Fast inte riktigt på riktigt… jag har varit på en rallylydnadsinstruktörsutbildning under helgen, en påbyggnadsutbildning eller vad man ska kalla det.   

Eftersom tanken är att man ska ha en "vanlig" SBK-instruktörsutbildning i grunden innan man går den här utbildningen, så är ju det man lär sig bara lite påbyggnad… lite "grädde på moset" …. eller hur jag nu ska uttrycka det.   

Nu har vi fått ett antal hemuppgifter vi ska göra och skicka in, och om några helger ska vi också avlägga ett praktiskt prov, sedan är vi rallylydnadsinstruktörer… om vi klarar alla uppgifterna. Men det gör vi säkert, sånt man tycker är kul är ju inga större svårigheter att klara av... hoppas jag.   

Kul också att deltagarna var från lite olika klubbar och med ganska så skiftande erfarenheter från rallylydnaden, då får man lite nya idéer och nya vinklingar på saker och ting.

Salza har varit med mig båda dagarna, men hon har mest bara fått ligga och vänta. Hon har visserligen varit med inne och haft sällskap och fått kika på andra hundar och så, men det var bara i går som vi ägnade oss åt att träna hund utomhus en liten stund.

Men det verkar som att hon blir lite trött bara av att vara med och få nya intryck också, det är väl trots allt lite annorlunda än att ligga och titta på väggarna här hemma i alla fall.

Men vet ni vad som så ofta slår mig nu för tiden när man diskuterar kurser och kursupplägg och kursdeltagare och sånt?

Jo…. och nu är det en gammal SBK:are som uttalar sig…. jag saknar den där klubbkänslan som i alla fall jag upplever var större förr. När man hör folk (inte alla, men många) diskutera de här frågorna nu, då verkar som att det är "JAG" som har kurser, inte min SBK-klubb… om ni förstår vad jag menar.

Och naturligtvis så måste varje instruktör ha ett visst mått av frihet att utforma och lägga upp kurserna så att det passar dom själva på bästa sätt, men det är ju ändock så att man håller kursen i klubbens namn.

All verksamhet inom klubbens måste ju ha som ett av sina syften att engagera folk i klubben, och ge dem den där klubbkänslan som gör att de fortsätter att engagera sig i verksamheten.

Där känns det ibland som att det nu för tiden inte alls är så….. men jag kan ju ha fel förstås, och bra vore ju det i så fall.  

Och apropå hundklubbar så vill jag återkomma till ett gammalt och känt problem. Ett "klagomål" som man ofta, ofta hör, och har hört i alla tider, från nya medlemmar….    

Och nu vill jag påpeka att jag inte pekar ut nån speciell klubb, eller människa, problemet är så allmänt så det förkommer i mer eller mindre grad i stort sett överallt. Är man ny hundägare, ny medlem och inte har en massa känningar i klubben, då är det lätt att man hamnar i den där klicken som beklagar sig:

"Ingen hälsar när jag är på klubben, eller pratar med mig, man känner sig som att man inte har där att göra."

Vet ni att den som är engagerad i en klubb, oavsett om man är "vanlig" medlem eller har något förtroendeuppdrag, den personen borde se det som sin plikt att le och säga Hej! när dom stöter på andra människor på klubben.

Strunt samma om man känner personen ifråga, man är ju medlem i samma klubb/organisation, har samma intresse, och man kan gott kosta på sig ett leende även mot en okänd, det kostar inget.   

Fast igår såg jag något/någon som jag definitivt inte ler åt….

En medelålders man med en unghund i kopplet, en schäfer. Han strök omkring i periferin när vi var ute och tränade rally med våra hundar i går eftermiddag, han var förmodligen ute efter den störning som våra hundar utgjorde gentemot hans unghund.

Och honom skulle man kunna använda som ett skolexempel på hur man INTE hanterar en unghund i den situationen. Han stod stilla med sin hund en bit ifrån oss, och antagligen ville han att hunden skulle vara stilla hos honom och inte bry sig om oss andra…. men han gjorde precis allting fel…. och då överdriver jag inte när jag säger att ALLT var fel.   

Och så småningom började han gå fram och tillbaka med sin hund, kanske för att träna den att inte dra i kopplet, inte vet jag. Hunden drog i alla fall, på sitt allra bästa schäfer-manér, och husse hängde efter. Fast han gjorde sitt bästa för att korrigera sin hund, men då på ett alldeles "regelvidrigt" sätt…. och utan effekt naturligtvis.

