Eller igen och igen, jag går inte så ofta på kurs, men Jippies kurs på onsdagarna är ju inte slut ännu så när det nu dessutom blev kurs på fredag kväll och hela lördagen också, så känns det som ... igen.    

På hemvägen från kursen igår så plockade jag dessutom upp en middagsgäst som följde med hem, så det kändes som en fulltecknad dag. Men åter till kursen...

Om jag skulle ge kursen ett namn så skulle det kanske kunna bli "en kurs om klickerbaserad belöningsträning". Det var ingen renodlad klickerkurs, men den innehöll en genomgång av klickertänket och om vad klickerträning är och vad det syftar till. 

Sen så gick vi igenom olika moment och hur man tänker när man ska börja träna de olika momenten. Och naturligtvis så var det även här frågan om att dela upp momentet i småbitar, sätta ihop det till längre kedjor så småningom och så använda sig av det "rätta" belöningstänket under hela resans gång förstås.

Och även om jag försöker tänka efter noga VAD det är jag ska träna när jag jobbar med Jippie så är det alltid nyttigt att bli påmind om just det. Exakt VAD är det jag ska träna, vad är MÅLET... och hur ska jag gå tillväga för att nå dit jag vill? 

Både Jippie och Salza var med, och dom skötte sig förstås hur bra som helst.   Salza fick inte göra så speciellt mycket, hon fick ligga på sin filt och titta på när alla andra jobbade, och det var nog tillräckligt tröttande tror jag. Hon låg där och tittade på när Jippie och jag lekte med en skinnbit, vilket han gick igång på rejält... och det hade hon också gjort om hon fått chansen, då var det nog inte så lätt att förbli väluppfostrad och ligga stilla där matte sagt åt henne att stanna. Men hon är ju duktig på sånt, lilla hjärtegrynet.   Annars var hennes huvudsakliga uppgift, enligt henne själv, att tigga godis av alla som fanns i hennes närhet, och godis fanns det gott om.   

Jippie fick ju vara lite mer aktiv, men hans lilla virriga hjärna blev ganska så snabbt trött såg jag. Vi var i en inomhushall där det naturligtvis fanns miljoners miljoner dofter i mattan, och till att börja med så jobbade vi enbart med att han skulle få upp näsan från golvet. Sen jobbade vi lite med hans avlämnande vid apporteringen, vi började med en del av grundövningarna i klickerträningen, och vi provade på instruktörens sätt att lära in hoppet. Men vid det laget var det eftermiddag och Jippies hjärna överbelastad, så det gick lite sisådär. 

Men kursen var egentligen inte till för att vi skulle lära våra egna hundar så våldsamt mycket just då, den var till för att vi som instruktörer skulle få en ny aspekt på inlärning och hur man tränar hundar på just det viset som den instruktören förordade, och det var intressant att fundera lite runt hennes idéer. Det fanns en hel del där som man kan ta med sig till klubbens kurser och använda sig av där. 

Jippie var i alla fall helt slut när vi kom  hem. Vi hade som sagt folk med oss hem, men Jippie var noll intresserad av det, han var mest bara intresserad av att kura ihop sig och sova. En stor del av kvällen låg han sedan bakom soffan i vardagsrummet och snarkade och sov...   

Det var ju inte de små övningarna som vi gjorde på kursen som han blev mest trött av, utan hela situationen som sådan. En inomhushall med en massa dofter, andra främmande hundar som han inte fick bry sig om, en enda kompishund som han inte alls fick leka med, och så inte minst det där med att ligga stilla och vänta och titta på andra hundar som jobbade. Sånt är jobbigt för lilla Jippie...  men så himla nyttigt. 

Och jag såg ju att han gjort stora framsteg på den fronten. Även om han då och då blev lite orolig över att behöva ligga/sitta stilla långa stunder medan andra hundar gjorde roliga saker, så fann han sig väldigt bra i situationen. Han är dock bara 8 månader gammal men uppförde sig för det mesta... i just den situationen.... som att han vore mycket äldre.   

