Nåt nytt och roligt att berätta om... då blir det ett nytt inlägg i bloggen förstås.     

I går var Jippie och jag i Härnösand och tävlade rallylydnad. Det var hans officiella debut och det var så himla bra ordnat så dom körde två tävlingar på samma dag... två chanser om nu den ena skulle gå åt skogen.    

Enda kruxet var ju att dom inte hade fixat nåt vidare väder.... det regnade precis hela tiden, utan en enda minuts uppehåll....  men man kan kanske inte kräva att arrangören har kontrollen över vädret.  

Det är väl istället på sin plats med ett stort TACK till arrangören och framför allt till domare, skrivare och inropare som stod ute i det hällande regnet i timmar bara för att vi skulle få tävla med våra hundar.   

Jippie fick vänta ganska så länge på sin första start (nr 25), och det var ju vårt första försök i såna här sammanhang så jag visste inte alls om jag skulle låta honom vänta i bilen så länge som möjligt, eller om han skulle vara med mig ute i regnet medan vi väntade. Jag gjorde det som var enklast.... tog ut honom och rastade honom när banvandringen var klar, och sedan fick han knata omkring med mig ute i regnet i väntan på att det skulle bli vår tur.   

Han blev genomvåt, och han hade ganska så tråkigt, men när det sedan var vår tur så skötte han sig över förväntan. Mycket mer samlad än vad jag väntat mig (kan bero på lång väntan och tråkigt väder?) och jag tyckte nog att det gått hyfsat bra när vi gick av banan. Men man ser ju inte vad man själv gör för fel och knappt inte heller vad hunden gör för fel så jag var våldigt osäker på hur det gått. 

Men sen så visade det sig att på första banan fick han 1 avdrag för rör (hund som rör sig i sin position) vid skylten Sitt Gå runt. Det var inget jag själv noterade, men som sagt, man ser inte allt som hunden gör... eller inte gör.   

Sen blev det 1 avdrag för sen (hund som utför övningarna långsamt/tveksamt) och 1 avdrag för bris (bristande samarbette) vid skylten Ligg, och där var han lite ofokuserad och kom ner lite sent och dessutom fuskade han med armbågarna i marken så jag fick säga till honom två gånger.  

Efter det så blev det bilen en stund för honom, det var strax därefter dags för banvandring för den andra tävlingen. Prisutdelningarna skulle ske samtidigt när båda tävlingarna var klara så vi fick sväva i ovisshet en stund till. 

Nu hade vi ett tidigt startnummer så så snart banvandringen var klar så hämtade jag honom från bilen. Och nu blev väntan kort....

Och det visade sig att vi fick endast ett enda avdrag på den banan... det var 1 p avdrag för bris (bristande samarbete) vidskylten Sitt Ligg. Där tror jag att han hoppade på mig lite och blev lite flamsig innan han satte sig, men jag har lite dimmiga kom-i-håg från det där, dessutom regnade det så förbaskat så jag såg nästan inte varken honom eller skyltarna genom regniga glasögon...    

Men vid prisutdelningen nån timma senare visade det sig att vi fick 97p och en tredjeplacering på den första banan, och 99 p och en delad andraplacering på den andra banan. 

Och visst ser han väl med all rätt stolt ut när han lite senare poserade med sina rosetter?   

Och för min del är jag väldigt nöjd med att jag nu fått se hur han fungerar i såna sammanhang och i sån miljö. Ja, jag är förstås himla nöjd med resultatet också, men vi tränar ju liksom för framtiden också och inte bara för stunden så det var värdefulla erfarenheter för mig. Det gav erfarenheter som jag måste klura lite på inför kommande träning, det är ju de facto så att träning och tävling inte alls är sak samma. 

Fast i rallyn kan förstås dom två sakerna bli väldigt lika i och med att man får peppa och berömma under resans gång. Det enda som väl oftast skiljer träning och tävlan åt är den långa väntan som det så ofta blir när det är "allvar". 

Men så klart att det gav mersmak nu när det gick så bra...  och då är det förstås så att de flesta av sommarens (vårens?) tävlingar här uppe redan har avverkats.    Nästa chans till en officiell start blir inte förrän i slutet av juli eller början av augusti....    Jo, Timrå arrangerar en täving i samarbete med Collieklubben i mitten av juli, men eftesom jag tillhör arrangörsstaben då så är det väl tveksamt om jag kan tävla också.   

Ja, jag vet... det är ingen brådska... men jag gillar ju att komma ut och träffa trevligt hundfolk och tävla, och när jag nu ser att Jippie har mognat och är redo då vill jag ju inte behöva vänta i månader. Jaja... det löser sig nog... vi får väl suga på gårdagens karamell ett tag till.    