Där var jag snubblande när att gå fram till honom och ta ett snack, men jag sansade mig. Det hade säkert inte uppskattats av någon om jag ingripit… förutom av mig själv… och jag försöker och försöker och försöker att lära mig att inte lägga mig i sånt som jag inte har med att göra.

Hoppas i alla fall att människan i fråga anmäler sig till nån kurs nu i vår, och att han får en vettig instruktör som kan få honom på andra tankar.   

Näe, idag blir det en tidig kväll för mig.   Så länge jag går här hemma och hostar så känner jag mig hyfsat pigg, men det räcker med en så här helg så inser jag att orken är nästintill obefintlig fortfarande.  

Hoppas att ni alla har haft en fin helg!!!

Ja man kan verkligen säga att underlaget vid dagens promenad var både – ock.

Fortfarande massor av snö på sina ställen (de flesta ställen faktiskt) ……

Men alldeles intill såg det ut så här....…

Stora områden med barmark…. härligt.    

Det känns nästan som att våren är här nu, även om det fortfarande finns mycket snö kvar, och även om det troligtvis kommer mer snö innan man kan vara säker på att vintern är över.

Men nu finns det hopp i alla fall….

Dom är inte många, och dom är inte så stora ännu… men dom finns… och det är ju huvudsaken.   

…... att utrusta sig med bilbälte, se sig för innan man går över gatan eller ta på cykelhjälm eller gardera sig med en massa andra säkerhetsåtgärder som ska förhindra att man råkar illa ut i vardagen.

Läser man gårdagens nyheter så inser man att alltihop är ett enda stort lotteri, oavsett vad man gör eller inte gör.

Nu tänker jag på den stackars människan som blev knivhuggen med en machete-liknande kniv utanför sjukhuset här i Sundsvall igår. En helt totalt okänd människa hoppar på henne och skär henne så illa i huvud och ansikte att hon först fraktas till Umeå för specialistvård och sedan därifrån till Uppsala.

Galningen drar iväg på E4:an söderöver, kör av vägen och en minibuss med naturbruksstudenter söderifrån nånstans stannar för att hjälpa. En av lärarna knivhotas och minibussen kapas…. med en av elevernas hund kvar i bilen. När galningen lite senare påträffas är hunden svårt knivskuren och idag på morgon säger man att den nu är död.

Jag menar… det är ju inte direkt det första vansinnesdådet man läser och hör om. Hur i all världens dar kan alla dessa galna människor gå omkring överallt i samhället? Finns det ingen instans nånstans som noterar att dom är just galna?

Fast det är väl ingen som bryr sig förstås…. man läser ju också inte så sällan om anhöriga som förgäves vädjar om hjälp för sina sjuka släktingar, utan att få nån som helst respons från samhället.

Visst är det synd om dom som är sjuka, men jag är i alla fall så enkelspårig så att jag tycker mest synd om deras offer.. och deras anhöriga förstås. Så länge dom sjuka är sjuka så tror jag inte att dom lider av sina gärningar….. vilket offret och deras anhöriga däremot ofta får göra under hela sitt liv.

Ja, herregud, man vet verkligen inte vad morgondagen har i sitt sköte. Den där stugan långt, långt ute i skogen låter mer och mer lockande tycker jag….   

Vet ni att i natt har jag sovit nästan hela natten. Jag stoppade i mig två av dom där hostdämpande pillren i går kväll, och det gjorde tydligen susen. Jag har visserligen hyfsat ont i huvudet idag, om det nu beror på pillren eller ej vet jag inte, men jag har i alla fall sluppit hosta mig genom hela natten. Att jag kommer att få hosta mig genom hela dagen kan jag stå ut med, det är inte alls lika jobbigt som natthosta.

Eftersom husse åkt på en rejäl förkylning så gick han till sängs extra tidigt igår. Jag satt kvar i soffan framför TV:n, Ibsen gick med husse och la sig, och Salza stannade hos mig.

Efter en liten stund gick hon fram till husses TV-fåtölj (där hon brukar ligga när den är ledig) men hoppade inte upp utan vände och kom och satte sig på golvet framför mig där jag halvlåg i soffan. Där satt hon och stirrade på mig en låååång stund…..   

Vad vill du? frågade jag. Det händer inget nu, lägg dig ner du också.

Men hon satt där hon satt, och stirrade stint på mig. Jaja, tänkte jag, hon får väl sitta där om hon vill då. Men efter en liten stund så såg jag att nåt blänkte till vid nosen på henne.