Ni vet, på såna där tillställningar använder man ju stor del av tiden med att titta på andras hundar, och det är ofrånkomligt att man gör vissa reflektioner då. Där fanns en nästan jämngammal hund, och den hunden hade minst sagt svårt för att koppla av och göra ingenting. Och den lyckades tyvärr med det där som egentligen är så förödande för passivitetsträning... den hade klurat ut hur den skulle aktivera sin förare så att den slapp den där tråkiga passiviteten.

Tyvärr så verkade inte hundens förare riktigt ta till sig det där, trots påpekanden från instruktören, och trots att vederbörande själv är instruktör.  Men vi har väl alla våra blinda fläckar antar jag...   

Något som slog mig när jag satt och tittade på de olika hundarna var att vi alla är fixerade vid vår vänstra sida. Inte minst jag själv har ju det "problemet", men man såg så tydligt på alla andra också att det är vänster sida som gäller för hundarna, och i vissa fall så är det inte helt positivt. 

Jag satt och klurade på det där ganska så mycket igår, och egentligen är det aldrig positivt att ha en hund som bara kan jobba när den befinner sig på min vänstra sida. Den ska naturligtvis kunna jobba lika bra med utgångsläge framför mig eller vid mn högra sida... eller snett framför mig eller snett bakom mig. Vänstersidan ska ju bara vara en av många positioner, där jag vid behov talar om för hunden att "nu är det vänster sida som gäller". 

I och för sig så är det ju rallyn som öppnat mina ögon för just detta, men jag undrar om inte gårdagen ändå skulle blivit en tankeställare beträffande just det. Hundarna blir liksom lite handlingsförlamade om dom inte får börja i utgångsställningen vänster sida.... det blev så väldigt markant i går när vi ofta skulle jobba med hunden framför oss. 

Ja, kurser som får en att fundera och reflektera över vad man själv, eller hunden, gör eller inte gör.... och inte minst varför....  är bra kurser.   

Jag kunde också konstatera att matbelöningar inte alltid är tillräckligt för Jippie. Det visste jag i och för sig redan, men jag hade inte riktigt tagit tag i den biten. Men i förrgår gjorde vi ett par nya snörbollar eftersom de gamla dött     och det var lite med tanke på att jag skulle använda dom som belöning till Jippie när vi tränar.

Jag har saknat hans intensitet i det han gör när vi tränar. Han är ju en intensiv, livlig hund som gör allting med fart och fläkt, men jag har inte riktigt nått dit när det gäller vår träning. Så jag hade som sagt tänkt att byta belöning och köra med lite mer tjo och tjim och kamp.... och igår fick jag låna ett skinn som jag använde som belöning, och då kan man snacka om intensitet vill jag lova. 

Nu har jag nog inget skinn att ta till, men jag har ju snörbollar...  och dom är roliga dom också, så jag ska i stort sett skippa godiset när vi tränar och under en period enbart ha andra belöningar. 

Jag har lurat mig själv lite där.... när jag tränade Salza så använde jag ju hennes älskade snörbollar till i stort sett allting, och det blev både tryck och intensitet och snabbhet i det hon gjorde. 

Med Jippie så tänkte jag som så att han saknar (än så länge) Salzas fantastiska förmåga att fokusera och stänga ute omvärlden när vi tränar, så till honom skulle jag använda godis som är lite lugnande och dämpande.

Fel, fel, fel.....  och egentligen vet jag ju att det är fel. Jag har gått två kurser (och varit åhörare på ytterligare en) för duktiga Frida Wallén, och ni som gått kurs för henne vet ju hur hon tänker och jobbar. Så redan då lärde jag ju mig att man inte ska tänka så när det gäller tävlingsträning. Men man glömmer.....  och man fastnar lätt i ett tänk och kommer inte ur det sedan..... inte utan lite hjälp och påminnelser.  

Och gårdagens kurs blev en påminnelse för mig... nu ska jag tänka om när det gäller Jippies träning. 

Det händer nåt spännande där borta tycker Jippie..... 

.... så ska man definitivt se till att reta upp nån som skriver en kritisk och negativ kommentar, för då dräller det in besökare sedan. Gårdagens inlägg hade över 200 besökare...  tänk att "folk" tycker att sånt är så våldsamt intressant...   

