rolig klass.... strikt och stelt, och med krav som jobbar mot hundarnas naturliga beteenden istället för med dom.  Man ska ha en passiv och låg hund mellan momenten, och sedan ska hundarna explodera i aktivitet när kommandot kommer.... det är mer och mer en klass enbart för border collies och det är inte så kul för oss som inte har den rasen.   

Jag förstår inte alls dem som har bråttom, bråttom upp i eliten... klass 2 och 3 är de allra roligaste, inte minst för hundarna tror jag. 

Ja, ni ser.... min motivation är inte alls på topp....     Kanske kan jag då inte heller förvänta mig att Salzas motivation ska vara på topp heller. 

Fast när hon fick bollen som belöning igår, då var det full rulle ut i snön.... ända tills klantmatte slängde bollen så att den fastnade i en liten buske.... precis utom räckhåll för Salza. Kikar ni noga så ser ni bollen i busken... Salza balanserar på en snöhög men når den ändå inte. 

Mattes specialité det där... jag fick förstås kliva ut i snön och ta ner den... snön når upp till knäna fortfarande.    

Ja, det finns en del att tänka på när det gäller hunderiet. Fast ett alternativ är förstås att göra som de allra flesta hundägare... inget alls.  Man måste inte träna och tävla med sin hund, man kan ha dom som rena sällskapsdjur också, det har ju de allra flesta.

Det vore visserligen en omställning av det större slaget, men det kanske bara är nyttigt. Jag har tränat och tävlat med mina hundar i många, många år..... kanske dags för en förändring nu.  Inte vet jag....     

Motivationen behöver i alla fall en uppfräschning om jag ska fortsätta, och det vete sjuttan om det inte behövs en ny valp för att den ska komma tillbaka.... men nån sån är inte aktuell just nu i alla fall.

Ja det är nog som jag länge har misstänkt.... lika bra att dra täcket över huvudet och gå i ide... vintern tar ändå aldrig slut, och när den väl tar slut så blir det med all sannolikhet inte så mycket roligare då heller.

Nu ska jag i alla fall gå ut och plocka fram min cykel. Den har fått stå på uteplatsen hela vintern, den stackarn. Låset frös innan jag hann ställa in den i cykelrummet i höstas, och eftersom det är ett sånt där slanglås som jag låst fast i verandaräcket så blev cykeln kvar där ute hela vintern.   

Nu ska jag försöka få loss den och fråga hur den mår...    De flesta gångvägarna här är ju snöfria nu. Det finns lite is här och där, men den ser man ju och kan ta det försiktigt...

Jag gillar att cykla, och kanske till och med att hundarna föredrar det framför löpbandet, inte vet jag.

Salza kramar kudden på sitt eget lilla vis...  

Jag tycker inte att hon är riktigt i slag, den lilla Salzan. Ingen direkt fart på henne, fast å andra sidan....  hon är väl lika trött på de där gångvägarna som vad jag är vid det här laget.

När vi hade middagsgäster häromdagen så fick hon ett spel inomhus. Det blev ju en mycket senare promenad den dan, så när det blev för mycket spring i benen så drog hon järnet här inne istället.   

Hämtade leksaker på löpande band och retade Ibsen så att han också fick ett spel.... och hon for omkring som en galen get en stund.    

Men hon är inte riktigt på G när vi är ute tycker jag...  men hon är väl kanske lika deppig som sin matte över den här vintern som är en riktig never ending story.

Jag har i alla fall en blomma som blommar nu. Jaha ja, säger ni med ett stort frågetecken över hela ansiktet.... vid den här tiden är det många blommor som blommar, vad är det för märkvärdigt med det då?

Jo, jag har en GAMMAL porlinsblomma som nu återigen blommar efter att ha blomningsstrejkat i flera år. En enda blomklase blommar den med, men med tanke på att den inte blommat på många år så är det ju en stor förbättring. Den stod nog för mörkt förut tror jag....

Och den är inte så välskött heller... jag vattnade den förut (vilket händer med mycket långa mellanrum) och insåg att den har jord bara i halva krukan... borde nog göra något åt det.     

Jag är lite rädd om den där blomman, trots att jag inte sköter den så bra.    Det var en sån där blomma som min mamma skulle slänga i soporna nån gång när jag var hemma hos henne och hälsade på. Hon var trött på den, och den skulle bort....

Jag tog med den hem till mig, och på den vägen är det... Jag vet inte exakt när det var, men om jag tänker på i vilka fönster den där blomman stått under årens lopp så inser jag att det med all säkerhet är minst 35 år sedan jag övertog den... och den var gammal redan då.

