..…. eller vad man nu ska kalla det. Lite egocentrerad kanske man ska säga… man ska inte bry sig så mycket om andra i alla fall.

Och när jag säger det så menar jag i hundsammanhang. För övrigt är det väl bra om man bryr sig om omgivningen, men när vi pratar om hundhållning då ska man bara se till sig själv och sin egen hund.

Låter knepigt kanske, men jag ska förklara… omständligt och långrandigt som vanligt.  

Det är ju inte alls ovanligt att man möter hundar ute vars förare på långt håll ropar nåt i stil med "Han tycker inte om andra hundar!" eller "Han är så rädd för andra hundar… " eller kanske… "Han vill bara leka, han älskar andra hundar…." och så står de där med en hund som sliter och drar i kopplet som en galning.

Eller också säger de inget alls… och det gäller de allra flesta… utan de försöker passera oss med en hund som drar vilt i kopplet och i värsta fall också vrålskäller. Och husse/matte stirrar stint på mig och mina hundar och bryr sig inte alls om sin egen hund, annat än att de håller stenhårt i kopplet och försöker lotsa sin hund förbi oss.

Det är i det läget man ska vara super-egocentrerad. Strunta i hunden ni möter och ägna er åt er egen hund. Låt den mötande hundens förare ta hand om sin hund, och ta hand om er egen hund istället.

Ägnar ni ert hela intresse åt den mötande hunden, då gör er hund likadant. Visar ni att ni blir spänd och uppjagad för att ni möter en främmande hund, då blir er hund likadan.

Låtsas som att ni inte ser den mötande hunden, och aktivera/sysselsätt er egen hund istället. Avdramatisera mötet och gör istället mötet med en annan hund till en stund då er egen hund får all er positiva uppmärksamhet.

Då lär ni er egen hund att möten med andra hundar är positivt, för då blir matte/husse en kul kompis som har nåt positivt att erbjuda.

Eftersom våra hundar är lite mattokiga så kör jag med godis istället. Nu vet dom mycket väl att mötande hundar kan innebär att det är en godis på gång hos matte, så trots att de alltid går lösa så väljer de att återvända till mig när de ser en hund komma, kanske, kanske bjuder matte på en godis då…. och det gör hon oftast, men inte alltid.

Jag tycker att det är ett billigt pris för att få hundarna att strunta i andra hundar… en torr levergodis då och då.

Fast det är klart, har man hundarna lösa måste man ju dessutom ha en inkallning som fungerar i alla lägen, men den problematiken ska jag inte dra här och nu. Jag är ganska så nöjd med att jag vet att mina hundar alltid kommer när jag kallar på dom. Om sen inte andras hundar gör det så har i alla fall jag koll på mina hundar, och det är ju värt en hel del bara det.

Ja, dagens bladder är orsakat av ett hundmöte som husse hade imorse. Inga komplikationer eller så, men det var en matte som inte förstod att hennes reaktion på mötande hundar smittade över på hennes egna hund som var osäker och rädd.

Fast… det allra enklaste är förstås att lära sin hund att den inte får bry sig om andra hundar man möter. Den får inte skälla och bära sig illa åt, den får inte slita i kopplet och nästan dra omkull sin förare…. den ska gå lugnt och fint vid sidan som vanligt.

Det tillämpar jag om jag möter hundar när mina hundar är kopplade, då går vi bara, då blir det inget godis eller nåt annat "extra". Men det är ju sånt man lär hunden redan som liten, ren uppfostran…. Har man missat det så får man kanske ta till andra knep (t.ex. det jag skrev om här ovan) för att bryta en ful ovana.

Det där med att man så lätt påverkar sin hund via kopplet, det är lätt att glömma. Man kortar omedvetet ner kopplet när man möter en annan hund, man kanske stramar till kopplet så att hunden inte ha möjlighet att göra ett utfall… ja, man signalerar på många sätt att något "farligt" är på gång, och det är dumt.

Jag minns en gång när vi var långt borta och tävlade. Eller… det var Kurt och Ibsen som tävlade, Pecca, Salza och jag var bara med som sällskap.

Och jag tog en promenad med hundarna medan vi väntade på prisutdelningen. När vi kom tillbaka så var vi tvungna att passera mellan staketet till lydnadsplanen och en lång rad uppställda husvagnar.

Vid många av husvagnarna stod det skällande hundar uppbundna (ensamma utan husse eller matte), och på andra sidan min lilla smala gångväg stod det ett gäng killar med sammanlagt tre stora hundar hos sig.

Där kom jag gående med en stor och tung rottis, en hormonstinn ung riesen och så min Salza som inte backar för nåt…. och jag måste erkänna att när jag såg framför mig vad jag hade att passera, då stannade jag.

Jag är ju inte dummare än att jag inser att jag inte har en chans att hålla varken en rottis eller en riesen enbart med muskelkraft OM de bestämmer sig för att strunta i vad jag säger.

Och de där hundarna som stod bundna vid husvagnarna de jagade upp varandra rejält när de såg oss komma närmare… så jag måste som sagt erkänna att för ett ögonblick så tvivlade jag på mig själv och min förmåga.

Men…. jag hade väl sett Cesar på TV… så jag tog ett djupt andetag, sträckte på ryggen och gick med bestämda steg fram mot alla dessa vrålande hundar med Pecca på ena sidan och Ibsen och Salza på den andra.

När vi närmade oss lite till så började dessutom en av de där tre hundarna som stod på motsatta sida av husvagnsraden att skälla och dra i kopplet också, så nu var det inte många decimeter vi hade på oss när vi skulle passera förbi alla dessa vrålande hundar som slet i sina koppel. Kändes lite som att springa gatlopp… fast vi skulle förstås gå lugnt och tryggt… hoppades jag.

Jag mindes min Cesar, drog ett djupt andetag till, bröstade upp mig så gott jag kunde, slappnade av i armar och axlar, höll blicken riktad rakt fram och såg till att kopplen slakade, och vi passerade genom skärselden utan någon reaktion från mina hundar… inte annat än att dom nyfiket kikade sig runt på alla uppjagade hundar som stod där och väsnade bara nån ynka halvmeter bort.

Puuuhhh, sa jag för mig själv när vi passerat…. det var en pärs.

Men gissa om jag lärde mig nåt nyttigt. Visserligen är ju våra hundar hyfsat väluppfostrade, men med den massiva provokationen runt om så hade det inte varit konstigt om dom jagat upp sig och försökt svara.

Men det gick alldeles ypperligt, och mitt självförtroende som hundförare fick sig ett rejält lyft. Varken rottisen Pecca eller min Salza är den typen av hundar som viker sig om de blir provocerade, så det kunde gått åt skogen rejält. Men det gjorde det inte… så jag får väl skicka ett stort tack till Cesar som påminde mig om att vårt uppförande i såna situationer är så väldigt avgörande.

Och nu ska jag sluta babbla för idag…. och finns nån av er kvar så här långt så önskar jag er en fortsatt finfin dag!!