Jag börjar tröttna på allvar på det här onda knät nu.    Visserligen har jag konstigt nog minst ont när jag går, men jag måste gå sakta, och rätt som de är så bär inte knät ordentligt utan jag måste stanna en stund så att det får rätta till sig.

Men det är tråkigt att inte kunna gå ordentligt, och det är tråkigt att jag blir straffad med en djävulsk natt nu när jag har varit ute och gått en lite längre bit än bara en eller två kilometer.

Idag har solen lyst och det har varit plusgrader så idag struntade jag i mitt onda knä och tog en liten anings längre promenad med doggsen. Jag får som sagt plikta för det i natt, men det må vara hänt.   

Men Salza gick 2,5 km på promenaden i morse (ja, hon går ju lite längre eftersom hon springer lite fram och tillbaka), senare på förmiddagen travade hon (utan uppehåll) i hyfsat raskt trav på löpbandet i 45 minuter och sedan gick vi 5 km…. ja, jag gick 5 km, hundarna springer ju som sagt fram och tillbaka så dom gick nog ytterligare 1 km skulle jag tro.   

På nåt vis så känns det som att Salza har fått tillräckligt med motion idag, och det känns himla skönt. Jag känner mig alltid lite nöjd med mig själv när jag ser att hundarna kurar ihop sig och sover är vi kommer hem, då vet man att dom är nöjda med den aktivitet dom fått.   

Fast man kan ju uppnå samma effekt bara genom att träna så att dom får använda hjärnkontoret och bli trötta av det istället, men då får man ju själv ingen motion, och man njuter inte riktigt på samma sätt av det fina vädret heller.   

Men nu ska jag strax laga mat till oss tvåbenta, och när det är fixat och maten uppäten och hundarna utfodrade och disken borta… då ska jag slå mig till ro med en bok… det är alltid lika trevligt att ha en bra bok att se fram emot.   

Det finns antagligen lika många metoder att träna hund som det finns hundägare, eller vad tror ni?

Ramlade oförhappandes in i en repris på TV, ett finskt program där man lärde en liten valp inkallning. Dom sa det… att dom skulle lära valpen inkallning…. och dom sa också att man inte ska använda kom eller hit eller nåt annat liknande kommando, utan bara hundens namn.

Hmmm…. det stämmer noll med mitt sätt att tänka, men var och en blir ju salig på sin tro. I min lilla värld vill jag att hunden direkt tar kontakt (tittar på mig) med mig när jag säger namnet, och dessutom frågar ”ja, här är jag, vad vill du?”.

Då kan jag sedan tala om vad jag vill. Kom hit! eller Stanna! eller Ligg! eller vad det nu är som gäller. Jag vill inte ha en hund som kommer springande till mig så fort jag säger namnet… men det är mitt sätt att tänka det.  

Jag är ju ständigt fascinerad av det här med inlärning och hur man hanterar sin hund. Och nu pratar jag som vanligt inte om tävlingsträning utan om ren uppfostran. Alla hundar behöver ju uppfostras, få lära sig vad man får och vad man inte får, men på nåt vis så verkar det som att det finns många (alldeles för många!) hundägare som anser att man förolämpar hunden om man lär den några enkla regler som man sedan kräver att den ska rätta sig efter.

”Jag skulle aldrig vilja förnedra min hund genom att säga Nej till den om den råkar göra något den inte får…” var det nån som skrev på nätet för några dagar sedan. Men herregud…. hur dum i huvudet får man vara??   

Vilken hund blir ”förnedrad” av att man säger Nej! till den???? Att man talar om att ”nej så får du inte göra!” Det är ju så löjigt alltihop så man kan ju fråga sig om det är på allvar eller om nån driver med oss bara.

Säg att jag använder ett annat ord istället….. ”Ja nu gjorde du fel, och det får du inte” det är ju ungefär samma sak sagt med andra ord. Blir hunden förnedrad av det också?? Eller undviker man att såra sin hund bara man undviker ordet Nej??

Tänk så många så kallade ”problemhundar” vi skulle slippa om folk kunde inse att det är en hund dom har, inte en pälsklädd liten människa.

Fast man kan ju undra…. tillåter dessa människor att barn gör som dom vill också, bara för att dom inte vill förnedra dom och tala om när dom gör något som är fel??

Ta bara det här med alla kissfläckar som finns i alla snödrivor nu på vintern. Jodå, jag vet, det är ofrånkomligt, hundar kissar ute, det är bland annat därför vi går ut med dom, för att dom ska kissa och bajsa.

Men är det så fruktansvärt hemskt om jag säger Nej åt min hanhund när han tänker kissa utanför grannens dörr? Hos grannen bor det en annan hanhund och då vill ju naturligtvis den hund som gör förbi markera där. Helt naturligt för en hund, men inte så trevligt för alla de människor som bor runt omkring.    