Inte tror jag att detta inlägget kan reta upp nån, men man vet ju aldrig, vissa människor förefaller vara väldigt lättretade.  

Vi fick några besök av godistiggande "barn" igår i alla fall. Jag sätter fnuttar kring ordet "barn" för dom var ganska så stora, och konstigt nog så var dom från familjer där dom själva har hund   . Men matte tog fram den stränga rösten och såg till att hundarna inte rusade fram till dörren när den öppndes, men sista gången jag öppnade dörren så slank Jippie ut, trots tillsägelse. 

Jag har inget godis, sa jag till "barnen", men ni kan få den här olydiga hunden istället. 

Näe tack! sa dom, såna har vi själva....   

Annars så skötte han sig bra, Jippie. Han såg ju dom där spöken genom den öppna dörren men han brydde sig inte. Inte ens sista gången när han sprang ut på verandan till dom verkade han tycka att dom var nåt konstiga. Men antagligen hade han betett sig lite annorlunda om vi mött dom ute på den mörka gården eller så, han är nog i sin egna lilla spökålder nu tror jag...   

I går kväll var ju Salza och jag på klubben och tränade lite... med betoning på "lite"...   och det går faktiskt bättre och bätte med högerhandlingen. Det är nog inte helt fel att inte ha för bråttom utan låta saker och ting landa lite i det lilla Salza-huvudet.  

Hon säker sig förstås fortfarande spontant till vänstersidan lite för ofta, men hon sitter rakt och ligger rakt på högersidan och det är bra så tycker jag. I början vred hon sig ju 90 grader och det var inte så bra.... 

Och eftersom det är en byggarbetsplats alldeles intill träningsplanen numera så finns där ett stort, långt bra staket där det var suveränt bra att träna på att backa på högersidan. Fast hon gillar inte att bli trängd så där, så hon backar helst i racerfart och hamnar lätt bakom mig då... men det gick bättre när jag la band på mig och bara tog ett eller två steg i taget istället för att kliva på flera meter bakåt. 

Så bara matte disciplinerar sig och tränar så ska det nog inte vara några problem att få till det där så att det ser snyggt ut. Salza har ju alltid varit oerhört lättlärd och inte har det blivit sämre på äldre dar inte. Däremot har hon blivit slarvigare, men det har förstås sin förklaring i att vi tränar så sällan nu för tiden, så det finns det ju en enkel lösning på.   

En märklig bild från gårdagens promenad. Mobilkameran är jättebra... men inte gjorde för några snabba actionbilder direkt. Här hoppar Blixten Jippie mellan två stora stenar...   

Det var näst sista gången på Jippies kurs igår kväll och jag tror att det är ganska så stor skillnad på hans beteende nu jämfört med första gången. Men han är ju ruskigt lättlärd så om vi inte hade kommit nånstans på väg vid det här laget så skulle väl hans matte få skämmas tycker jag...   

Men hösten är ingen bra kurs-årstid... mörkt och kallt på kvällarna. Det finns ju en enda inomhusarena här i närheten, och den är flitigt bokad på hösten/vintern, men ganska så dyr. Eller kanske inte dyr egentligen... det kostar förstås att hålla en sån i drift.... men för min börs är det i alla fall för dyrt att hyra in sig där.  

Det är i alla fall nyttigt att gå kurs, frånsett att man förhoppningsvis lär sig nåt, så blir det lite mer krav på att man verkligen ska träna, och den lilla pressen behöver vi (läs: jag).   

I kväll är det Salzas tur att vara med till klubben. Det är fri träning där så vi får väl åka dit och se om det finns nån som vill träna rally. Rallytävlingarna är slut här uppe nu, så det kan ju kanske vara så att träningsbehovet inte är så akut längre. 

Jag har letat upp en avancerad bana som jag tänkte bygga, men den är ganska så lätt. En kortkort bit högerhandling, men å andra sidan så kan man ju låtsas och byta sida långt tidigare om man vill. När man tränar behöver man ju inte följa skyltarna slaviskt...    

