Efter morgonpromenaden.....

och frukosten gjorde jag ingenting, och sen gjorde jag ingenting, och sen gjorde jag inget alls... förutom att bättra på min solbränna.

Därefter gjorde jag min plikt med lite hushållsarbete.

Sen åkte vi och badade, och badade, och badade, och simmade, och simmade, och simmade…. det har blivit alldeles för lite sånt i sommar.   

Och därefter gjorde vi lite nytta med lite hallonplockning.

Och sen gjorde jag middag som jag smaskade upp, och sen gjorde jag ingenting igen.... förutom att ta en liten tupplur på maten.

Så på det stora hela har det varit en helt OK dag idag.    

Visst är det här med sopsortering en hel vetenskap. Vi ska börja sortera matavfallet för sig, här i bostadsrättsföreningen där vi bor, och jag har stått nån timma idag och delat ut sopkärl och soppåsar till grannarna.  Det blir nån timma i kväll också, och imorgon också…  nån nytta ska man ju göra om man kan.

Och det är lite kul att höra kommentarerna när folk hämtar sina grejor…. med ledning av dom kan man ganska så säkert pricka in vilka som kommer att sortera som det är tänkt, och vilka som tänker skita i alltihop.  

Och visst är det lite krångligt att sopsortera. Vi har all möjlig sortering av soporna här nu, men jag är inte kanonbra på sånt. Fast jag sorterar i alla fall det allra mesta, men det blir säkert en hel del som hamnar fel också kan jag tro, men det bjuder jag på.

Men det är en massa fix och grejs när man ska införa nya rutiner för sånt här. Och stora kostnader också för den delen. Förhoppningsvis sparar man in pengarna så småningom, och förhoppningsvis så ger det också ett minipyttelitet bidrag till miljön…. kanske. 

Så länge det vräks ut föroreningar från industrier och från trafik och allt sånt så vet jag inte om det som den lilla människan gör spelar nån roll. Men å andra sidan gör det ju förstås ingen skada heller….  

Äsch… jag är ingen miljökämpe, och jag måste erkänna att jag tillhör den stora skaran som oftast inte tänker så mycket på det hela. Fel av mig kanske, men så är det.  

När jag gick ut med hundarna idag så sken solen… och det var höst i luften…. redan.    Mitten av augusti, och det kändes en klar "höstdoft"…..  Nu gillar jag ju hösten så det är egentligen helt OK bara det blir en lång, fin höst, och inte en tidig vinter.

Men det är lite irriterande att orken försvann helt under de här veckorna jag har varit sjuk.  I vanliga fall är det ju en njutning att gå på promenad med doggsen, men just nu är det enbart jobbigt.  Fötterna går liksom inte av sig självt längre, jag måste övertala mig själv att sätta den ena foten framför den andra…. inte så kul.  

Nu har vi i alla fall käkat middag, och Salza rusar runt i lägenheten med en pipmjukisleksak i munnen….   Skönt att hon är piggelin i alla fall.  

Lite redovisningar hit och dit med anledning av gårdagens tävling, och så lite planering inför nästa års tävling(ar) också, lika bra att hänga på när vi ändå är igång.    Den (de)  måste ju samordnas med övriga aktiviteter på klubben så det är ju inte bara att ansöka lite som vi själva tycker. 

Men nu är det som ska göras gjort hoppas jag …..  förutom att jag väntar på svar på mina mail ang. nästa års aktiviteter förstås… men dom kommer väl så småningom hoppas jag. Det är ju inte direkt nån panik...   

Nu tänker jag i alla fall försöka släppa tankarna på den där tävlingen… nu är den ju faktiskt redan historia.

"Men vet ni.... ibland när jag läser inlägg här, eller i nån blogg, så undrar jag om hundar numera är några konstiga djur som jag inte alls vet nåt om. Många märkliga träningsmetoder som tydligen är på modet nu... jisses... vilken tur att jag har en gammal "fullärd" hund... ;) "

Ovanstående inlägg skrev jag på FB för nån dag sedan, och fick ett par kommentarer där man ville veta vad jag syftade på.  

