Eftersom jag har gjort min examination som rallylydnadsinstruktör den här helgen (jo då, jag blev godkänd   ) så tar vi det här med rallylydnad först då.

Nej, man springer inte i rallylydnad, inte mer än vad man gör i ett vanligt lydnadsprogram i alla fall. Rallylydnad är ett missvisande namn tycker jag. De flesta tror att det är farten man syftar på när man kallar det rally….

Och så är det ju inte, det är istället att jämföra med rally= kartläsare och förare. Så länge man håller sig i rörelse så kan det liksom inte går för sakta, till skillnad från t.ex lydnaden där det helst ska vara maxtempo på allting.

Och en annan missuppfattning är att det är lite fjantigt lätt eftersom man får uppmuntra och berömma och hjälpa hunden under tiden man går en bana.

Tro mig… jag har sysslat med hundar och hundträning sedan tidigt 70-tal, och det finns inget löjligt lätt över rallylydnad inte. Men det är med det som med allt annat, vissa moment är lätta, andra lite svårare… men som helhet är det inte alls lätt. I alla fall inte när man passerat nybörjarklass…..   

Och det är absolut inte lätt att "tänka om" från vanlig lydnad till rallylydnad, varken för hund eller förare.  

Idag hade jag med mig Ibsen också, och vi agerade elever för ett par instruktörer som skulle examineras. Och Ibsen var duktig idag. Han klarade av att fokusera, och han är egentligen mycket enklare att jobba med än Salza.

Salza tänker, och hon "kan själv". Ibsen gör bara det han blir tillsagd att göra, och det är en stor fördel när det gäller sånt här.

En annan missuppfattning som jag blev påmind om idag, är att det finns många som tror att en hund som morrar är "farlig".    

Ibsen morrar ju gärna åt okända människor, samtidigt som han gärna vill bli klappad av dom. Och jag såg idag att det faktiskt fanns instruktörer med i vår grupp som reagerade som om dom trodde att Ibsen var en farlig hund.

Inte så bra, en instruktör bör kunna läsa av en hund bättre än så. Och bör dessutom ha lärt sig att det inte är en sanning att alla morrande hundar är farliga. Att "vanliga" människor kan tro så, är en sak… men såna förutfattade meningar får inte hundfolk ha.  

Äh, vi skiter i missuppfattningarna… tror i alla fall att jag ska se om jag kan få Ibsen startklar i nybörjarklass, det är nog nyttigt med lite hjärngympa av den sorten för hans del.

Solen skiner idag, men vi har till och från frusit i alla fall. Opålitligt väder kan man väl säga… men det ser trevligt ut när det är solsken.  

Och när vi var klara på klubben då åkte jag ut i buskarna med doggsen. Och när jag nu ser vitsipporna blomma bland vita björkstammar i grässlänterna, då njuter jag alldeles våldsamt mycket.  

Det är den minnesbilden som får mig att överleva vintern tror jag….

Mindre kul var det ju att se att ett av våra bästa promenadområden har drabbats av en våldsam avverkning.

Hundarna skuttade som galningar förstås, men för mig gick det nästan inte att komma fram, så jag får nog inse att det bara är att glömma det området framöver. Tråkigt…

Nu, medan jag skrivit det här, så har den bantande Salza desperat letat igenom leksakslådan efter märgben. Det ligger några avgnagda såna där, och hon har plockat fram ett i taget och kollat om det finns nåt ätbart på det. Hittade hon inget att gnaga i sig, så hämtade hon nästa och kollade det. Och när hon konstaterat att inget av dom gav nåt ätbart så gick hon fram till mig, puffade mig på benet och tittade sedan uppfordrande på mig: Hämta ett nytt ben, matte!! 

Och snäll som jag är så fick dom förstås var sitt....