Vad har du där? frågade jag. Får jag se! Och då reser hon på sig och ger mig husses TV-glasögon som hon antagligen hämtat upp från golvet vid hans fåtölj…    

Hennes klantiga matte förstod inget alls, men hon satt troget där, med glasögonen i munnen, och väntade på att få lämna av dom. Och hon bär så himla försiktigt… till och med jag som har glasögon som kostar nästan 9.000:- (VARFÖR ska glasögon vara så dyra???) skulle låta henne bära dom utan att vara rädd för att hon skulle ha sönder dom.

Idag finns det lite kläder som ska strykas här i huset, men jag ska göra så lite som möjligt idag. Jag är livrädd för ett bakslag på den här influensan eller vad det nu är… och jag vill inte missa helgens utbildning…. så förutom strykning, hundpromenad, middagsjox och sånt där annat tvunget, så ska jag vila mig… idag också.   

Hoppas ni får en härlig avslutning på veckan!

Så tänkte nog Salza och Ibsen när jag stapplade iväg ut med dom för en stund sedan. Det var längesedan nu som det blev nåt mer än korta rastningsrundor för dom.....   

Så idag slog vi till med en sån där lite-mer än-en-kort-promenad. Det var nästan mer än vad jag orkade, men hundarna uppskattade det, och det är ju huvudsaken.

Salza gillar ju skarpt att leka jaga, men ihop med Ibsen vill hon inte det. Han springer bara omkull henne och behandlar henne som nån sorts sopa... så hon brukar inte ställa upp på det längre. Vilket är tråkigt, för det är bra motion, och så är det säkert kul... om man inte bli mosad varje gång förstås.   

Men idag var det väl lite väl mycket spring i benen kanske, för nu blev det i alla fall en liiiten jaga-tur.   

Fast nu börjar det finnas en hel del barmark som Salza är väldigt intresserad av att utforska. Hon lyckades till och med hitta gräs som hon tyckte var ätbart, lagom ruttet när det legat under snön hela vintern antagligen.

En timma var vi ute, och nu är jag nästan död.... men det var skönt att komma ut en stund i alla fall.    

Så tänker jag varje gång jag kör in i en sån där automatisk biltvätt. Plötsligt händer det…. att maskineriet får spader och knycklar ihop lilla Fabian som en tom ölburk, med mig och hundarna inuti.  

Allvarligt talat så tycker jag det är otäckt att sitta i bilen i de där tvätthallarna. Och av den reaktionen kan man då utgå från att jag lider av klaustrofobi. Och det gör jag faktiskt….

Jag kan känna paniken komma om jag t.ex ser ett TV-program där galna människor dyker långt ner i vattenfyllda grottor. Tänk att bli instängd i en sån där vattenfylld grotta många, många meter under jordens yta… fullkomligt vidrigt.  

Fast det räcker nog med att bli instängd i en garderob eller nåt liknande, eller en hiss kanske, eller överhuvudtaget nånstans där jag inte själv kan bestämma när och om jag kan gå därifrån. Fast ett litet utrymme ska det vara, ett stort fixar jag naturligtvis, men ju mindre desto värre….

Och så har jag nog ytterligare en fobi också…. aikmofobi…. fast av en hyfsat lindrig variant, till vardags har jag inga problem så det är fullt hanterbart. Men med hjälp av en sådan (en sån som jag alltså har lite fobi för) kan man antagligen skrämma ihjäl mig om situationen i övrigt är sån….   

Haha… blev ni nyfikna? Vet ni inte vad aikmofobi står för så får ni googla….

Igår var jag ute ett par ärenden och hade hundarna med i bilen så att de skulle få lite omväxling. Livet är tråkigt när matte är sjuk…   

Och när ärendena var uträttade, och biltvätten avklarad, då kände jag att vi nog orkade med en liten promenad också…. och jisses vilken fart det var på doggsen. Det var ljuvligt skönt med lite frisk luft, men jag blev lite besviken ändå… jag har ju inte varit ute sedan i torsdags, och jag hade hoppats att det skulle varit ännu lite mer isfritt där man går, men det var blankis på de flesta ställen fortfarande.

Men igår kväll snöade det igen, kanske det luckrar upp isen lite.