Begår jag ett oförlåtligt övergrepp om jag säger åt min hund att vänta med att kissa tills vi är utanför gården?

Om min hund inte kan hålla sig den lilla biten fram till ”gårdsgränsen”, då borde jag kanske gått ut med den lite tidigare? För inte är en vuxen, frisk hund så akut kissnödig att den absolut MÅSTE kissa mer eller mindre direkt när den kommer ut?

Salza (tikar) gör ju ofta så att dom bara helt plötsligt böjer på bakbenen och så kissar dom, och då står man där och kan inget göra. Men å andra sidan så blir det ju bara en liten rund gul fläck i snön på marken efter det kissandet.

En hanhund, han försöker markera så högt upp han kan på snödrivan han passerar, vilket innebär att alla hanhundskissfläckar riktigt lyser i ögonen på folk. Men han visar ju så tydligt när han tänker lyfta på benet och kissa, att honom kan man lätt säga till att han får vänta några meter till innan han kissar.

Och vet ni… jag kan inte för mitt liv inse att jag är en vidrig människa och en vidrig hundägare om jag inte låter min hanhund skvätta och kissa precis exakt där han själv vill.

Lika lite som jag kan inse att han ska behöva kissa var 10:e m när vi är ute och går koppelpromenader. En hanhund kissar oftast för att göra en dominansmarkering på en doft han hittar. Det betyder inte att han är akut kissnödig varje gång han vill lyfta på benet.

Vill man förmänskliga hundarna så kan man ju överföra det här på små barn också då.

”Mamma, jag är kissnödig!” ”Oj då, kom här då så kissar vi här i rabatten… eller här på trottoaren… eller vid grannens grindstolpe…. eller på trappan in till butiken”....

Eller som jag hörde i somras här på lekplatsen: ”dra ner byxorna då och sätt dig bakom den där busken och kissa” och efter några sekunder hördes det… ”ja men jag menade ju inte i sandlådan”…

För inte kan väl säga att ”oj då, då får du hålla dig lite till så skyndar vi oss in till en toalett” ??

Och varför ska man bry sig… katterna har barnens sandlåda som toalett, och hundarna pinkar hej vilt överallt… spelar det nån roll om våra barn gör likadant då?

Jaja… var och en gör som dom vill, det kan inte jag förändra. Men tycka kan jag göra, och då tillåter jag mig att tycka att det finns oerhört många oerhört idiotiska hundägare i vårt avlånga land.

Det första dom borde lära sig är att det är en hund dom har i kopplet, inte en människa. Och sedan borde de snabbt som ögat försöka lära sig något av allt det som skiljer en hund från en människa.  

Nog om det… nu ska jag gå ut med doggsen… och låta dom kissa nästan så ofta dom vill (i alla fall när dom går lösa) och nästan var dom vill också…. fast inte inne på gården.   

Ja det här skrev jag igår men hann inte lägga ut det i bloggen då. Men det får duga som dagens inlägg också…..

I natt har det snöat igen, och då försvinner ju alla gula kissfläckar för ett tag…. det är ju det enda som är positivt med ännu mer snö till allt det vi redan har. 

Fast det är vackert med alla snötyngda träd och buskar....

I förrgår kände jag för en lite längre promenad än vanligt, eller det som blivit vanligt sedan jag fick ont i mitt knä i alla fall. Så vi tassade iväg, doggsen och jag. Det gick inte jättefort, men det gick och jag hade nästan inget ont alls. Märkligt nog har jag alltid minst ont när jag går…

Vi gick en runda som är ca 7 km…. och det var jätteskönt. Solen sken och kylan bet i kinderna… men det är ju vackert som ett vyort ute så det var i alla högsta grad njutbart. Och jag hade inte värre ont än vanligt på kvällen och natten sedan.   

I går morse (dagen efter promenaden alltså) så hade jag tvättstugan bokad. Och när jag kom in igen efter att ha matat maskinerna så sov husse, men hundarna var vakna och såg ut som att dom ville ut på rastning.

Termometern visade –22,5 grader, men skit samma… jag tar en kort rastning, tänkte jag, så kan husse gå en längre runda när han vaknar.

Så jag tog bara på mig mössan och vantarna förutom det jag hade haft när jag tassade iväg till tvättstugan. Det vill säga….. jag hade bara ett par mjukisbyxor och en t-shirt plus vinterjackan och ett par osnörda kängor på mig, men strunt samma, vi skulle ju bara gå en kortis runt kvarteret.   

Efter en mycket kort stund saknade jag mina långkalsonger, men vi skulle ju snart vara inne igen så strunt samma….

Men när vi kom dit där vägen svänger mot den vanliga 2,5 km-rundan, då ville hundarna tassa iväg åt det hållet… och vem kan motstå en sån bön då… inte jag i alla fall, så vi svängde av där och satte upp farten lite.