Och nu ska jag då göra dom besvikna och säga att jag inte tänker förklara i detalj vad jag menade. 

Att jag inte går in på detaljer beror på att jag inte vill reta upp de av mina vänner som ägnar sig åt många av dessa nymodigheter. Var och en må bli salig på sin tro… och jag hoppas att de når de resultat som de så hett eftersträvar. För en gångs skull lägger jag lite munkavel på mig själv...   

Men jag kan ju ändå inte låta bli att fundera…..   

Hur tänker man när man tar till sig en ny "metod"? Tänker man egentligen efter och försöker analysera hur hunden kommer att uppfatta det man gör, och om hunden verkligen får de rätta signalerna för att förstå och lära sig just det man vill?

Eller hoppar man på det bara för att man själv tycker att det verkar kul? Och för att det är roligt med lite nytt…? Eller för att det funkade på kompisens hund?

Det är ju ett smärre helvete att rätta till sånt som hunden lärt in "fel", så det gäller ju alltid att tänka till ordentligt innan man börjar med en ny "metod"….  eller med inlärning över huvudtaget. 

Jag är oerhört skeptisk till massor av alla dessa nya "knep" som finns för att lära in olika moment. Och det beror nog inte enbart på att jag är gammal och försoffad och lever i forntiden och är misstänksam mot allt som är nytt.

Det kan ju också bero på att jag kan en hel del om hundar.... och att jag tränat ganska så många hundar under mitt liv… och att jag med den erfarenhet jag har, finner det svårt att se några som helst fördelar eller vinster med flera av dessa metoder.   

Oooopppss…. nu gjorde jag visst nåt fult  .....  skrev att jag kan en hel del… och att jag har en massa erfarenhet…. nedrans också… så får man ju inte säga.    Blixt och dunder kommer med all säkerhet att drabba mig nu, men jag skiter i det…..

Jag kan inte nonchalera alla mina år med hundar och hundträning och låtsas som att jag inte lärt mig nånting på alla dessa år.  Och jag kan inte låtsas som att jag är imponerad av den ena metoden som är galnare än den andra.

Kanske är det som jag skrev förut… folk hittar på roliga saker som dom själva tycker är kul, om det sedan är förståeligt för hunden och ger den effekten som det var tänkt, det är mindre viktigt. 

Men å andra sidan så kanske det är helt OK det också. Gör man något man tycker är kul så är man positiv och ger hunden positiva känslor, och det är väl värt något det också kanske.   

Och så beror det förstås på syftet med träningen. Gör man det bara för att ha kul så är ju resultatet oviktigt. Men nu pratar jag om tävlingsekipage. Ekipage där föraren vill nå framgång och där man vill komma uppåt i klasserna.

Där vill det till att man "tänker till" innan man slänger sig över varenda kul metod som dyker upp. Metoden kanske tilltalar mig som människa, men hur talar den till hunden som hund? Hur tydlig är den för hunden, och passar den just min hund? Och kommer resultatet att bli det jag vill?   

Jaja… må var och en bli salig på sin tro, men ibland när jag läser om olika träningsmetoder på nätet blir jag uppgiven. Kanske att en del människor skulle lägga lite mer tid på att lära sig förstå hur en hund är funtad och fungerar, istället för att ägna tiden åt att hitta på en massa mer eller mindre märkliga träningsmetoder.   

Fast…. i slutänden så visar det sig ju trots allt om metoderna var "rätt" eller "fel"…. tävlingsresultaten är ju avslöjande när det gäller att bedöma de träningsmetoder som använts.

Men man kan ju inte heller tvinga sig till att använda en metod man inte tror på, då blir det inte heller bra….  jaja… låt var och en osv. osv….

Nog sagt om det för denna gången….   