Kanske den blommar lite mer nu när den står ljusare, och om den dessutom får lite ny jord så kanske den trivs ännu bättre.... eller också dör den knall och fall, så kan det ju också bli om man börjar fixa och dona med den efter många år av försummelse.   Det är väl med blommor som med människor kanske... ju äldre desto känsligare för förändringar    

Idag är det sista antibiotika-dagen för min del... och inte har medicinen gjort några underverk direkt   men det kanske kommer.

Solen lyser idag.... med sin frånvaro. Och alla stora snöhögar och snödrivor är svarta och smutsiga... och där det är barmark är det grusigt och blött och slaskigt....  Den här tiden är inte den vackraste direkt...   

Och stackars Fabian är försummad denna vintern. Det är inte lika lätt att ha en välskött och ren bil när man bor så här, som det var när man bodde i eget hus. I och för sig så kan man ju enkelt köra in i nån biltvätt nånstans, men de gånger jag försökt komma intill där de senaste veckorna så har det varit låååånga köer, och då har jag stuckit därifrån.  Och då får man ingen ren bil heller....

Och den skulle behövas städas inuti också... men det är inte heller så lätt nu.  Jaja, det är för- och nackdelar med allting....  Vinterdäcken ska han i alla fall slippa på måndag, men det borde också varit gjort för nån vecka sedan....

Och apropå nåt helt annat... den 5:e har vi en stor bemärkelsedag här i huset.

Så här skrev jag i min blogg den 5 april 2006...

Valpar födda!!!!

Måste ju uppdatera nu då...  Skrev ju det som står nedanför här tidigt i morse.... sedan damp det in ett mail.... att nu är valparna födda! Lite komplikationer blev det, men som läget är nu finns det tre små knyten, en hane och två tikar, alla svart/vita　 Och den ena tiken är min om dom klarar sig de första kritiska dygnen, men det hoppas vi ju att dom gör 　Med tanke på alla hållna tummar..... tusen tack till er alla!!!  ......　så borde det verkligen gå bra!

*********************************************

Och tänk så bra det blev med min stora lilla Salza...     

Bilden nedan är från vår första helg tillsammans... den tillbringde vi på ett rottisläger. Här får Salza ynnesten att ligga i samma säng som lilla Teddy när vi bodde på vandrarhemmet.

Ja, sån elegant middag bjöd vi på igår. En bekant som råkade säga att hon gillar rotmos men aldrig gör sig besväret att göra det åt sig själv... henne bjöd vi på middag igår.

Och visst är det gott...  och så är det faktiskt sån mat som jag vågar äta just nu också, och det är ju trevligt att slippa sitta och bara titta på när andra äter.   

Och så åt vi persikopaj och glass... det var inte så dumt det heller.  Ska jag vara helt ärlig så var det nog snäppet godare än rotmos    

Men jag är trött på att vara sjuk nu. Det är långtråkigt att inte orka varken ditten eller datten.... och nu har jag snart käkat klart antibiotikan och ändå tycker jag väl inte att jag är helt bra.

Det är ett helt företag bara att komma upp på morgonen... klivet över sängkanten är enormt   och när jag sen drar upp persiennen och ser all snön utanför fönstret då känns det inte så jäkla angeläget att gå upp.

Men, men.... det blir kanske bättre så småningom....   

Det har flyttat in ännu en hund här "på gården". En liten Sankt Bernhardsvalp... och den är inte nåt söt     13 veckor gammal och nästan lika stor som Salza, och som sagt... ganska så ful...     

Nu bor det 8 hundar i vårt hus + huset mittemot.... det är totalt 16 lägenheter, och så bor det 4 katter där också.

Hela den här bostadsrättsföreningen består av 201 lägenheter, och av vad man ser när man rör sig i området så är nog fördelningen av hundar ungefär (minst) likadan i alla husen... så ni kan tänka er hur många hundar det finns här... och katter.

Jaja, det är väl fler än vi som valt att bo här för att det är ett bra område för hundägare....     

Hoppas ni får en bra dag idag.... just idag skiner inte solen här, men det har den gjort hela veckan förut....  fast vi behöver regn så att snön (och isen!!) luckras upp och smälter. Nu tinar det lite på dagen när solen skiner och så fryser det igen på natten när det är ganska så många köldgrader.... drivorna blir stenhårda och smälter nästan inget alls.   

Skaren bär visserligen Salza nu, men Ibsen har det jobbigt. Ibland bär snön, och ibland inte....    

Jaja... hoppas ni får en bra avslutning på veckan i alla fall....