Ja, det är bara att inse att jag har blivit gammal och börjar bli defekt både här och där.  

Jag ringde ortopeden igår för att försöka skynda på så att jag slapp vänta 8 veckor för att få en tid där, och det slutade med att jag fick en tid för ett läkarbesök 1 timme senare.   

Jag ilade förstås dit, och fick träffa en läkare som mycket pedagogiskt, med hjälp av röntgenbilderna, visade mig hur det såg ut i mitt knä.

Visst har jag ett antal små benbitar i knät, men han visade också på hur jag hade pålagringar på leden och hur lederna nästintill låg och skavde mot varandra. "Ingen idé att försöka få bort de där små benbitarna" tyckte han, "där dom ligger har du inte ont av dom. Det är bara att inse att du har artros, till och med grad 2, och är man i din ålder så är det snarare ovanligt att man inte har det. När det hela blir outhärdligt ont kan man byta ut knäleden mot en konstgjord knäled istället, dessförinnan är det sjukgymnastik och smärtstillande som gäller."

Jaha… så var det med det då… bara att bita ihop alltså. Fast jag fick en kortisonspruta i knät, men den gick ganska så obemärkt förbi tror jag. Jag har lite mindre ont idag, i vissa ställningar, men nåt underverk åstadkom den inte. Och i ärlighetens namn så trodde inte läkaren att den skulle göra det heller…. men har man inte provat så vet man ju inte.  

Läkaren sa att vårdcentral-läkaren kunde ge kortisonsprutan. ”Klarar han det”, sa jag, ”att ge den på rätt ställe?” ”Så du misstror din läkare”, tyckte han… ”Nej då,” sa jag, ”men ni är ju specialister på skelettet så ni kan säkert bättre”.

Så han skulle ge mig sprutan då… men han skrattade illmarigt när han kom tillbaka med sköterskan och ett rullbord med grejor. ”Vi har en läkare här som utbildar sig till distriktsläkare”, sa han. ”Hon skulle behöva träna på att ge såna här sprutor, kan hon få göra det på dig? Under mitt överinseende...”

Så jag blev återigen försökskanin för en läkare under utbildning. Fast hon gjorde det bra…. tror jag. Bra i den meningen att det inte gjorde vrålont i alla fall.  

Förra gången jag var försökskanin åt läkare som håll på att utbilda sig var när jag låg på sjukhuset innan sonen föddes. Jag låg där i en månad på grund av att mitt blodtryck var svindlande högt….. och varje dag så var det nån undersökning som skulle göras… av läkarkandidater förstås. Och det var liksom inte en person det gällde, oftast var det 5-6 stycken. Jisses… man kändes sig inte ens mänsklig, mest bara som nån sorts experimentdocka som låg där och inte kunde annat.  

Jodå, det gick att säga nej… men att ta den diskussionen två gånger om dagen i en månads tid när man mår så dåligt att man knappt är vid medvetande, det orkar man inte. Men jag överlevde det också…. ont krut, ni vet….  

Fast vid ett tillfälle när jag låg på sjukhus sa jag NEJ med stora bokstäver, och det blev ett jäkla hallå. Det var vid ett tillfälle när min mage krånglade, jag var fastande och låg med dropp. Och mina ådror är inte roliga att sticka i, dom går sönder….

Och efter några dagar med dropp och ständigt trasiga ådror där man ideligen fick göra nya stick, så brast mitt tålamod. Jag sa NEJ när det kom en ung, orutinerad människa och skulle sätta ett nytt dropp. Mina armar och händer var mörkblåa efter tidigare stick och jag hade som sagt fått nog.  

Jag vägrade… sköterskan kom klivande och försökte ”tala förstånd” med mig, men jag vägrade. En sköterska till kom och gjorde samma försök…. men jag var ståndaktig. Två läkare kom och satte sig på sängkanten och talade om att jag inte fick äta eller dricka, jag var tvungen att ha dropp…. men jag vägrade.

Sen var det misstänkt tyst ett tag, och så kom det till slut ännu en ung tjej med en vagn. Jag laddade för ytterligare ett NEJ, men hon presenterade sig och talade om att hon jobbade på onkologen och var van att sätta dropp på de mest konstiga ställen när folk var sönderstuckna, och nu hade dom ringt efter henne så att hon skulle fixa det här.

Och jag trodde henne och lät henne försöka. Och det tog 15 sekunder så hade hon letat rätt på en åder i armen, på ett för mig jättekonstigt ställe, satt droppet och var klar. Och det där jäkla droppet satt där, utan att ådern gick sönder, i flera dagar. Tänk så mycket duktiga människor det finns som aldrig gör nåt väsen av sig.  

Ja, det var en nostalgitripp i sjukvården det…. nu skiter vi i den delen och så får det bli som det blir med saker och ting. Kan jag leva med artros i händer, axlar och rygg så kan man väl leva med det i knäna också… man får anpassa sig och inse sina begränsningar helt enkelt… alternativet är ju inte så himla kul precis.  

Solen skiner här i dag också, fast molnen börjar hopa sig lite. Och det är kallt… -17 grader i morse…. usch…. jag vill ha vårsol och lite vårvärme nu.