Så kan vi beskriva vår tillvaro just nu. Tiden och orken räcker inte till för allt roligt jag skulle vilja göra, men sånt är väl livet när man blivit gammal och grå kanske...   

Promenader med hundarna blir det ju förstås varje dag, men jag måste ju erkänna att det finns ju dagar när jag önskade att dom kunde gå på toa inomhus     fast för det mesta gillar jag ju att vara ute och gå, och tur är väl det.

Jippie och Ibsen leker fortfarande ofta när vi är ute, och det är inte ovanligt att det är Ibsen som tar initiativet till leken heller. Men man ser att han behandlar Jippie annorlunda nu än för några månader sedan. Han är mycket mer hårdhänt med honom, och det finns tillfällen då Jippie söker skydd hos mig när Ibsen dundrar omkring i full fart och verkar tycka att dagens höjdpunkt är att hårdhänt tackla omkull både Salza och Jippie.  

Och ibland när Ibsen gör något som gör ont så blir Jippie förbannad och fräser till, men vem bryr sig? Inte Ibsen i  alla fall....    och det är väl bra. Jippie har ju ett hett temperament och är väl inte riktigt medveten om att han i vissa lägen skulle komma rejält till korta om hans matte lät hans humör styra. 

Salza får också små lek-ryck då och då, och det tycker jag är roligt. Men pojkarna är våldsamt hårdhänta med henne så hon brukar ge upp ganska så fort... synd tycker jag.   

Men ni ska få en liten film här där man tydligt ser killarnas förhållande sinsemellan....

Så länge det ser ut så här så lär det inte bli några konflikter dom emellan i alla fall....   

Fast lilla yrvädret är ju inte på långa vägar "färdig" ännu så vi får väl se hur det utvecklas. Men jag tror ju att all denna lek och alla brottningsmatcher och alla jakter dom emellan är väldigt nyttiga för att klargöra för dom båda två vem som bestämmer vad. Och nöjer man sig med att tolka "svans-språket" dom emellan, så finns det ju inga tveksamheter.... just nu i alla fall.   

I morgon ska vi ut på äventyr, Jippie och jag. Det ska ju bli regn sägs det, och i så fall får Salza stanna hemma, annars får hon följa med som sällskapsdam. Men att sitta i bilen och se regnet rinna i en strid ström nerför rutan är väl inget att stå efter, då har hon det nog bättre hemma tror jag. Fast frågar man henne så är jag ju inte säker på att jag får samma svar förstås....

Men det är ju först på senare år som hennes kastrering har slagit igenom när det  gäller pälsen. Hon har ju alltid haft kanonbra päls, men nu har den blivit mycket ulligare, vilket innebär att hon aldrig torkar om hon blir våt.  Det kvittar hur mycket jag kammar och borstar, ullen finns där för att stanna verkar det som. Men eftersom hon hade så bra päls från början....  och så lagom mycket päls... så är det ju fortfarande hanterbart, men det är ingen höjdare att låta henne sitta med den våta pälsen i en bil och bara vänta i flera timmar.  För våt lär hon ju bli även om hon bara är sällskpsdam, även sällskapsdamer måste ju ut och rasta sig ibland...    

Ja, i alla fall för hundarna   och dom är som sälar i vattnet, alla tre. Men ska man gör något "nyttigt" så måste man hålla Ibsen borta från Jippie, annars slår det totalt slint i lilla Jippiehjärnan. 

Och när han får lugn och ro är han kanonduktig på att simma och vattenapportera. Jag la ju upp en liten skrytfilm på FB för nån dag sedan, och här ska ni få en till nu då...  visst är han väl himlans duktig, lilla Jippan?  

Och det där med att simma med apporten till närmsta stranden, det har han lärt sig av storsyster Salza. Hon  är ju en smart hund, och det går fortare att springa på stranden än att simma, så har hon möjlighet att välja så väljer hon det alternativet. Och Jippie är ju lättlärd och tog efter storasyster efter bara ett par gånger. 

Nackdelen är ju att man riskerar att dom stannar till och ruskar sig när dom kommer upp ur vattnet, för då släpper dom apporten också. Och även om dom tar upp den omedelbart efter ruskandet så är det ju inget bra alternativ.

Men som ni ser så har Jippan full fart till matte.... och jag tänker inte  bråka med honom om vilken väg han väljer att ta tillbaka, inte så länge han sköter sig så fint. 