Efter en liten stund funderade jag på att kanske stanna och knyta kängorna, men bara tanken på att stanna upp fick min frusna bara armar (jaja, jackan hade jag ju på mig över förstås) att frysa ännu mer, så jag avstod.

Så med oknutna kängor, blåfrusna ben och av kylan knottriga armar rusade vi i racerfart den där slingan på 2,5 km. Ja.… rusade och rusade… fort gick det i alla fall. Det var en märklig upplevelse… att frysa om armar och ben och svettas på resten av kroppen.   

I alla fall så kom vi snabbt hem igen…. och mitt knä beslöt sig för att ”nu fick det verkligen vara nog!!!”

Nedrans så jäkla ont jag hade hela dan och natten igår…. det är inte kul att få så himla ont så fort jag rör mig en aning mer än minimalt.

Idag får det väl bli en mer lagom runda förstår jag. Lagom med knäets mått mätt….   

Men jag har (Tack för det Stina!   ) äntligen hittat den där texten som jag letat efter ett tag nu. Texten där man skriver om kastrerade hanhundar som kanske skulle behövt sitt testosteron för att må bra, Hundsport nr 12/2010.

Jag fick texten som en bild av Stina, infogar den här så hoppas jag att ni kan läsa vad det står.

Om inte, så kan jag snabbt sammanfatta det med att vissa hundar som är lite ängsliga av sig före en kastration blir ännu mer ängsliga efteråt. Testosteronet ger hunden mod, och med för lite testosteron blir hunden räddare och ängsligare. Till och med aggressivare, om den tendensen funnits redan tidigare.

Vet ni att jag tror på det där. Och jag blir inte alls förvånad om ni, när ni tänker efter, har träffat på nån hanhund… nån gång… som påverkats på det sättet vid en kastrering. Inte att dom kanske blivit aggressivare, det är ju inte så många hundar som är så speciellt aggressiva trots allt, utan mer det där med lite vaktigare och lite ängsligare. 

Nu för tiden gör man ju oftast en kemisk kastrering (ett chip som verkar i ca 6 månader) på hunden innan man ev. opererar, och det är ju bra. Upptäcker man då såna här tendenser så bör man ju avstå från en operation.

Vi har en granne (det kryllar av hundägande grannar här i området) som har en hund som hon funderade på att kastrera. Han fick ett chip inplanterat och efter ett par månader började han förändras… till det sämre.

Han blev lite skällig mot andra hundar, vilket han aldrig varit förr. Han blev rädd, för både hundar och människor. Han backade till och med för Salza som han lekt med sedan han var liten valp. Med andra ord… han förvandlades från en glad liten skit till en rädd, skällig hund som stack svansen mellan benen så fort man försökte ta kontakt.   

Matte var jätteledsen och förstod inte alls vad som hänt med hennes pigga, glada hund. Men så slog det mig… det där som jag läst nånstans nån gång…. och hon tog upp det med sin veterinär, som aldrig hört talas om nåt liknande… alltså stämde det enligt henne inte alls.   

Men jag kunde inte släppa den där tanken… och plötsligt dök ett minne upp i min virriga skalle. Ibsen fick ett sånt chip en gång i tiden, tanken på en kastrering fanns då. Men han förändrades också till det sämre… han blev vaktigare och skälligare, och istället för att blir lite mindre orolig och ”vimsig”, så blev det värre.

Då hade jag inte läst den där texten, men resultatet blev i alla fall att han inte kastrerades eftersom vi på egen hand på något vis kopplade ihop det där chippet med hans förändring till det sämre.

Så nu kan väl ni vara så snälla och gräva i minnets gömmor och hitta minnet av nån kastrerad hund där ni också sett den här förändringen till det sämre. Bara så att jag får lite mer kött på benen när jag tror att det faktiskt ligger nåt i det här.   

Grannhunden förresten…. han som plötsligt var så rädd… det har gått 5 månader sedan han fick det där chippet nu, och han är nästan sitt gamla jag igen. Inte alls så rädd och försiktig längre, uppmanar Salza till lek igen… och viftar på svansen åt allt och alla.  

Men hans veterinär har fortfarande aldrig hört tals om den här teorin. Det var därför jag behövde texten, för att få svart på vitt på att jag inte bara fantiserade.

Idag skiner solen återigen, det ser ut som ett vintervykort ute, men det är –16 grader och KALLT. Det blir en ”lagom” promenad idag...  tråkigt.... men mitt knä bestämmer aktiviteterna för mig för närvarande. Fast jag ska väl vara tacksam att värken är mer ”normal” idag än vad den var igår. 

Men visst är tillvaron lite ynklig när det är normalt med värk…?

Här i området bor det en familj som skaffade sig en valp i somras. En gudasöt liten blandrasvalp som tonårdsdottern i familjen ofta var ute med.

Och jag kanske har skrivit om den där valpen tidigare, för jag reagerade redan från början på hur valpen hanterades.