Idag blev i alla fall längtan till skogen för svår. Jag tog doggsen med mig och åkte till skogs, men det var för tidigt. Noll ork, helt totalt slut efter bara en liten stund…  fem veckors inaktivitet tar fult på kondisen.  Inte kul alls, jag som tyckte jag var i hyfsad form innan det där jäkla viruset slog till.   

Salza, hon det där födogeniet ni vet, hon hittade i alla fall ett par fynd under vår lilla promenad.

Men jag vet inte vad det här är för nåt…? En skalle med horn, det ser jag förstås… men från vilket djur??? Nån som vet…? Som ni ser på bilden ovanför här så är det en liiiten skalle.....

Och så här ser den ut i närbild....

Det andra fyndet var lite mindre och inte lika spännande, men ändock ett fynd som hon njöt av att gnaga på en liten stund.

Ja, det var skönt med lite skogsluft, men skrämmande att konditionen försvunnit så totalt.  I morgon ska jag inte gå på nån skogspromenad i alla fall, det vet jag nu…    

Hoppas ni har haft en fin helg…!    

Nej då, det är ingen felstavning. Det är helt enkelt ett av mina enkla nöjen under OS…  att njuta av alla märkliga namn som flimrar förbi på TV-rutan.     Idag sprang Galen Rupp 5000m, ihop med en massa andra vars namn jag inte kan stava till. Men varje dag när jag sett på OS så har jag hittat roliga namn…. och vackra namn. Namn som säkert skulle låta helt tokiga här i Sverige, men som är så vackra att man ändå kunde önska att det verkligen fanns några som hette så här i landet också.

Jaja… jag är lättroad ibland….   

I dag har jag annars roat mig med klubbens första off. rallylydnadstävling. Inte som tävlande då, utan som arrangör.  Pappersnisse  med duktiga medhjälpare kan man väl säga. 50 tävlande som genomförde tävlingen och allt gick enligt planerna. Tidsschemat var i slutet förskjutet med  knappt 15 minuter och det tycker jag inte att man kan klaga på.   

Många duktiga tävlande var det, och vi fick samtidigt möjlighet att utbilda en skrivare, så nu har vi i alla fall en sådan som vet hur det ska gå till. Jag själv "fastnade" i sekretariatet och det var nog lika bra det. Jag känner till gången på saker och ting under en tävling, och jag tycker att det jobbet är ganska så kul.  

Men det var lite roligt… vår första rallylydnadstävling och vi fick faktiskt tack och beröm från några av de tävlande för att det var en trevlig och välordnad tävling.   Fast det fanns säkert några som tyckte annorlunda också antar jag, det brukar det alltid finnas, men dom sa inte det så att vi hörde det i alla fall.  

Och tjejerna som tillsammans med mig var funktionärer idag var kanonduktiga. Båda två var helt nya på just den här biten inom hunderiet, men eftersom dom var lika snabba i huvudet som i benen så funkade allting kanonbra.  Tusen tack Pernilla o Gunilla… ni gjorde ett kanonjobb!!   

Och så finns ju underbara SBK Tävling numera…. jisses vilket lyft för alla tävlingssekretariat. Så enkelt och lättarbetat allting blir…. både före och under och efter tävlingen…. och dessutom kan ingen påstå att programmet är svårt att lära sig heller. Kanonbra…. tycker jag.   

När jag lämnade klubben så var allting färdigt, alla protokoll snygga o prydliga, alla resultatlistor korrekta och tydliga och hela tävlingen med alla resultat redovisad till SBK, och resultaten synliga på SBK Tävling för alla som är intresserade…..  kanonbra som sagt.

Och nu när jag själv provat på, så måste jag ju då fråga mig varför det finns såna mängder av klubbar som inte har redovisat färdigt sina tävlingar så att man kan se resultaten på SBK Tävling? eller på SKK: s Hunddata…?