Salza har ju aldrig gjort något off. vattenprov, men jag gjorde ju ett flertal med min cocker Samson    och han var också en smart hund som alltid valde det smartaste sättet när det gällde att lösa en uppgift, och jag upplevde aldrig att någon domare hade några negativa synpunkter på hans sätt att jobba. Tvärtom så hände det flera gånger att domaren uttryckte sitt gillande. Samson var ju en liten hund som skulle bogsera en stor fågel genom vattnet... lättare att packa ihop den och bära den på land. 

Men här uppe är det fortfarande kallt i vattnet så dom får inte bada så länge. Och efter badet får dom gå en värma-upp-sig-promenad så att dom blir ordentligt varma i kroppen. Eller gå och gå... det är inte direkt svårt att få fart på dom i det läget, det är gasen i botten som gäller då. 

Jippie och jag har varit och tränat lite rally idag också. Först cyklade jag med alla hundarna i ungefär en timma i morse... och dom sprang lösa så det blev mycket springa av för Jippies del. När vi kom hem så var han rejält på G, då tog han sina pipleksaker och röjde runt i hela lägenheten med dom. 

Och sen kom jag ju på att det var rallyträning idag så vi drog dit för att träna lite.... och efter att ha gått tre banor så tog Jippie slut. Han tog egentligen slut efter en bana, men han ger ju inte upp även om han är trött så vi gick banan ett par gånger till... men sen tog han som sagt var slut. Nu sover han....   

Hans matte har ju nån sån där konstig idé om att man inte ska sluta träna även om det är  lite jobbigt, livet blir lite för enkelt... även för hundarna.... om man alltid kan ge upp så fort det tar emot lite.   

Vid något tillfälle på någon kurs så pratades det om SBK och "gamla tiders dressyrmetoder", och jag var dum nog att erkänna att mycket av de metoder som jag tillämpade på mina hundar "förr i tiden" använder jag också på mina hundar idag. 

"Dum nog" säger jag eftersom det helt felaktigt ofta anses att allt man gjorde "förr i tiden" var förknippat med våld och tvång, och det blev också lite tyst efter min kommentar. Det var naturligtvis inte så att gängse dressyrmetoder "förr i tiden" innehöll våld, även om det förekom här och var i skymundan. Men den som är naiv nog att tro att det INTE förekommer idag också, den personen är verkligen verklighetsfrämmande. 

Men vi tar det från början...  Det där med "nya metoder" och "nya knep och tips" om hur man lär in olika saker., det finns inget nytt under solen vill jag påstå.... inte mycket i alla fall. 

Däremot så finns det en massa fina namn på sker och ting som har anknytning till hundträning, och sånt har alla hundägare lärt sig. Dom kanske inte kan så mycket om hur hundar fungerar och vad en hund egentlligen är....  men dom kan en massa uttryck och ord som låter väldigt avancerat när dom pratar om hur dom tränar sin hund.

Jag har suttit vid datorn en stund och kikat på inlägg och filmsnuttar som handlar om hundträning.... och jag kan bara upprepa... det finns inte så mycket nytt under solen. Det som finns har bara bytt namn nånstans under vägen....

Jodå, jag förstår att för den som är ung och/eller ny inom hundsporten, för den är alllting nytt och fräscht och fiffigt, och det är ju helt OK. Det jag vänder mig emot i allt det här pratet om att träna hundar, det är att så många får/har den uppfattningen att förr i tiden, då kunde man inget annat än att slå in lydnad i sin hund. Och att metoderna som används idag är så väldigt annorlunda mot "förr i tiden".

Jag var med "förr i tiden" och jag har som sagt inte ändrat speciellt mycket på mina metoder, och jag tror att många av er kan intyga att jag inte brukar slå mina hundar. Och jag kan också se att det andra nu gör, inte heller skiljer sig så våldsamt mycket från vad vi gjorde "förr i tiden". 

Det som är nytt idag är klickerträning och shaping, det fanns inte "förr i tiden", men det är ju ändå många, många som idag inte tränar med hjälp av just de metoderna. De tränar med gamla metoder som har fått ett nytt namn och lite puts här och där, men i grunden är det samma sätt att lära in som det var "förr i tiden". 

Och strunt samma.... må var och en tro och tycka vad dom vill, och använda de metoder de trivs bäst med, men jag önskar att man kunde sluta hänvisa till "förr i tiden" som en tid då vi hundägare inget kunde och inget visste, utan bara jobbade genom att slå in lydnad i våra hundar. 