Så fort de var ute med valpen och såg att vi skulle mötas nånstans på nån gångväg, så antingen vände dom och gick tillbaka samma väg dom kommit, eller också lyfte de upp valpen och mötte oss samtidigt som dom såg ut som att vara övertygade om att våra hundar skulle anfalla och äta upp både dom och valpen.

Nu är det ju så att våra hundar alltid går lugnt och sansat i koppel när jag är ute med dom och vi möter andra hundar. Och dom gör verkligen inga ansatser att ”anfalla” eller nåt liknande. Dom tittar på den hund vi möter, men mer är det inte….

Varifrån den där skräcken hos just den här hundägande familjen har kommit har jag ingen aning om. Kanske räcker det med att dom inte kan nåt om hundar och tror att en stor svart hund är livsfarlig… eller också tror dom kanske inte att jag kan kontrollera två hundar. Jag vet som sagt inte, det enda jag vet med all säkerhet är att det aldrig hänt något som skulle kunna föranleda den här reaktionen.

Men i flera månader hände samma sak om de var ”tvungna” att möta oss… valpen lyftes upp och de småsprang förbi oss.

Jag var flera gånger frestad att hejda dom och fråga varför de gjorde som de gjorde, och kanske försöka förklara varför det var så tokigt att göra så… men så tänkte jag ”skit samma, det är inte mitt problem…”

Valpen var nog inte mer än 4-5månader när jag första gången hörde att han morrade när han passerade oss, högt där uppe i mattes famn.

När vi möts nu för tiden så lyfts han inte längre upp i famnen… nu har ägarna fullt sjå med att hålla sin hund i kopplet. Han gör rejäla utfall mot mina hundar när vi möts. Han morrar och skäller och nästintill vrålar, så liten han är… och den som håller i kopplet har stora problem.

Och alltihop är ju helt och hållet ägarnas fel eftersom dom gjorde så fel från början. Istället för att lära sin lilla valp hur den ska uppföra sig när den möter andra hundar, så har dom lärt den att våra hundar är farliga, att deras matte är rädd för dom och att det gäller att försöka skrämmas så gott det går för matte är ju bara rädd och vill därifrån, från henne har den inget stöd att vänta.

Och det är ju så fånigt alltihop. Både Salza och Ibsen gillar valpar…. Salza måste visserligen allra först tala om för dom att hon är den som bestämmer, men sen leker hon gärna. Ibsen vill gärna leka, men han brukar inte få göra det med små valpar eftersom han är så stor och tung, en olycka kan lätt hända.

Hade dom fått träffa den där hunden när den var valp så hade det inte varit några problem alls. Idag är ju läget då tyvärr lite annorlunda….

Och Salza avskyr verkligen stökiga hundar… dom ska omedelbart sättas på plats och veta hut. Och det gäller både hanhundar och tikar… minsta lilla upphetsning eller obalans hos en annan hund, så reagerar hon. Så om hon fick chansen att träffa den där lilla hunden idag, då jäklar skulle den få lära sig att uppföra sig.

Vi har en tik här i området som avskyr andra hundar, framför allt andra tikar, men hon är också väluppfostrad. När vi möts och stannar och pratar, då sitter våra båda tikar med ryggen åt varandra… så kan man också lösa det där med avsky mot en viss hund.

Men det är intressant att se hur det där med stökighet och balans påverkar Salzas beteende.

På en av våra tävlingar stod jag och läste på en anslagstavla och hade Salza med mig. Plötsligt blir jag medveten om att det är mycket folk runt omkring oss, och även hundar. Två främmande tikar alldeles intill oss och jag stelnar till lite, beredd att snabbt sätta stopp för Salza om det skulle behövas.

Men inte heller… de där två tikarna är vana vid andra hundar, lugna och sansade och då var det inga som helst problem. Dom nosade lite nyfiket på Salza och Salza i sin tur nosade tillbaka, hur avslappnad som helst. Ingen som helst tendens till spänning dom emellan.

Senare samma dag skulle en bekants springerhane få hälsa på Salza… trodde jag alltså. Borde ha vetat bättre eftersom jag känner hunden…. han är uppskruvad på högvarv för det mesta även om han just då var ovanligt lugn. Salza kände förstås av de oroliga signalerna, och hon som avskyr stökiga, uppskruvade hundar gav honom en rejäl  omgång, bara så där pang på.

Lite pinsamt tyckte ju jag att det var förstås, och hanhundens matte ville ta sin hund och snabbt sätta sig och hunden ”i säkerhet” långt från vilda Salza. Men så kan man ju inte låta det sluta...

Även om Salza inte gillar stökiga hundar så ska hon inte uppföra sig på det viset i alla fall… i alla fall inte på en tävling   ….  så jag bad hanhundens matte att stanna där vi var, och så fick Salza finna sig i att hanhunden, efter mycket tvekan, vågade sig fram för att nosa på henne lite.

