Den efterlängtade våren alltså. Idag är det strålande solsken och VARMT ute, hundarna skyndade sig till vattenskålen när vi kom in förut, trots att vi inte gått så himla långt.

Jag har numera två stycken Antibiotika-rundor som jag alternerar mellan när jag går ut med hundarna. Jag orkar inte trava iväg nån längre bit nu när jag är skraltig, så det får duga med de där rundorna.

Och snön börjar så sakteliga smälta undan.... fast det är mycket kvar ännu. Trampar man iväg ut i snön så når den fortfarande upp till knät... visserligen är den väldigt våt nu, men som sagt, det är mycket av den. Man kan fortfarande bara drömma om att gå i skogen eller på ställen där det inte varit plogat under vintern.

På dagens promenad såg det ut så här....

Ni ser att det finns en del som ska smälta bort innan det blir barmark.

För övrigt så är det fortfarande så att lilla Salza inte alls är piggelin. Hon går/lunkar på våra promenader, och igår när vi hade cykelpremiär så hade hon det jobbigt.

När dom fick springa lösa så sackade hon hela tiden efter.... och när jag hade dom kopplade så låg hon inte alls på i kopplet så som hon brukar.

Inte vet jag... kanske dags att ta om det där sköldkörtelprovet som vi gjorde för nåt år sedan. Även om det första provet var bra så kan ju sånt ändra sig.

Lilla snuttan... hon som har födelsedag i morgon och allting.   

Och för att babbla om nåt annat än hundar så kan jag ju berätta att jag har fått gräva i gömmorna och plockat fram min goda uppfostran som mor och far med möda proppade i min skalle när jag var barn.

Jag har ju åtagit mig en sak som gör att jag träffar lite nya människor, i den äldre generationen som representerar en kategori människor som jag inte umgåtts så mycket med på senare år. Och dom lever som dom en gång lärt sig av sin mor och far.

Tar i hand och hälsar när vi träffas, tackar för senast när vi ses nästa gång och är artiga och hövliga och frågar hur man mår och hur Kurt mår och hälsar hitan och ditan....

Riktiga gentlemän som öppnar dörrar och bjuder på kaffe och nästan allt dom gör påminner om det där som jag en gång i tiden fick lära mig, men som jag så sällan träffar på nu för tiden..... annat än i just det här sammanhanget då.

Och när jag sitter där och registrerar allt det här, så känner jag mig nästan som min egen mamma....  Det är oerhört svårt att få in i skallen att jag också tillhör samma generation, och att jag antagligen förväntas uppföra mig lite striktare och ordentligare än vad jag gör.

Men man är som man är... på både gott och ont.... och jag känner mig inte tillräckligt gammal för att uppföra mig så som dom säkert förväntar sig.  Och antagligen blir jag nog aldrig det heller....

Ni vet... den där lilla chica hatten och handväskan och pumpsen.... dom har jag ännu inte köpt.