Jag har lyckats smitta ner Kurt nu, så från och med idag måste jag väl betrakta mig som frisk förstår jag. Fast jag är inte så säker på att det är samma smitta han har fått. Basilluskerna beter sig inte alls likadant hos honom som hos mig…. har vi tur så är det en helt annan smitta, och då kan vi smitta varandra en gång till….   

Fast så länge jag har den här hostan så är jag ju inte frisk. Natthostan är vidrigt hemsk, och ger en hemsk huvudvärk, och jag har en stooor stråkorkester som stämmer sina instrument nere i mina luftrör. Jag kan inte ligga och sova utan måste halvsitta i soffan, och på så vis blir man ju väldigt utvilad. Och ryggen blir så glad av att slippa vila i en ordentlig säng (obs! ironi )….

Men det är märkligt det där… hostan kan verka helt hanterbar dagtid, men jag hinner inte ligga ner mer än 2 minuter så slår den till… och sen är det bara att ge upp och gå upp ur sängen. Jaja… det där känner ni säkert igen allihop.   

Med lite tur så kanske jag också kan få sova i min säng så småningom…. Men jag köpte såna där hostdämpande tabletter igår, att ta till natten, fast jag gillar inte sånt där det påstås att pillren påverkar hjärnan. Hostcentrum i hjärnan påverkas står det… fantastiskt att man kan göra mediciner som påverkar just en enda mikroskopiskt liten del av hjärnan… men det är skrämmande tycker jag.   

Vid nåt tillfälle hade jag en läkare som ville ge mig en medicin som skulle påverka hjärnan så att jag inte kände värken i ryggen. Den där medicinen hade en massa skumma biverkningar så jag vägrade att ta den… jisses vilket liv det blev. Men att ta medicin som ger nya besvär istället för det man ska bli hjälpt mot, är det nån idé det???

Idag måste jag i alla fall till tvättstugan en vända, eller två, eller tre…. Och så är det ju det där med hundrastningen då… men jag måste ta det lite lugnt också för jag har ju den där utbildningen till helgen, den kan jag inte missa.  

Men idag måste det bli hundrastning också, vilket jag orkar eller ej…. så tack gode Gud för Alvedonet…… vad gjorde alla vi krassliga utan det? Jaja, vi tog nåt annat av alla miljoners medel som finns förstås… men det var inte så jag menade. Men egentligen borde man ha rätt att vara sjuk så länge man är sjuk, men det är väl bara när man är barn som det funkar så kanske.

Nästa helg ska vi börja en rallylydnadskurs, Salza o jag, hoppas hostan har gått över till dess. Och sedan ska jag ta emot klubbens kursanmälningar, det blir alltid några hektiska dagar fyllda av telefonsamtal, och sedan är det påsk… och sen är det en rallylydnadstävling där vi hoppas komma med, och sen är det en kurshelg igen…. ja… det känns som att det börjar bli vår även här nu.    

I förra blogginlägget stack jag ut hakan och mådde hyfsat trots feber och hosta m. m…. i natt fick jag sota för det… nedrans vilken helvetesnatt jag haft.  

Men så är det ju när man är sjuk, man är sjuk helt enkelt, orkar och kan inte fungera som vanligt… bara att acceptera. Det som jag personligen har svårast för att acceptera är nog ändå känslan av att man är en sån belastning ör omgivningen… men är man sjuk så är man, som sagt. Ingen skulle ju välja att vara sjuk om det fanns valmöjlighet…   

Utanför fönstren hör jag i alla fall hur nästintill stormvindar ruskar om världen utanför. På lekplatsen såg jag för en stund sedan en rutschkana komma farande i vinden….   

Synd att jag inte orkar gå ut, både hundarna och jag gillar när det blåser. Hundarna brukar ju bli superpigga i blåsten, och jag tycker också att det är ganska så skönt.

I morgon tror jag att jag ska preparera mig med lite medikamenter och gå ut en liten runda, jag mår inte så bra av att bara vara inomhus. Fast då måste jag först se till att slippa ytterligare en helvetesnatt… och så måste jag hitta en väg som inte bär uppför.   

Fast jag måste till apoteket förstås, då det får väl bli att ta ut bilen då kanske… men lite luft vill jag nog ha i alla fall…. undrar om jag orkar med både-ock… ?

I alla fall så kom Salza hem från promenaden häromdagen och hade en missnöjd husse i släptåg. Hon själv var antagligen inte speciellt missnöjd….  