Jaja, nog om dagens tävling nu…. det är lite svårt att varva ner när man varit gång i så många timmar med mycket folk och hundar och många papper runt omkring sig, men sängen börjar kännas frestande snart tror jag.

Hundarna har varit med husse på en utflykt idag. De har också varit borta hela långa dagen, de åkte norröver till husses gamla hemtrakter och hälsade på gamla barndomskamrater (husses gamla kompisar alltså) .  Det vankades både korvbitar och kycklingpaj till hundarna påstås det  , så det gick nog ingen nöd på dom inte. Dessutom fick dom följa med in på alla ställen, och det sägs att Salza noggrant utforskade alla utrymmen på de ställen de besökte.

Hon är vansinnigt nyfiken av sig, lilla Flygmyran, och det tycker jag är enbart positivt… inte minst det faktum att hon fortfarande är minst lika nyfiken som hon var som valp.  

Imorgon skulle vi ju ha tävlat, men det blir ju inget med det. Tråkigt, tråkigt… men så får det bli. Vi får väl se om vi ändå hinner ta det där 3:e kvalificeringsresultatet innan året är slut. Vi har närmare bestämt en enda chans att göra det… en enda tävling till finns det här uppe inom räckhåll i år.   

Och med tanke på hur många anmälda vi hade, så kanske det finns risk att vi blir bortlottade från den tävlingen också….  jaja, vi får se vad som händer.

Men nu tror jag faktiskt att jag ska försöka tränga mig ner bredvid Salza i min säng…. fast det ser trångt ut.  

Visst är det så att det är skillnad på folk och folk? Vissa människor är hjälpsamma och man hinner knappt ens andas om att man behöver hjälp förrän de redan har gjort det där som behövde göras.   

Fast det behöver inte vara just det att man behöver hjälp heller… det kan vara så enkelt att det finns saker som helt enkelt ska göras, men vissa människor väntar helt enkelt tillräckligt länge så att nån annan känner sig manad och tar tag i det.   

Visst… det finns säkert människor som saknar den där förmågan till en helhetssyn, och som därför inte heller inser att det finns miljoner saker som ska göras i vissa fall. Men då kan ju jag tycka att då får man väl fråga sig fram då, och inte bara förutsätta att det bara är det som den egna fattiga hjärnan känner till som ska göras.

Jaja, vi är alla olika…. på både gott och ont. Men tänk så många gånger i mitt liv jag önskat att jag hade tillhört dom där som seglar genom livet på ett bananskal och alltid överlåter åt alla andra att bry sig och bekymra sig och ta ansvar.   

Mitt trevliga virus som jag levt tillsammans med i 5 veckor nu, är nog äntligen på väg att flytta tror jag.  Jag hostar fortfarande, men så pass lite att jag har slutat med hostmedicinen. Och i och med att jag slutat med den så  börjar också yrseln och det där diffusa illamåendet att avta.  Men jag blir fortfarande yr i huvudet om jag böjer mig framåt, och jag har noll ork, blir genomsvettig och helt slut för minsta lilla.   

Fast å andra sidan…. det finns ju så väldigt många som har det så väldigt mycket värre än så…. men de klagar oftast inte alls. Fast det finns ju en kategori som alltid har det allra värst förstås...  i alla fall om de själva får säga det.   

Som ett bevis på att jag börjar piggna till så tänkte jag tycka till lite…. om hundträning förstås.   

Jag vet att jag babblat om det här tidigare, men jag måste få upprepa det igen. Jag förstår verkligen inte hur vissa människor är funtade.  De tränar och tränar och tränar, och kommer inte alls nåt närmare det mål dom satt upp.  Men inte sjuttan inser dom att dom tränar fel, för det måste dom göra eftersom det inte ger det önskade resultatet.

Man kan lära i stort sett vilken hund som helst vad som helst. Det beror bara på hur mycket tid och tålamod man har… och så måste man förstås använda sig av en "metod" som passar den hunden.