Och som avslutning måste jag få säga att jag inte gillar Halloween-firandet. Jag misstänker att våra hundar gör så att vi inte får några besök här idag, men man vet ju aldrig, det kan ju finnas något modigt litet spöke.   

Min enda eftergift till Halloween är en ljuslykta, men den gör jag mest bara för att jag tycker det är kul att greja med sånt där.... och så behövs det lite ljus i mörkret nu. 

Naturligtvis är det många av er som inte håller med om det jag skriver här, det vet jag ju. Och naturligtvis är det helt OK att tycka annolunda och även att förmedla det som kommentarer till inläggen. Diskussioner är aldrig fel...

Men.... att vara en sån ynkrygg att man inte våga stå för det man tycker, det är inte OK. Anonyma inlägg är bland det ynkligaste som finns, har man inte ens kurage nog att stå för sina åsikter då kan man lika gärna hålla käften. I min värld är det faktiskt tillåtet att ha egna åsikter och tyckanden, man behöver inte vara anonym för att våga hävda sin åsikt.

Men även ynkryggar kan få ett råd på vägen, så här kommer mitt råd till just denna aktuella fegisen: Det finns många andra, bättre bloggar, att läsa så håll dig gärna borta från min i fortsättningen.   

Såna här ställen hittar vi hur många som helst på våra strövtåg....  nu vet hundarna att det genererar en godis om dom springer upp på taket   fast Ibsen rusar bara upp och vänder snabbt ner igen, därav den sudddiga bilden.

Det här stället var mysko tyckte Jippie.... han brukar rusa in i de där skrymslena, men här tog det emot.... fast till slut så slank han in...  

Salza däremot, hon gjorde som vanligt hon... upp på taket.    

Strax därpå gjorde de dagens största upptäckt...

Ett dött rådjur... mycket märkligt ställe för ett sådant, men intressant var det i alla fall. 

Och innan vi kom tillbaka till bilen så var vi ju tvungna att ta dagens klättrabild förstås...

Ja, det var det det.... nu vilar vi lite och sedan är det kursdags för Jippie... och mig...    

Såna finns det ju många av, och antagligen i en massa olika ämnen, men dom jag ägnar mig åt gäller förstås hundar och hundhållning av olika slag. 

Och jag kan inte låta bli att bli en aning förtvivlad när jag läser en del av inläggen i vissa diskussioner. Något oerhört viktigt när det gäller vår hundhållning glöms nämligen ofta bort... och det är det faktum att det är DJUR vi har att göra med. 

Det är inga pälsklädda småbarn, inga människor, utan ett DJUR. Därmed inte sagt att de ska behandlas illa på något vis, men dom har inte människors sätt att tänka och reflektera och känna och tycka. Den dagen alla hundägare betraktar sin hund som det djur den är, den dagen försvinner också många av de "problemhundar" som finns idag.

Men det kommer ju aldrig att hända förstås.... tvärtom så verkar det som att det blir vanligare och vanligare att man förmänskligar hunden . 

Och det är inte snällt mot hundarna att göra så. Det borde vara självklart att den som skaffar en hund också bekvämar sig med att sätta sig in i hur en hund fungerar och vad en hund är för något. Våra hundar förtjänar att få vara just hundar, och att få bli behandlade utifrån det också.

Den som förmänskligar sin hund är inte på något vis extra "snäll" mot sin hund. Tvärtom... hundar som inte tillåts vara hundar har det inte alls bra. Och däri kan man också tro att många av dessa "problembeteenden" som ofta diskuteras har sin rot. 

Nu senast har det varit en diskussion om olika typer av halsband kontra sele. Och det är ju nästan så man inte tror sina ögon när man läser inläggen....

Stryphalsband är djurplågeri.... och antagligen då också dressyrlänkar (fast skillnaden mellan dom två är ju försumbar). Nej selar ska det vara så at "det inte skapar ett tryck på nacken/halsen."

Men herregud....  om man lär hunden att inte dra i kopplet så kvittar det väl vilken typ av halsband man har?  Är man däremot för lat för att göra det, då kanske det är nära till hands att sätta på en sele så man slipper ha dåligt samvete för att hunden ligger på och drar i ett halsband hela tiden man är ute. 