Salza är en utomordentligt lydig hund…. MEN…. hon är inte på något sätt hjärntvättad eller kuvad, vilket innebär att om chansen ges, då tar hon den. Man får alltså hålla ett öga på lilla damen, ser hon ett tillfälle så griper hon chansen om minsta möjlighet ges… det gäller att vara först och påminna: NEJ, bry dig inte!!!  

Gör man det så går det mesta utan problem, men missar man det och hon själv får avgöra hur hon ska agera, då kan det mesta hända….

Hennes förklaring till det som hände var i alla fall enkel:

"Men matte… hon gav mig fingret när hon gick förbi!"   …. och vem kan låta sånt vara obesvarat… inte Salza i alla fall….

….. jag skrev här senast, det är nog nästan rekord det. Och nu skriver jag    enbart för att beklaga mig och dra en lååång klagovisa om hur hemskt synd det är om mig som är sjuk.  

Jag har nyss avverkat dagens mest ansträngande stund (att duscha) och ska krypa tillbaka till mitt hörn i soffan snart.

Det är där jag tillbringar dagarna nu, i soffan. Det går nämligen inte att ligga ner när man har den här hostan. Jisses så jag hostar när kvällen kommer och jag tycker att jag borde ligga i min säng istället för att sitta i soffan och sova. Det tar på krafterna (och känns i magmusklerna!) att hosta så där våldsamt timme efter timme, men å andra sidan tar det på min rygg att inte få ligga ner ordentligt också… så vad väljer man av pest eller kolera?  

Men jag är nog ändå lindrigt drabbad, om det nu är influensan jag har. Jag har visserligen hyfsat hög feber och mår inte alls bra, har lite snuva och ont i huvudet, och har alltså en VIDRIG hosta… men frånsett det så är det inte så illa.   

Ingen värk i kroppen och huvudvärken är uthärdlig… så det är kanske synd att klaga. Om jag dessutom ser till att stoppa i mig en Alvedon då och då så känns det faktiskt som att det finns hopp om livet.  

Men bara för att jag skriver så här, nu idag, så vaknar jag väl i morgon och är våldsamt mycket sämre….

Salza är i alla fall konfunderad….   Hon är inte van vid en matte som sitter i soffan och halvsover hela dan. Där sitter matte bara när hon ska se på TV på kvällen annars…   

Och husse är ju konvalescent efter operationen fortfarande, så det blir inget mer än korta rastningsrundor för hundarna, livet är verkligen förbryllande för dom just nu.    

Men Salza klarar det bra. Hon sover och sover och sover…. då och då vaknar hon till och sätter sig upp och tittar uppfordrande på mig, men när inget annat händer än att jag kraxar fram "gå och lägg dig igen, matte är sjuk fortfarande" då suckar hon och gör så.  

Men det är bland annat i såna här lägen jag saknar en trädgård….

Och så klart saknar jag släkt och nära vänner som man kan belasta med diverse uppdrag…  åka till apoteket och affären, och rasta hundar och så. Men flyttar man 75 mil så är det långt till såna tjänster.

Fast vi har ju en fantastiskt snäll granne som rycker in om det är kris med något… men han fixar inte att rasta några hundar förstås.

Men det klarar sig ändå, blir det tvunget så kan jag ta en kort promenad, det gäller bara att preparera sig med rätt medikamenter så fixar man det. Som ensamstående småbarnsmamma med hund så lärde jag mig (den hårda vägen) en gång i tiden hur man fixar även såna små vardagsförtretligheter som influensa och andra liknande "roligheter".

Ja, det var dagens klagovisa det…..

Solen skiner i alla fall ute, men det blåser, det både hörs och syns. Det mesta av isen på gångvägarna har säkert försvunnit medan jag suttit här och hostat, och det är ju bra. Det kan ju faktiskt vara så att det blir en vår i år också….   

Jag missar förresten två möten som jag skulle varit med på nu i början av veckan, men det lär jag väl överleva. Värre blir det om jag inte är hyfsat piggelin till helgen, då är jag anmäld till en utbildning som jag inte vill missa. Men herregud… det är ju en evighet tills på lördag, då är jag nog pigg som en mört igen… eller vad tror ni? Hoppas kan man ju alltid….

Det är i alla fall mysigt med en hund som håller en sällskap när man är sjuk. Salza är trogen och ligger hos mig, dygnet runt  , det är bara när husse fixar med mat i köket som hon gör en lite tur dit, sen återkommer hon till mig och mitt kraxande.