Men om man år efter år har samma problem med samma moment, då tycker i alla fall jag att man för väldigt länge sedan borde ha tänkt till lite.  Och det är ju inte det att dom tränar enbart själva heller, utan influenser utifrån, det vimlar av träningskompisar och "personal trainers", men inte förändrar det nåt inte.  Dom kör på i samma gamla vanliga hjulspår som alltid…..   

Fast dom kanske trivs med det. Dom kanske inte vill avancera uppåt i klasserna, men å andra sidan förstår jag då inte heller varför man betalar anmälningsavgifter och åker långa vägar för att tävla.   

Ja, jag förstår som sagt inte… för mig är det ju självklart att jag vill lösa de problem som uppstår när vi tränar, det är ju nästan den roligaste biten…. att plötsligt se att något som tidigare inte funkat plötsligt funkar kanonbra.   

Men vi är ju som sagt alla olika…. jag kan bara inte förstå varför folk klagar över sina bristande framgångar när dom ändå bara trampar på i de gamla vanliga hjulspåren.  Så länge de gör det så lär väl resultaten bli de samma också.

Problemet är kanske att det är så mycket svårare att "lära om" än att lära in nytt. En hund som har lärt sig att utföra ett kommando på ett visst sätt måste ju "nollställas" innan den kan läras att utföra just det kommandot på ett annat sätt. 

Det är kanske där tålamodet brister hos föraren, det tar ju sin lilla tid att fixa till det där. Ett enklare/snabbare sätt är ju att lära in ett nytt kommando tillsammans med det där perfekta utförandet som man vill ha. Då går det hela mycket fortare, och resultatet blir dessutom med största sannolikhet mycket bättre också.

Jaja, inte mina problem egentligen… jag har ju redan en hund som är helt perfekt.  Äh, skämtar bara….  Men nu för tiden så sysslar vi ju mest med att lära in roligheter och det är ju en helt annan sak än att lära in tävlingsmoment det.

Förresten… över till nåt helt annat.

Inga rosetter i sikte idag ännu, och då lär dom inte dyka upp i dag heller. Imorgon är sista chansen för dom att hinna hit i tid….  kan ni kanske vara så himla snälla och hålla tummarna för att dom dyker upp i morgon?   

Gör dom inte det så önskar jag verkligen att jag tillhörde den där skaran som tycker att nån annan kan fixa alla problem som dyker upp… det vore himla enkelt det.

Men å andra sidan så är inte livet speciellt enkelt, fast det borde det verkligen vara när man uppnått min aktningsvärda ålder.

Nu ska jag i alla fall slänga mig i soffan och vila lite innan det är dags för dagens hundpromenad. Konditionen och orken försvann blixtsnabbt i takt med att det där viruset gjorde sitt intåg.  Och idag har jag varit flitig hela förmiddan…. och det känns….  kanske idé att ta det lite lugnt så att eländet inte blossar upp igen.   

Den här fina blomman dök upp hos mig häromdagen. En krya-på-dig-hälsning från en god vän  och såna vänner finns det minsann inte många av. Inte i min bekantskapskrets i alla fall….

Tusen miljoners  TACK… blomman är superfin!!    Och den gjorde nog susen på tillfrisknandet också, för i natt har jag nästan inte hostat alls…   

Eller.... allt är ju relativt, men jag har nog sovit mer än vad jag har hostat i natt, och det är första natten på 5 veckor som det händer. Kanske finns det hopp trots allt….   

Igår var jag på klubben för att tillsammans med "kollegan"  fixa lite med SBK Tävling inför lördagen, fixa startlistor och protokoll och sånt. Och det var väl tur att vi gjorde det i tid då, för det mesta krånglade.  

Jag tror jag ska ta med min egen dator och skrivare på tävlingsdagen, då vet jag i alla fall att allt funkar som det ska.  Det där med datorer är ju skitbra, när allt funkar som det ska alltså...

