Inte för att han är så speciellt lastgammal ännu, lille Jippie, men det var först idag som han gick sitt första "riktiga" spår.  Jag o Salza skulle tävlat i grannstaden idag, men av diverse knorkiga anledningar så blev det inte så, och då drog vi till skogs istället, jag och doggsen och träningskompisen och hennes hund. 

Och där passade jag på då jag hade "handlerhjälp". Jag gick ut ett litet spår medan Jippie satt och tittade på. Inte så långt, kanske bara 15-20 m, men det var en liten böj på det, och när jag sedan en bit bort klev över en liten stubbe så la jag ner Gankan där (populär mjukisanka som kvackar) och sedan gick jag i en vid båge tillbaka till stigen där Jippie med handler väntade. 

Sen tog jag Jippie i kopplet och lät honom korsa spåret, och han tog direkt upp spåret, satte ner nosen i marken och började spåra. Vid den där lilla böjen hade han lite funderingar, men han ringade lite och fortsatte sedan i det rätta spåret. När han kom till Gankan blev matte så glad så... berömde och kvackade med Gankan, och Jippie tittade på mig med ögon som mycket tydligt sa: "Vad gör du, matte? Ser du inte att jag är upptagen med att spåra nu?" och så fortsatte han målmedvetet vidare i spåret ända tills vi var tillbaka på stigen igen. 

Och det där förvånade mig inte alls. Han är en spårhund så liten han är. När vi är ute och de andra hundarna "försvunnit" för honom, då sätter han ner nosen i marken och spårar upp dom. Likadant gör han härhemma... man ser honom ofta rusa genom rummen med nosen nere i golvet, och då på jakt efter antingen husse eller nån av hundarna. 

Det verkar som att han helt naturligt i allra första hand tar till spåret för att hitta det han vill. Han verkar inte lyssna, eller vädra med hög nos, utan det är nosen i marken och så iväg i full fart.

Nu ska man inte dra alltför stora växlar på sånt här, men vi har i flera veckor gått omkring och sagt att han redan ÄR en spårhund så liten han är. Vi får väl se vart det hela landar... 

Kul i alla fall att ha det där första spåret gjort, nu vet jag precis hur jag ska göra nästa gång han ska få spåra i skogen. Men innan dess ska han få testa ett hårt spår, och jag blir mycket förvånad om det visar sig att han får problem med det, han har som sagt stora anlag för att spåra.   

Men jag är ju som jag är, så varför nöja sig med ett lyckat första spår när det finns så mycket annat man kan testa? 

Så Jippie har lekt och busat med Gimzo, grävt till Kina med hjälp av både Gimzo o Salza, lekt jaga när Gimzo retade honom med en läcker pinne, och så gått sitt första spår... och sedan sprungit med Salza på påviset när hon tränat sök....  och sedan gjort sitt första egna lilla sökarbete där han hittade matte i skogen.... och dessutom gjort flera uppletande där han hittade grejor som han stolt bar och lämnade till matte.

Och ja då... han lever fortfarande, men han sover gott.   

Det är pressande varmt här idag igen, och även om vi var i skogen när vi roade oss så var det VARMT.... men Jippie har en motor som står helt i klass med Salzas. Han sover som sagt gott nu.... och han la sig för att vila i skuggan ute i skogen, men det gjorde Salza och Gimzo också.... men så länge vi var ute i skogen och höll på med ditten och datten så kunde man inte se att han var trött. Han skuttade inte omkring riktigt lika snabbt på slutet, men han skuttade i alla fall, och han var mäkta avundsjuk på Salza som fick göra många fler roligheter än vad han fick, han hade gärna hakat på där om han hade fått lov till det.

För det är naturligtvis så att hans matte har i alla fall lite ansvarskänsla... hans aktiviteter var anpassade för honom, och alltså inte alltför krävande fysiskt. Däremot så var det förstås psykiskt krävande, men det var liksom meningen med det hela.  

På uppletandet fick alla hundarna se när jag slängde ut ett antal leksaker i skogen.... inte långt bort, bara ca 10-15 m men inte synliga... och sedan fick Jippie som första hund springa ut och hämta en sak. Och det var fascinerande att se honom, full fart ut och förbi närmsta grejen, tvärnit, och så på med näsan och letade sig fram till grejen, tog den i munnen och kom springande till mig med den. Jisses.... han är 14 veckor gammal....   

Salza hade ju sötebrödsdagar förstås. Hon är suverän på att markera nedslag, så hon hade helt klart för sig vart alla grejerna hade landat. Hon behövde inte leta alls, hon sprang raka spåret till dom allihop... men strunt samma, hon hade kul och det är ju huvudsaken.   

När det gäller att leta saker så har hon inte så mycket mer att lära, lilla Salza. Hon har alltid varit duktig på det, och hon ger sig inte även om det är svårt att finna nån av grejorna. Fast... det hon kanske skulle behöva träna på är de där spikraka slagen som en domare så gärna vill ha. Hon söker på spanielvis, och eftersom vi inte ska tävla nåt där uppletande förekommer så får hon göra det också. Det är ju trots allt det allra effektivaste sättet att hitta det man söker efter om man är en hund.

