Häromdagen när vi var ute, hundarna och jag, så tog jag en runda där man går i utkanten av lasarettsområdet. Det är liksom baksidan av allting och där finns ett par balkonger där folk får gå ut och röka.... och när vi kom gående förbi där så satt där två killar på en av de där balkongerna. 

När dom fick syn på oss så började dom vissla... ja, inte efter mig förstås   utan på hundarna. Ingen busvissling utan mer så där som man visslar på en hund. Och hundarna stannade till, Salza slängde en blick mot balkongen och fortsätte sedan framåt... "äsch, bara fåniga gubbar, inget att bry sig om" tänkte hon säkert. Jippie blev tveksam, tittade på mig, på Salza, på gubbarna och på Ibsen... och Ibsen då? Jo, han drog han... full fart mot balkongen. 

Jag tvekade lite, misstänkte att jag skulle dra det kortaste strået om jag ropade på honom, men å andra sidan så ska han jäklar i mig inte springa fram till varenda okänd människa som lockar på honom heller. Så jag hojtade på honom... ingen reaktion alls... han stod nedanför balkongen och viftade vilt på sin svans, ungefär som att han hittat en sedan länge försvunnen kompis.  

Och det gladde förstås balkongkillarna......    

Jippie hade under tiden tvekat lite, men valde som väl är att följa med Salza och mig när vi fortsatte framåt. Annars brukar han hänga Ibsen i hasorna överallt, men som tur är så valde han rätt denna gången. 

Jag stannade till och tog fram min strängaste röst och då valde Ibsen att trots allt komma tillbaka. Men vi hann nog bara 10 m så började killarna vissla på honom igen... och han drog tillbaka till dom i full fart, trots mitt NEJ!!!! 

OK, tänkte jag... då kan han ju stanna där då. Han hittar ju hem när, och om,  andan faller på.... och så gick vi vidare utan honom. Inte f-n tänker jag stå och böna och be en av  familjens hundar om att komma med mig istället för att stå och flirta med helt främmande människor.... jäkla hund.   

Vi vek av in i skogen och hann nog gå 100 m innan han kom dundrande efter oss.... 

Ja, ok då... det är ett underbetyg till mig kanske, men vad är det för jäkla sätt att göra på det viset???  Visserligen fjäskar han alltid med alla, både kända och okända, utan nån som helst urskiljning, men jisses.... inte nog med att han fjäskade med dom, han struntade dessutom fullkomligt i vad jag sa... och det är ingen bra idé kan jag tala om.    

Jaja... tur att det inte är min hund...