Men jag fick i alla fall en påminnelse om hur jäkla irriterande det är när saker och ting krånglar. Det påminde om gamla tider då mitt jobb mest gick ut på att felsöka och rätta till, och installera drivrutiner och program och det ena med det andra…. jisses så skönt att slippa sånt numera.   

Fast slipper helt gör jag ju inte förstås, vi har ju två datorer här i huset som ska pysslas om, men det är kanske bara bra att jag är tvungen att hålla kunskaperna vid liv. Min gamla hjärna skulle väl damma igen annars kan jag tro.   

Men nåt som förbryllar mig är att SBK Tävling uppför sig annorlunda på klubbens dator mot vad det gör på min dator här hemma…??? Det borde se exakt likadant ut, men det gör det inte….  Det enda jag kan komma på som skulle kunna påverka är att vi inte har samma operativ i de två datorerna… men, men…. det borde inte påverka tycker jag.   

Skit samma, min dator får nog göra en liten utflykt på lördag tror jag…. En annan sak som jag tyvärr inte kan påverka är frågan om våra rosetter hinner fram i tid till på lördag. Jag pratade med leverantören igår och då var dom redo att skicka dom…. under förutsättning att dom själva fick dom från Holland just igår….. hoppas att dom fick det nu då,  annars lär dom inte hinna fram hit tills på fredag som ju är sista dan att hämta ut dom på posten.

Ja, jag kan inte göra något mer åt det hela, bara hålla tummarna…. Men jag måste förstås ha en reservplan med andra priser då förstås…. inte så kul…. och inte så lätt att fixa heller.   

Och stackars liten Salza har fått noll aktiviteter i flera veckor nu. Hon mest bara sover och sover och sover… kikar fram ibland för att se om nåt är på gång, men återgår till sin dvala när hon upptäcker att matte inte tänker göra nåt idag….. heller.   

Tävlingen på söndag går dessutom åt skogen för oss. Jag anmälde mig ju med tanke på att det bara var 4 mil att åka. Insåg att jag inte skulle vara i så bra form dagen efter vår egen tävling, och med mitt virus i bagaget dessutom. Men igår såg jag på deras PM att dom flyttat tävlingen, så nu är det plötsligt 9 mil enkel väg….   och jag inser att jag inte orkar med en så lång dag.

Synd, synd…. det kunde med minsta lilla tur ha blivit Ibsens 3:e kval.resultat i nybörjarklass och Salzas 3:e kval.resultat i fortsättningsklass….  men sånt är livet.  

Idag måste jag i alla fall släpa mig till affären och proviantera. Det är tomt i kylskåpet och nu går det inte att skjuta upp den där turen längre.  Men även sånt som man inte ens tänker på att man gör när man är frisk, även sånt blir så jäkla jobbigt när man inte mår bra….

Hoppas i alla fall att ni har nåt kul för er…. och att solen skiner på er!   

Förra lördagen väntade vi besök av sonen med familj. Lille Vincent, som blev 7 månader medan dom var här… och som jag bara sett en enda gång sedan han föddes… och så sonen och hans sambo som jag naturligtvis inte heller ser alltför ofta eftersom dom bor 75 mil härifrån.

På fredagen hade jag varit hos doktorn eftersom jag hostat och mått dåligt i nästan 14 dagar. Ett virus påstod han, inget att göra förutom att käka hostmedicin och vänta ut eländet. Fick dundermedicinen Cocillana som omedelbart efter första slurken däckade mig.  Yr, illamående, spyende, halvsovande och sluddrande när jag pratade, det var jag det….    

Och på lördag morgon ringde telefonen… en gammal god vän till Kurt som flyttade härifrån för 4 år sedan och nu var på sitt första besök i gamla hemtrakter. Vi kommer en snabbis och hälsar på er, sa han… kul, tyckte jag förstås, även om jag inte förstod hur jag skulle orka stå på benen när dom kom.

"Jag förstår att du är dålig, du ser ut som fan själv"… var hälsningsfrasen när dom sedan kom….  och det stämde med  hur jag kände mig.