De stora hundarna fick träna lite sök, vilket dom nog tycker är det allra roligaste man kan göra. Men det var som sagt VARMT, så när vi var färdiga i skogen så åkte jag till vattnet med Salza o Jippie så att dom fick svalka av sig lite. Och nu sover dom som sagt... Jippie av förklarliga skäl, Salza antagligen mest för att det inte finns nåt annat att göra just nu.  

Den här häftiga våldsamma värmen tar på både tvåbenta och fyrbenta, vi har inte hunnit vänja oss ännu... det blev liksom ingen vår, det blev sommar med en gång. 

Det är baksidan på den här ljuvliga årstiden det... myggjävlarna. Jisses så många dom är, och så hungriga...    I går höll vi på att bli uppätna helt och hållet, trots att det var mitt på dagen, solen sken och det blåste en del. Det gäller att leta fram myggmedlet nu annars blir nöjet med promenaderna förstört. 

Det har varit så varmt de senaste dagarna så vi har inte gjort nåt alls, inte på hundfronten i alla fall. Jag har försökt ta mig till vatten med hundarna så att det fått svalka av sig, men det är en bit att åka för att hitta nåt bra ställe och det är inte så kul i värmen det heller. 

Lilla Jippie växer och växer och sköter sig alldeles utmärkt. Jag glömmer hela tiden att han är en pyttebebis på bara 14 veckor, och det beror ju på att han är så duktig på så mycket. 

När vi är ute håller han sig där jag är, han försöker att springa med de stora hundarna, men har ju redan insett att det är ett dödsdömt företag så han håller sig till mig. Han hoppar och skuttar och undersöker alla märkliga saker han hittar, men han glömmer inte bort mig för det. 

I går när hundarna badat så lekte dom jaga en stund, alla tre, och det är lite bra för då torkar dom lite fortare. Jippie sprang allt vad tygen höll och eftersom Salza alltid är den som leder leken och hon gärna springer i kringelikrokar så att Ibesn inte ska hinna ifatt henne (han kan inte svänga så snävt som  hon kan) så hann Jippie med denna gången, och jisses så roligt dom hade.    

Men det gäller att tänka sig för när man har en valp. Att tänka på hur mycket, och hur lätt, dom påverkas av de andra hundarna. 

När det gäller Ibsen så vet man direkt när han börjar gå upp i varv, oavsett anledning och i hans värld är anledningarna många, för då gnäller han och börjar stressa runt i huset. Men på Salza märks det inte lika lätt, hon är ju tyst, och hon är inte heller sån att hon rastlöst springer omkring när hon börjar stressa upp sig. Men nu ser man direkt på Jippie till och med när Salza börjar känna förväntan inför något... då går han upp i varv direkt. Och han vet förstås inte ens alltid varför han går upp i varv, han bara svarar på de andra hundarnas sinnesstämning.  

En liten Jippie vet till exempel inte att när man åker bil och svänger in på den där vägen, då väntar det nåt kul så småningom... men han svarar direkt på de andras signaler och går upp i varv trots att han inga egna erfarenheter har och egentligen inget förstår.  

Så det där med att man lika gärna kan ha flera hundar om man redan har en, det är inget mer jobb med det... det är ju naturligtvis inte sant. I alla fall inte om man vill bibehålla sin ställning som flockledare och inte lämna över det jobbet till nån av hundarna. 

Igår när vi var ute så träffade vi på några bitar korrugerad plåt som låg och skräpade på marken. Dom låg slarvigt på varandra i det höga gräset och Ibsen råkade springa på dom och dom rörde på sig och skramlade ganska så rejält, så han blev överraskad och tog ett jätteskutt därifrån. 

Jippie som var honom i hälarna blev förstås lika rädd....  och så kunde jag ju inte lämna det så jag ropade på Salza... stadiga, stabila Salza som aldrig påverkas av såna saker... och jag och Salza klev upp på de där skramlande, gungande plåtbitarna och hon fick några godisar att smaska på. 

De andra två kom förstås farande och ville också ha godis, men stannade när dom såg att dom måste kliva upp på plåtarna för att nå godiset. Jag låtsades inte om dom, utan fortsatte busa lite med Salza och gav henne en godis då och då... och strax kom Jippie försiktigt tassande och ville vara med, och då fick han förstås också sin del av godiset.

Sen gick vi fram och tillbaka på de där plåtarna en stund och smaskade godis och hade lite kul.... och så gick vi därifrån. Efter en stund gick jag tillbaka dit, med hundarna i följe... jag ställde mig vid kanten av plåtarna och gjorde inget alls, bara för att se hur hundarna reagerade. Salza glömmer ju aldrig sånt som har genererat en godis, så jag misstänkte att hon snabbt skulle skutta upp på de där plåtarna, och mycket riktigt.... hon klev upp där och såg uppfodrande på mig.. "hit med godiset nu då!"  Och Jippie förstod att det var godis på gång och kom också skuttande upp på plåtarna... och naturligtvis fick dom sina godisar. 

I såna fall är det ju en fördel med flera hundar, i de fall där de kan vara en bra förebild. Men det hade varit kul att se hur Jippie hade gjort om han ensam hade stött på de där plåtarna. Nu påverkades han ju först av Ibsen, sedan av Salza och mig, så det får jag aldrig veta... även om jag kan gissa.