Men nån var till och med upprörd för att även den hund som inte drar i kopplet kanske... nån gång... gör ett ryck efter ett rådjur eller en katt eller nåt annat lockande, och då kan få obotliga skador i nacke och rygg. 

Visst kan det vara så oturligt att det kan bli så, men det är faktiskt inga glas- eller porslinshundar vi har. Förhoppningsvis har dom haft möjlighet att bygga upp sin kropp med muskler och annat som ska hjälpa till att hantera såna här situationer utan att hunden blir skadad för resten av sitt liv. 

Ser man på hundar som leker fritt, eller som rusar omkring lösa i skogen, så är dom ofta ute för situationer där dom, om oturen är framme, kan skada sig, men det går ju inte att skydda dom från allting. 

Att en viss typ av halsband i sig skulle vara farligt för hunden är ju skitprat rent ut sagt. Det är ju den som håller i kopplet som avgör vad som händer i olika situationer, och rätt hanterat så är inte ett stryphalsband, eller något annat halsband, farligt för nån enda hund. 

Fast....  om nu just den typen av halsband är så våldsamt farligt i vissa sammanhang hur kan man då försvara utställningskopplen? Hur många gånger ser man inte hundar i utställningsringen där den som håller i kopplet verkar göra allt för att försöka dra loss hundens huvud från kroppen med hjälp av utställningskopplet? 

Och hur är det med retrieverkopplen då? Godkända och vedertagna i många sammanhang, men det är ju också en strypsnara... 

Och hur är det med skador på hundarnas nacke och rygg när det gäller det här att hunden ska gå långa sträckor och stirra snett upp i ansiktet på sin förare när det är tävling?

Antagligen är väl det allra bästa om vi alla bär omkring på vår hundar istället, då lär dom inte få några skador nånstans.... om vi inte tappar dom i marken förstås    

Att hundarna skulle vantrivas och tycka illa om det, det är det väl ingen som tror på... små barn gillar ju att bli burna så då gör ju säkert hundar det också.   

Näe, skämt åsido.... men man kan väl bli så jäkla trött på alla dessa människor som har hund men ändå inte vet ett endaste dugg om hur en hund funkar, eller som inte bryr sig ett endaste dugg om att lägga ner lite jobb på sin hund så att en sån sak som frågan om vilken typ av halsband hunden ska ha, blir totalt oviktig. 

Eller också kan och vet dom mer än vad dom visar... dom vill kanske bara klaga på alla andra som inte tycker som dom själva gör. Dom kanske är så enfaldiga att dom tror att det bara finns ett enda sätt att vara och tänka som är rätt när det gäller hund och hundhållning...  och att det är just deras sätt. 

Någon vis människa sa en gång att....  ju mer jag lär mig om hundar, desto mer inser jag hur lite jag kan.....  och det kan man väl skriva under på tycker jag.   

Hos husets yngling alltså...    Vi var ute och tränade lite idag igen, och vi var återigen på det där braiga stället där det finns en massa högt gräs och små dungar med ris och buskar och sånt. Där fick Salza och Jippie leta dummisar, och idag skötte han sig riktigt bra, ynglingen. Ja, frånsett den första dummisen som han hämtade då, den blev det slarv med, men sedan gick det riktigt bra. 

Han älskar att röja runt i buskar och snår och det är ju tacksamt...

Fast på den här bilden är det Salza som syns... det ser man på svanstippen. Jippie har mer vitt på sin...  

Och sedan åkte vi till ett annat ställe för att träna lite lydnad, och bara för att det skulle gå bra och matte skulle behålla sitt goda humör så valde vi att träna sånt som går att göra roligt, sånt som man inte behöver vara så petnoga med... eller... ja, ni förstår kanske hur jag menar.   

Vi tränade på Hopp, och tog hjälp av Salza för att visa hur man gör.    Men på kortet fick Jippie var ensam. Och nej då... hindret är inte så högt som det ser ut. Jag fick tydligen till en konstig vinkel på nåt vis... det är inte högre än alla de träd och stenar som han hoppar över dagligen ute i skogen. 

