….. jag skrev här senast, det är nog nästan rekord det. Och nu skriver jag    enbart för att beklaga mig och dra en lååång klagovisa om hur hemskt synd det är om mig som är sjuk.  

Jag har nyss avverkat dagens mest ansträngande stund (att duscha) och ska krypa tillbaka till mitt hörn i soffan snart.

Det är där jag tillbringar dagarna nu, i soffan. Det går nämligen inte att ligga ner när man har den här hostan. Jisses så jag hostar när kvällen kommer och jag tycker att jag borde ligga i min säng istället för att sitta i soffan och sova. Det tar på krafterna (och känns i magmusklerna!) att hosta så där våldsamt timme efter timme, men å andra sidan tar det på min rygg att inte få ligga ner ordentligt också… så vad väljer man av pest eller kolera?  

Men jag är nog ändå lindrigt drabbad, om det nu är influensan jag har. Jag har visserligen hyfsat hög feber och mår inte alls bra, har lite snuva och ont i huvudet, och har alltså en VIDRIG hosta… men frånsett det så är det inte så illa.   

Ingen värk i kroppen och huvudvärken är uthärdlig… så det är kanske synd att klaga. Om jag dessutom ser till att stoppa i mig en Alvedon då och då så känns det faktiskt som att det finns hopp om livet.  

Men bara för att jag skriver så här, nu idag, så vaknar jag väl i morgon och är våldsamt mycket sämre….

Salza är i alla fall konfunderad….   Hon är inte van vid en matte som sitter i soffan och halvsover hela dan. Där sitter matte bara när hon ska se på TV på kvällen annars…   

Och husse är ju konvalescent efter operationen fortfarande, så det blir inget mer än korta rastningsrundor för hundarna, livet är verkligen förbryllande för dom just nu.    

Men Salza klarar det bra. Hon sover och sover och sover…. då och då vaknar hon till och sätter sig upp och tittar uppfordrande på mig, men när inget annat händer än att jag kraxar fram "gå och lägg dig igen, matte är sjuk fortfarande" då suckar hon och gör så.  

Men det är bland annat i såna här lägen jag saknar en trädgård….

Och så klart saknar jag släkt och nära vänner som man kan belasta med diverse uppdrag…  åka till apoteket och affären, och rasta hundar och så. Men flyttar man 75 mil så är det långt till såna tjänster.

Fast vi har ju en fantastiskt snäll granne som rycker in om det är kris med något… men han fixar inte att rasta några hundar förstås.

Men det klarar sig ändå, blir det tvunget så kan jag ta en kort promenad, det gäller bara att preparera sig med rätt medikamenter så fixar man det. Som ensamstående småbarnsmamma med hund så lärde jag mig (den hårda vägen) en gång i tiden hur man fixar även såna små vardagsförtretligheter som influensa och andra liknande "roligheter".

Ja, det var dagens klagovisa det…..

Solen skiner i alla fall ute, men det blåser, det både hörs och syns. Det mesta av isen på gångvägarna har säkert försvunnit medan jag suttit här och hostat, och det är ju bra. Det kan ju faktiskt vara så att det blir en vår i år också….   

Jag missar förresten två möten som jag skulle varit med på nu i början av veckan, men det lär jag väl överleva. Värre blir det om jag inte är hyfsat piggelin till helgen, då är jag anmäld till en utbildning som jag inte vill missa. Men herregud… det är ju en evighet tills på lördag, då är jag nog pigg som en mört igen… eller vad tror ni? Hoppas kan man ju alltid….

Det är i alla fall mysigt med en hund som håller en sällskap när man är sjuk. Salza är trogen och ligger hos mig, dygnet runt  , det är bara när husse fixar med mat i köket som hon gör en lite tur dit, sen återkommer hon till mig och mitt kraxande.

Jag vet ju att det tar tid innan man sedan återhämtar sig efter en influensa, men det känns ju som att hundarna verkligen är värda nån rejäl långpromenad sedan när krafterna är tillbaka. Undrar om dom är nöjda med att jag lovar dom en sådan… sen.... nån gång framöver…?