Jag överlevde i alla fall besöket, slängde mig på sängen tills sonen ringde och sa att nu, nu var dom framme….

För att göra en lång historia kort så kan mina aktiviteter den helgen sammanfattas med…. ligga och sova, springa till toa och spy, öppna ögonen då och då och kika lite på barnbarnet, sova igen…. men det var i stort sett allt jag orkade med.

Maten fick dom fixa själva och hundarna fick Kurt ta hand om, och det hela kändes verkligen inget kul nu när dom äntligen efter 1½ år åter kom på besök.

Jag slutade i alla fall med hostmedicinen, så att jag åtminstone orkade vara vid medvetande, men då hostade jag ju istället konstant dygnet runt.  

Ja, det var himla kul att dom kom, men det blev ju inte alls som det var tänkt. Jag orkade inte gå hemifrån alls, och jag tillbringade den mesta tiden liggande på soffan… urtråkigt för oss alla. Jag fick visserligen en ny hostmedicin, men den gör också att jag nästan kan sova stående och hela tiden känner ett diffust illamående.

Men skit samma, nu är det väl bara att hoppas att jag inte lyckades smitta ner dom också….  det blir inte kul i så fall.

Men igår åkte dom hemåt igen, nio timmars bilresa är inte det roligaste man kan företa sig, men, men….

Det var i alla fall kul att få träffa dom, och småbarn utvecklas ju så himla fort så nästa gång vi ses så går han säkert, lille Vincent.

Nu är dom i alla fall lyckligt hemma igen, och jag går här och hostar och hostar. Nästa helg har vi rallytävlingen på klubben och då måste jag vara igång igen. Fast det finns ju en massa att göra åt den där tävlingen dessförinnan också förstås…. men måste man så måste man, det är ju bara det att man blir nog friskare fortast om man tillåter sig att vara sjuk när man är sjuk.

Fast jag går in på 4:e veckan med den här hostan nu, undrar om den där läkaren är så mycket att lita på??  

Salza är i alla fall nöjd med att ha fått tillbaka "sitt" sovrum nu. Varken hon eller Ibsen var så himla trakterade av barnbarnet, dom höll sig på avstånd och låtsades för det mesta som om att han inte fanns. Kanske påverkade av min inställning… jag är inte så förtjust i att hundar får hantera småbarn lite som dom vill.

Men när Salza upptäckte att det regnade matrester vid Vincents stol… då parkerade hon sig förstås där.

Och vi hejdade henne i sista stund från att gnaga i sig Vincents ena lilla hand. Han höll ett sönderkramat smörgåskex i handen, och sträckte ut handen mot Salza… och hon gjorde förstås vad hon kunde för att komma åt de där små kexsmulorna som fanns i hans hand. Men det hela avlöpte lyckligt, vi såg vad som var på gång innan det började göra ont.   

Ja, det har varit en händelserik vecka, trots att jag gjort nästan inget alls, men det har rört sig i omgivningen i alla fall, och det blir man ju också lite påverkad av.  Idag är dagens stora, nästan oöverkomliga uppgift, att gå ut med doggsen.  Inte långt, och inte länge, men jag måste försöka i alla fall……

Hundarna blev skamligt försummade under den här veckan. Husse har sett till att dom fått sina promenader, och mat har dom förstås fått, men annars noll aktivitet…. fast det har kanske varit nog för dom med besökande småbarn och hund. 

Det finns ju en liten mops i sonens hushåll också, hon gör inte mycket väsen av sig, men den här gången hade Ibsen fullt upp med att uppvakta henne Han blev störtkär med en gång, och hade fullt sjå att bevaka henne, och försöka uppvakta henne, under hela veckan.

Men tänk så mycket enklare och roligare allting är när man är frisk. Synd bara att man är så dålig på att uppskatta sånt, det är ju oftast inte förrän man blir kraslig som man tänker så.