Salzas blick då var obeskrivbar…. Hon gav först mig en blick som sa allt vad hon tänkte om mitt påhitt, sedan satt hon på sin lilla rumpa och låtsades som att den där vidriga hanhunden inte fanns. En gång tänkte hon fräsa ifrån när hon tyckte att han blev för närgången, men då räckte det med att jag sa NEJ!! så avstod hon…. men under protest, om nu en mördande blick kan räknas som protest.

Men förhoppningsvis så lärde hon sig… kanske… att det inte alltid är så vinstgivande att försöka uppfostra främmande hundar. Och hanhunden gick därifrån med glatt viftande svans istället för att smyga därifrån med svansen mellan benen.

I vilket fall så är det tragiskt att man ”förstör” en hund på det sättet som våra grannar gjort. Istället för att forma en glad och trygg hund som kan hantera hundmöten på rätt sätt, så har dom lärt honom att vara livrädd för i alla fall våra hundar. Tråkigt….    

Men det stämde inte i mitt fall.    Jag letade bland gamla filmer för att hitta en film på Salza när vi lärde in kommandot Fot, men jag fann ingen. Jag ville se hur gammal hon var… om mitt minne inte sviker mig så började vi med det redan vid 12-13 veckors ålder, och det har verkligen gjort att kommandot sitter som berget.

Att skutta in till mattes vänstra sida och sitta som ett litet ljus i rätt position där, det kunde hon tidigt, tidigt. Fast jag ville veta exakt hur tidigt, men jag fann som sagt inga bevis.

Men det där med att göra detsamma vid mattes högra sida, det är svårt det. Och det är inte bara Salza som har problem, jag har minst lika stora problem med att hantera henne på höger sida.

Och det där med bakdelskontroll på höger sida… det får varken Salza eller jag nån ordning på.

Men nu när jag kikat på alla filmer från hennes valptid så förstår jag i alla fall varför Salza aldrig varit påverkad eller störd av omgivningen när vi jobbar. Vi hade nästan alltid två stora rottisar och en liten cocker som vimsade runt oss när vi tränade. Ja, Teddy (cockern) var förstås oftast tätt, tätt intill oss och väntade på att få sin andel av mattes uppmärksamhet och godis, och rottisarna brottades eller kampade med nåt alldeles i närheten, och hur rottisar låter när dom kampar, det vet ni väl antar jag.

Vi tränade oftast hemma i trädgården när hon var pytteliten, och då var alla hundarna alltid ute. Kanonbra störning, och det var ytterst sällan något som splittrade Salzas uppmärksamhet på mig och det vi gjorde tillsammans.

Hon hade en bra uppväxt, lilla Salza. Stor trädgård och tre andra hundar att roa sig med....

Och att fostras av.......

När jag nu tittar på filmerna, så inser jag ju hur enkelt det är att ha en valp/hund när man bor i egen villa, till skillnad mot att bo i ett flerfamiljshus.

Fast nu bor vi ju lite så där mittemellan… egen lägenhet i markplan, men tyvärr bara nån pytteliten gräsplätt istället för en trädgård. Fast jag tror att både jag och hundarna saknar trädgården… när Salza får sina stoll-ryck och drar runt i 100 knyck i vår lilla 3:a, då vore det skönt att kunna öppna dörren och låta henne röja vidare ute i trädgården. Men sånt är inte livet längre….   

Men för att återgå till "allvaret".... jag vet ärligt talat inte hur jag ska få till det där med högerhandlingen. Jag skulle behöva gå en kurs i just det. Jag känner mig ungefär som när jag försöker skriva med vänster hand istället för den högra, som är naturligt för mig. Det blir klantigt och knöligt och konstigt och bakvänt alltihop…. och då kan jag ju inte heller begära att Salza ska få ut nåt vettigt av det hela.   

Tur att det är långt till våren….  

Ja julen är ju bortstädad nu, så då är det datorernas tur. Häromdagen städade och sorterade jag bland 2012 års bilder i min dator, och igår städade jag i Kurts dator… eller städade och städade…. jag sorterade in bilder och dokument i mappar av olika slag, han är dålig på sånt. Det fanns lite att rota omkring i, det tog ett par timmar nästan.   

Och idag ska jag göra en kraftansträngning och städa bland mina dokument också. Det finns massor där som kan slängas, bara dumt att spara på sånt som är inaktuellt… men det är lite bökigt att städa bland dokument, ofta måste jag öppna dom för att se vad dom innehåller, och det tar ju lite tid.

Och så har jag flera olika versioner av några hemsidor liggande också… gamla versioner… för säkerhets skull.   Fånigt, idag åker dom i papperskorgen…. och i övermorgon händer säkert nåt så att jag behöver dom…. fast dom finns förstås på nån gammal CD i nåt skåp också.   

Men min dator är inte helt frisk, den krånglar ibland, men å andra sidan är den 3-4 år nu och där nånstans ligger väl livslängden på en dator nu för tiden… hoppas den hänger med ett tag till trots att den känner sig lite krasslig ibland.