Och sedan så tränade vi på rutan, Salzas och mitt favoritmoment.     Det är en fröjd att se Salza när hon rusar ut till rutan, det är det allra roligaste lydnadsmoment hon vet tror jag... och det är ju helt och hållet snörbollens förtjänst.   

Sen så skulle Jippie träna lite på rutan också tyckte jag. Jag hade med den "riktiga" rutan idag, med band och så... och den har han inte sett förut så det var ju vådligt spännande när jag ställde ut den.  Och så gjorde vi ett par övningar där han satt bara ett par meter från rutkanten och jag gick ut och låtsades lägga ut bollen i rutan, och sedan fick han springa dit och när han var inne i rutan så slängde jag bollen till honom... eller... strax bakom rutan om man ska vara noga.... och så fick han rusa runt med den en stund innan jag tog tillbaka den. 

Men så tänkte jag testa en sak... kanske man kunde använda klickern där? Kanske att han skulle kliva in i rutan självmant om jag inte gjorde nåt? 

Sagt och gjort, jag ställde mig som tidigare ett par meter från rutan och Jippie stod vid min sida och såg lite fundersam ut. Jag fäste blicken strax bakom rutan och stod bara så... och såg i ögonvrån hur Jippie satte sig vid min sida. 

Stå kvar nu, Barbro, sa jag till mig själv, gör inget...  och jag gjorde inget och sa inget, bara stod där.  Jippie satt där en stund och tittade upp på mig, sedan gick han och ställde sig framför mig och tittade upp i mitt ansikte. Sånt har han j fått betalat för.... när han har tagit ögonkontakt. Men nu blev det inget betalt... 

Då började han backa, det har ju på senaste tiden alltid lönat sig.... och i och med att vi stod så nära rutan så var han plötsligt inne i rutan.  

Vilket dilemma.... jag vill ju inte att han ska lära sig att backa in i rutan   men å andra sidan så var ju syftet med övningen att han skulle förflytta sig in i rutan på något vis. Så jag klickade och slängde bollen till  honom... 

Och när han rusat runt med bollen en stund så gjorde vi om....  och även nu blev det lite halvbackande in i rutan... men jag klickade och belönade.  Och efter ett par tre gånger så slutade han backa och klev mycket tydligt över bandet in i rutan där han vände upp och mycket tydligt visade att han förväntade sig ett klick och bollen..  vilket han förstås fick.   

Sen fick han vila lite medan Salza fick roa sig en stund, och sedan gjorde vi likadant igen. Och nu såg man tydligt att polletten ramlat ner....  så jag tänkte göra det lite svårt och bytte sida på rutan, och det funkade det också, så där avslutade vi sedan.... 

Jag är ju inte så bra på det där med klicker, men nästa steg måste nog bli att vi ytterligare befäster det där att han ska söka sig in i rutan, men också att han ska gå längre in i rutan och inte stanna precis på andra sidan kantmarkeringen. 

Jag kanske gjorde fel som belönade att han bara gick över "kanten" så här i början, men det kändes mest rätt att göra så. När han är lite säkrare på att kliva in i rutan så tänkte jag öka kraven lite...  rätt eller fel, tro?? 

Men han tänker, den där "lille"  parveln. Ibsen, Salza och jag var plötsligt på ena sidan av ett nätstaket och han på andra sidan. Kom då! lockade jag... skynda dig och kom till oss. Men han stod där med nosen mot staketet och såg ut som ett frågetecken. Skynda dig och kom, sa jag igen....  och han såg fortfarande ut som ett frågetecken över att det var ett stort staket i vägen.

Jag låtsades inte om honom mer utan grejade lite med de andra två men kikade på honom i ögonvrån, och rätt som det var så backade han bort från staketet, tittade först åt ena hållet, sedan åt det andra och där borta såg han nog öppningen i staketet för han sprang i väg ditåt... och kom äntligen fram till oss.    

Jag trodde nog att han skulle hoppa mot staketet och gnälla lite, kanske försöka krafsa lite och rent av skälla...  men där hade jag fel. Han var mycket mer fokuserad och målmedveten än vad jag hade förväntat mig... och löste problemet ganska så snabbt.   