Jag vet ju att det tar tid innan man sedan återhämtar sig efter en influensa, men det känns ju som att hundarna verkligen är värda nån rejäl långpromenad sedan när krafterna är tillbaka. Undrar om dom är nöjda med att jag lovar dom en sådan… sen.... nån gång framöver…?

Tack för din kommentar Toini! Den gav mig dagens funderingar..… och tack för att du orkar läsa mitt bladder  

Är Salza en intelligent hund? Finns det intelligenta hundar? Eller är det bara så att vissa hundar har lättare för att lära sig att vissa beteenden leder till nåt positivt, och därmed också kan klura ut nya, liknande saker som också genererar belöningar?   

Hundar kan ju inte dra slutsatser så som vi människor kan. Och även om vi gärna vill påstå att de kan det, så är det ju inte så. Hundar lär sig på ett annat sätt än vad vi människor gör, även om slutresultatet ofta kan se liknande ut.

Och som en parentes så kan jag ju då påstå att just det där att vi tror att hundar tänker och funderar som vi gör, är en av orsakerna till att det ibland går så snett med uppfostran/inlärning… men det var som sagt en parentes, det resonemanget får jag ev. utveckla en annan gång.

För att återgå till den inledande frågan….. JA, det finns hundar som är intelligenta, d.v.s uppför sig på ett intelligent sätt. En del hundar till och med på ett mycket intelligent sätt, som i mångt och mycket påminner om hur vi människor tänker och fungerar.

Men är dom födda intelligenta? Är i så fall alla hundar från den kullen lika intelligenta? Men varför skulle dom vara det? Om vi nu ger hundar den mänskliga egenskapen att vara intelligenta så kan vi ju fortsätta jämförelsen med människan. I en människo-syskonkull kan ju ett barn sticka ut och var intelligentare än ett annat, trots samma föräldrar och samma förutsättningar.

Och här kommer vi då till något viktigt när det gäller hundars intelligens. I människovärlden har ofta syskon samma förutsättningar ända upp till vuxen ålder, i en valpkull skingras valparna för vinden redan vid 8 veckors ålder. I den ålder då dom är som allra mest påverkbara och bara suger åt sig nya erfarenheter.

Så jag tror nog inte att hundar föds mer eller mindre intelligenta, jag tror att det är miljö och påverkan som påverkar vissa individer så att de gör ett intelligentare intryck än andra.

Med andra ord… det är helt och hållet min förtjänt att Salza är så intelligent.   

Näe… skojar lite nu… det är naturligtvis inte alls så. Om hon inte haft de medfödda förutsättningarna att lära sig av de erfarenheter som hon fått, så hade det ju inte hjälpt vad omgivningen gjort. De medfödda generna är naturligtvis viktiga…. men jag tror faktiskt att miljö och påverkan är det som till största delen präglar hunden.

Och i Salzas fall så kom hon till ett hem med två hundintresserade vuxna med massor av tid, och där i alla fall en av dom ofta beskylls för att enbart ha hundar i huvudet, och dessutom fanns det redan tre hundar i huset, varav två var "gamla och förståndiga"…. Hon hade alltså både människor och artfränder som, på varsitt sätt, gav henne en massa erfarenheter av olika slag.

Jag håller gärna med om att Salza är intelligent, även om mitt ordval kanske i första hand skulle vara "smart". Hon vet alltid hur hon ska göra för att få den där eftersträvansvärda belöningen…. och vet hon inte, så har hon lärt sig (är smart nog) att testa sig fram, förr eller senare träffar hon rätt.   

Men Salza har alltid varit mycket aktiverad av tusen olika saker, och uppmuntrad att prova på…. och jag tror att det har tränat upp henne så att man nu mycket väl kan betrakta henne som intelligent. Hade hon enbart fått sina rastningsrundor och lite gemenskap och kel, så tror jag kanske att hon inte alls hade uppvisat samma förmågor att "klura till det"…. men det får vi ju aldrig veta förstås.  

En jäkla bra och trevlig hund är hon vilket fall…. och det är hon naturligtvis av födsel och ohejdad vana…. som man brukar säga. Och hon är otvivelaktigt också smart (intelligent?)….. men om inte förutsättningarna finns så kan ingen hund, eller människa, bli varken smart eller intelligent.

Ja, det var dagens lilla utläggning det…. nu ska jag ge mig iväg ut i affärerna och leta efter broddar. Mina är utslitna efter flera års användning, och ska man inte slå ihjäl sig på promenaderna nu, så behövs det broddar.

Ha en bra dag!!!