Och apropå krasslig… idag ringde jag och efterlyste besked från min knäröntgen. Sköterskan sa att röntgensvaret sa att det fanns pålagringar, men att en läkare skulle ringa mig under förmiddagen och förklara lite mer ingående. Fast det finns väl inget direkt att förklara… jag vet vad pålagringar är och vad det innebär, jag har sånt lite här och var i kroppen.  

Men just nu så gör det allra minst ont i mitt knä när jag går, om jag inte går för fort, och det är ju himlans bra. Visserligen har jag en svaghetskänsla i det som dyker upp då och då, och då bär liksom inte det benet, men det går över på några sekunder så det kan jag i och för sig leva med…. fast det gör att jag blir lite osäker på att benet ska funka, så jag blir nog lite extra försiktig när jag rör mig tror jag.

Det som just nu är jobbigast är att jag inte kan sova på nätterna eftersom det gör ont i knät när jag ligger ner… knepigt tycker jag, men så är det.  

Men apropå det här med smärta…. en smärttåligare hund än Salza har jag aldrig träffat på. När man kammar henne och träffar på små tovor i pälsen så kan man rycka och dra hur mycket som helst, hon säger inte ett pip. Jag försöker ju hålla emot när jag kammar ut päls som tovat ihop sig, men eftersom hon är så tålig så glömmer jag mig och slarvar nog med det ibland…. men hon säger som sagt inte ett knyst.  

Ni vet, där i värmen i armhålan… där det lätt blir små, trassliga tovor och där dom ofta är så himla ömtåliga… inte ett knyst när man drar och sliter i håret där. Fast oftast klipper jag bort de där små tovorna förstås.

Och när Kurt klipper klorna på henne så är det likadant. Han började fila klorna på henne också… som han gör, och har gjort, med alla andra hundar…. men numera klipper han Salzas klor. Han filar ju klorna för att undvika att klippa för långt så att det börjar blöda och gör ont…. men om han klipper för långt på nån av Salzas klor och det börjar blöda så reagerar hon inte alls.   

Det händer ju inte ofta, men OM det händer så är reaktionen noll från Salzas sida. Jag har då aldrig haft nån hund som inte i alla fall ryckt åt sig tassen när sånt händer… men inte Salza inte.

Hon har ju haft urinvägsinfektion några gånger, och veterinären har tagit urin direkt från urinblåsan på henne. Och varje gång så är dom så imponerade över att jag bara lägger henne ner, och så håller jag henne lite lätt medan vetten sticker in sin långa nål i urinblåsan och suger ut urin…. inte en rörelse eller ett pip från Salza.

Fast senaste gången såg jag på henne att hon inte gillade det, men hon la sig snällt och hon låg blickstilla tills allt var klart.… det var bara hennes min sa att hon inte tyckte det var speciellt roligt.  

Ja, hon är en stjärna på många sätt, lilla Salza.  

Nu ska jag i alla fall käka frukost, och sedan ska jag ägna några timmar åt min dator…. för så lång tid lär det nog nästan ta.

Ha en bra dag, mina vänner…..    

…. i alla fall om man ser till alla efterlysningar som finns på FaceBook, och jag tycker att det är konstigt.  

Ja, inte att efterlysningarna finns på FB, utan det faktum att så många hundar springer bort.

Det finns två frågeställningar kring det här tycker jag. Varför springer dom bort? Och varför hittar dom inte tillbaka igen?

Jakthundar har väl i alla tider försvunnit då och då, men har dom inte förolyckats under sin utflykt så har dom alltid, förr eller senare, kommit tillbaka hem igen. Så i mitt följande resonemang utesluter jag helt och hållet jakthundar på drift eftersom jag tror att helt andra förutsättningar gäller för de hundarna och de situationerna.

Jag håller mig till våra vanliga sällskapshundar istället. Hundar som lever som en familjemedlem i våra hem, hundar som är vana vid vårt samhälle med de störningar som finns där, och hundar som förhoppningsvis är väl omhändertagna och har det bra där de bor.

Vad är det som får en sådan hund att springa iväg på ett sånt sätt att den sedan inte kan hittas på flera dagar? I värsta fall aldrig….

Och varför söker den sig sedan inte tillbaka till ett känt ställe där den är van att vara och där den känner sig trygg?

Ok då… det finns hundar som är på besök på ett främmande ställe och kanske blir så skrämda att dom springer därifrån i vild panik, såna hundar har ju ingen trygg plats att återvända till. Där är ju risken stor att dom virrar omkring utan att veta vart dom ska ta vägen.  

Men man läser ju ofta, ofta om hundar som försvinner på sin vanliga rastnings/motionsrunda och då är dom ju i kända marker. Dessutom bor de ju antagligen inte alltför långt därifrån heller…

Om hunden blir skrämd och får panik, då springer den huvudlöst bara så långt därifrån som möjligt. Då hinner den långt innan den lugnar sig, och sedan måste den samla ihop sig så att den kan ta sig tillbaka i sitt eget spår. Vilket den kanske inte alls vill, eftersom den blev så skrämd på den platsen….