Han är smart den där killen, den dagen han kan fokusera ordentligt på det han gör, då blir han farlig.  

Jag klurar vidare på det här med hundträning.... 

Fotkommandot är för mig ett kommando som betyder att hunden ska gå vid min sida oavsett hur eller var jag går eller springer. Svängar hit och dit gör ingen skillnad, hunden ska finnas i sin position vid min sida. Och likadant vid stegförflyttningar eller vändningar på stället... det ska inte behövas nåt nytt kommando alls egentligen, rör jag på mig utan att ha sagt "stanna kvar" så ska hunden hänga på och följa mig. 

Fast jag lever inte riktigt upp till det. Jag säger Fot vid stegförflyttningar och vändningar på stället, men egentligen tycker jag inte att det ska behövas. 

Men jag har kommit att tänka på det här i samband med att jag tränar Backa med hundarna. Kommandot Backa betyder enbart "backa rakt bakåt bort från mig" och inte "backa vid sidan av mig". Jag har ju lärt Jippie att backa bakåt stående nos mot nos med mig, men jag håller på och tragglar Backa med Salza också. Fast där är det i första hand backa vid min högra sida i takt med att jag också går bakåt, och då ska hon inte behöva något kommando. Det ingår ju i fot-gåendet när hon är på min vänstra sida så det får det göra på den högra också. Fast när hon ska gå på min högra sida så använder jag inte Fot-kommandot, där använder jag Höger som kommando....  

Fast hon vet att hon ska följa mig vid sidan även när hon går på högra sidan, problemet är bara att hon är så jäkla lydig. Råkar jag säga fel... säga de magiska orden Här eller Kom istället för Höger, då hinner jag inte blinka förrän hon finns på min vänstra sida igen.  Jaja, vintern är lång...     

Det finns en sak, eller ett moment eller hur jag ska säga, som är absolut totalt icke-förhandlingsbart för mig, men det är inte inkallningen som antaglingen många skulle gissa på. Nej, det är stadgan när jag sagt "Stanna kvar" eller "Sitt kvar". 

Det finns inget som är så irriterande som när jag satt en hund ner och sagt till den att sitta kvar där, och så reser den på sig efter en liten stund och börjar kliva omkring.  Salza är ju bombsäker på det där.... jag har ju berättat flera gånger att henne kan man glömma nånstans om man inte löser upp kommandot för henne, hon sitter där hon sitter tills man ger henne lov att röra på sig igen. 

Ibsen är det lite si och så med... hans husse har inte lagt nåt krut på att lära in det där, så han reser sig när han tycker att han suttit tillräckligt länge.

Jippie är jätteduktig trots att han är så ung, men han har också jättekrav på sig när det gäller den biten. I alla fall från mig...   

Men jag kan inte inse varför man ska tillåta en massa slarv när hunden är liten/ung för att sedan helt plötsligt inte tillåta det längre.  Och nu pratar jag enbart om det där med att sitta kvar när man säger till... 

Om jag tillåter att hunden reser sig på eget initiativ när den tröttnat på att sitta stilla, bara för att den är ung.... hur blir det då när jag helt plötsligt en dag bestämmer mig för att nu är hunden tillräckligt gammal... och då är det inte längre tillåtet att göra något som den tidigare fått göra i flera månaders tid.

Ojust mot hunden tycker jag.... lika bra att visa hur det ska vara redan från början. Sen så är det naturligtvis så att en valp med massor av spring i benen inte ska behöva sitta i evigheter utan att den får tillåtelse att resa på sig, man måste ju anpassa det man gör till hundens ålder, men nog tycker jag att den ska lära sig redan från början att sitta stilla tills jag säger nåt annat. 

Sen så är det också så att det där ordet "stanna", det ger vissa signaler till hunden som är bra i många olika sammanhang. Hunden vet att när jag säger så, då händer det inget mer på en stund. och händer det trots allt nåt så är det i alla fall inget som den ska bry sig om...  eftersom hundens enda uppgift just då är att sitta stilla. 

Jaja, vi har väl alla våra käpphästar kan jag tro, och våra egna idéer om hur saker och ting ska göras. Och det är väl bra... må var och en bli salig på sin tro.