Men då borde den leta sig hemåt i alla fall tycker jag…. alla vi som går i skogen med våra hundar har väl många gånger tydligt sett att hunden mycket väl vet varåt ”hem” är? eller vart bilen står?

Varför tar sig inte hunden hemåt när den lugnat ner sig???

Och om vi då ser till den andra typen av bortsprungna hundar… dom som ger sig iväg utan att ha blivit skrämda… så är frågetecknen ännu fler.

En anledning till att dom springer iväg kan ju vara ren nyfikenhet… ett spår eller en doft som lockar så att dom ger sig iväg. Men när det spåret sedan tappar lockelsen, varför springer dom då inte tillbaka dit där dom började spåret? Där matte eller husse finns….

En hund som ger sig iväg för att följa ett spår eller en doft visar ju att den kan spåra och följa vittring, då borde den inte heller ha några problem att ta sig tillbaka igen.

Och sen vet jag i ärlighetens namn inga fler anledningar för en hund att ge sig iväg…. antingen när den blir skrämd eller också av ren nyfikenhet på något som finns en bit bort.

Varför skulle annars en hund dra iväg nånstans utan sin förare? Ja… jo… hmm… jag glömde nästan nu… jag har faktiskt haft en hund som ”försvann”, men han drog med all sannolikhet iväg för att leta efter mig. För er som inte läst den historien förr så finns den att läsa här.

Men springer hunden iväg för att ha kul en bit bort, utan husse eller matte, då är den ju inte rädd och skrämd och borde kunna ta sig tillbaka utan problem.

Eller är det så att många hundar enbart får gå i koppel och aldrig får använda sin nos till det den är ämnad till, och aldrig fått lära sig att hålla reda på sin förare… och kanske leta upp honom/henne om dom försvunnit utom synhåll. I så fall kanske dom helt enkelt inte kan ta sig tillbaka med hjälp av sitt luktsinne och sitt lokalsinne, dom vet inte hur man gör helt enkelt.  

I en del efterlysningar kan man läsa att hunden kröp ur selen eller halsbandet och försvann, till synes utan anledning. Och vad ska man tro om det då? Varför gör en hund så?

Jag förstår inte det…. varför en hund gör så? Och jag förstår inte heller varför man har en sele, eller ett halsband, på hunden som den sedan kan krypa ur? Vad har man då för nytta av det?

Ok då… har man sån lydnad på hunden att den stannar när jag säger till, då spelar halsbandet eller selen ingen roll, men såna hundar springer ju inte bort. I alla fall inte medan matte eller husse ser på….

Nej, jag begriper ingenting jag….

Om jag hade en hund som vände rumpan till mig och bara gav sig iväg, då skulle jag känna mig som världens uslaste hundägare. En nyfiken ”matte-jag-måste-bara-kika-här-borta”-runda är helt OK, men tanken att min hund medvetet ska välja att springa bort från mig… och förbli borta… är mig väldigt främmande.

   
När Ibsen blev superskrämd övergav han husse och Salza, men han sprang till sitt trygga hem istället. Han drog inte huvudlöst iväg nånstans, utan han sprang hem trots att det var en dryg kilometer bort. Han klarade det, trots sin panik. Och värre panik än så kan knappast en hund drabbas av.  

Att en valp inte hittar tillbaka igen är fullt förståeligt tycker jag. Dom har inte den erfarenheten av att använda sin nos såsom en vuxen hund har, men varför springer en valp bort på ett sånt sätt att den inte går att hitta igen?

Är den extremt självständig kanske? Eller extremt nyfiken? Eller dumdristigt ”modig”? För hur många valpar har ni träffat som är så modiga/dumdristiga/nyfikna att dom drar iväg nån längre bit på egen hand?

När folk försvinner ur en valps synfält brukar väl valpen reagera ganska så snabbt? Och gör den inte det, så borde väl husse/matte istället reagera desto snabbare? En valp ska väl aldrig vara utom synhåll?

Jag läste för ett tag sedan om en hund som försvann på en parkering vid ett stort köpcentra. Den kröp ur selen och försvann medan familjen packade in grejor i bilen. Mina hundar har alltid varit väldigt mån om att inte bli ”bortglömda” så fort bilen och packning varit på gång. Jag vet inte vad som skulle få dom att springa iväg från mig och bilen i det läget…

Alla hundar är inte lika, jo jag vet… men tryggheten måste väl alltid finnas där matte/husse är, eller? Kommer man bort från den så vill man väl tillbaka dit så fort som möjligt? Eller är det så tragiskt att det finns massor av hundar som inte känner nån trygghet hos sin förare? Som känner sig utlämnade och tror att de måste klara sig på egen hand?

Ja, som sagt… jag förstår inget jag…. Jo jag förstår att en hund kan försvinna, men jag förstår inte att så många hundar försvinner hela tiden. Och jag förstår inte att dom är så svåra att hitta… vill dom inte bli hittade?

Jag vet förstås också att en hund snabbt blir förvildad och folkskygg om den är på rymmen, men det sker ju trots allt inte på en eller två dagar.

Fast… det var väl igår (eller nån annan dag kanske) det stod i tidningen om en hund som varit försvunnen i flera månader och som nu hittat sin ägare igen… men det fanns förstås nån jaktras i den hunden, vilket kan förklara i alla fall försvinnandet.

Jaja… livet är fullt av mysterier, men i min värld är det inget ”normalt” beteende för en familjehund att ge sig iväg på egen hand i flera dagar. Det måste finnas nån form av förklaring till att de gör som de gör… de stackars hundar som ”försvinner”. 

Ska man åka norrut eller söderut härifrån så är det stora E4:an som gäller, och där är det oftast vajerräcken mellan körfälten. Och det kan hända att det är bra med tanke på säkerheten, men jag tycker att det är superläskigt…    

I morse åkte jag norrut till grannstaden Härnösand, och det var det många fler än jag som gjorde. Vi låg en lång rad med bilar, några långtradare och fem-sex personbilar, och alla låg och körde 100km/tim som är maxhastigheten just där.

Jag låg sist i den där raddan, hade kört ikapp dom men la mig snällt sist och struntade i att försöka köra om. Det gick ju ändå så fort som man får köra och det är vinterväglag och halkigt ute nu.

Efter en stund ser jag en stor långtradare i backspegeln. Den närmar sig mer och mer, trots att vi fortfarande kör i 100 km /timmen. Och nästan innan jag hinner blinka har den kommit ikapp mig som ligger sist i den där raddan med bilar. Och just då var vi inne i ett avsnitt med enfiligt körfält och vajerräcke mot den mötande trafiken. Och eftersom det ligger stora snövallar både mot vägkanten och mot vajerräcket så är vägen extra smal nu på vintern…..

Men den där långtradaren som låg bakom mig, han la sig så nära att när jag tittade i backspegeln så såg jag inte ens hela fronten på bilen utan bara en liten del av den.    

I såna lägen blir jag lite stressad för jag har tillräckligt livlig fantasi för att kunna föreställa mig vad som händer om det av någon anledning blir stopp i den där raddan med fordon. Det räcker ju egentligen att någon framför mig bromsar hyfsat ordentligt, eller får sladd i halkan och kör in i snövallen vid sidan, då blir det stopp och jag får den där flera ton tunga långtradaren in i bakänden på min lilla bil.

Ligger han bara 10 meter bakom mig i 100km/timmen, då lär det inte bli många bitar kvar av varken mig eller bilen om jag måste bromsa. För det finns ju ingenstans att svänga åt sidan heller… stora snövallar på ena sidan och ett vajerräcke på den andra sidan…

Nej, jag tycker verkligen inte om enfiliga vägar med vajerräcken...   

Resan norrut berodde på att jag skulle röntga mitt knä, så nu är det bara att vänta på svaret. Fast jag får väl ett litet brev där det står att det inte finns nåt att göra åt det antar jag. Det är väl det enda engagemang jag kan vänta mig… jag går ju tyvärr hos en vårdcentral där de nästan inte har några läkare kvar och där det är nästintill helt omöjligt att få en läkartid.  

Jo då, jag ska byta vårdcentral, men jag ville inte göra det mitt uppe i det här med mitt knä. Men jag kanske blir tvungen om jag ska få nån hjälp alls, jag får väl vänta i alla fall till början av nästa vecka innan jag börjar bråka.

Men den här värken är märkligt. Ibland är det nästan bra, och ibland är det för jäkligt. I natt var jag tvungen att gå upp kl 2 för att ta ett piller… det värkte så jag var färdig att begå mord….    

Men när jag går har jag nästan aldrig ont… om jag går lite sakta och varsamt… märkligt att det gör mer ont när jag är stilla än när jag rör på mig. Men det kanske är så det funkar….  

Idag väntar jag svar på diverse mail som jag skickat iväg. Inte såna där privata babbelmail, utan mer lite småviktiga saker som gäller åtaganden av olika slag. Jag blir ju alltid lite irriterad när folk är dåliga på att svara på såna mail, så jag hoppas svaren dimper ner här under dan.

Och den här gången har jag bestämt mig för att INTE påminna om svar, jag ska istället helt enkelt göra som dom som inte besvarar mailen… skita i att göra det jag ska, om jag inte får de besked jag väntar på.

Hoppas ni har en fin vecka framför er…. här skiner solen lite försiktigt idag, och det är skönt när man kan se att det trots allt blivit ett annat ljus ute nu… kanske det kommer en vår i år också.