När man till och med på SBK:s egna kurser hänvisar till "förr i tiden" som en tid då man inget kunde och visste om hundar, då är det något som är fel. SBK-folk har i alla tider haft stor hundkunskap och varit duktiga på att lära både hundar och hundägare det dom ska kunna. Sen har det som sagt, alltid funnits och kommer alltid att finnas, folk som hanterar sina hundar på fel sätt.  

Men jag känner mig ibland som en relik från forntiden när jag hör olika resonemang om  hundträning, men om jag tittar lite närmare på vad som sägs och framför allt vad som görs, då inser jag att det mesta trots allt är sånt som förekommit i "alla tider"... så... inget nytt under solen.   

Ja, det verkar finnas många hundmänniskor som inte känner till det. Har man, som vi, tre hundar så bildar dom tillsammans en flock..... en hundflock. Dom bildar naturligtvis en flock tillsammans med oss också, men flockkänslan tillsammans med artfränder måste vara bra mycket starkare än flockkänslan ihop med oss. 

Det spelar liksom ingen roll att jag är huvudpersonen i mina hundars liv. Dom håller stenkoll på mig, både hemma och ute, och dom kommer ofta och söker mitt sällskap ute.... en och en.... trots att de andra hundrna springer omkring lite här och där. 

Men det finns ibland tillfällen då deras flock- och revirbeteende verkligen kan blomma upp.... 

På senvintern nån gång gick jag med hundarna på ett av fälten här i området. Det var lite snö kvar och dom sprang och skuttade och hade skitkul när dom jagade varandra runt, runt.

Jag såg att det gick ett ungt par med en lös hund på gångvägen en bit bort, men jag brydde mig inte... och inte hundarna heller.  Men så såg jag att Ibsen (vakthunden i sällskapet) stannade upp och fixerade något bakom mig, så jag vände mig om och då kom tjejen klivade genom snön i riktning mot oss.  Och efter henne kom deras hund skuttande... lös. 

Jag satte mina hundar ner, och gick tjejen till mötes. Hon undrade bara om inte hennes hund kunde få leka med mina, dom verkade ju ha så kul? På min fråga om hur gammal hunden var så svarde hon drygt 2 år.... och det var en stor hund, en blandras där troligtvis en ridgeback var en av raserna. 

Jag svarade henne bara att det nog inte var nån bra idé eftersom jag hade en vuxen hanhund tillsammans med en unghund och en tik... men då såg hon ut som ett frågetecken.  Det är risk för att han vaktar sin flock gentemot en annan hanhund, sa jag som förklaring... men hon såg lika frågande ut i alla fall. 

Jaja, hon tog sin hund och vände därifrån och sa säkert nåt surt när hon kom tillbaka till killen som väntat på vägen. 

Jag kan förstå att det såg jätteroligt ut när mina tre hundar skuttade omkring och lekte, men för den som kan det allra minsta om hundar och hundars beteendedet var väl ändå väl optimistiskt att tro att hennes hanhund bara skulle kunna hoppa in i den leken utan vidare.

Hundar i flock kan lätt bli farliga. Jodå... så är det. Man får aldrig glömma att våra pluttenuttiga hundar är ett djur som styrs av helt andra saker än vad vi människor gör. Det finns tyvärr många exempel på att t.ex två eller flera hundar tillsammans drivit vilda djur och skadat dom svårt eller till och med dödat dom. Dom är ett flockdjur, och i det sammanhanget fungerar dom som det djur dom är.... inte som en människa. 

I går när jag var ute med hundarna gick vi genom en liten skogsdunge här i området. Och plötsligt hör jag någon som ropar.....  och ut ur buskagen kommer det en stor goldenhane dundrande.  Salza o Jippie var närmast den främmande hunden och jag inriktade mig på att få Ibsen kopplad och under kontroll, så både Salza o Jippie

hann möta honom innan jag var klar med Ibsen. 

Hunden verkade vänligt sinnad, men Salza var inte så trakterad av honom så när hon småmorrade lite åt honom när han blev närgången så drog han därifrån, i riktning mot mig och Ibsen.  Jippie fjantade runt honom så han gjorde några stora lovar runt oss, men sedan ville han kolla upp Ibsen. Och det kan man ju lugnt säga att Ibsen inte uppskattade. 

Under tiden det här hände så försökte hundens matte hinna fram till oss, samtidigt som hon hela tiden ropade på sin hund... vilket han naturligtvis struntade fullkomligt i. När hans matte nådde fram till oss så fick hon ändå inte tag i sin hund eftersom han hela tiden cirklade runt oss, med matte i hälarna. 

"Det är inte så bra att du har din hund lös när han inte lyder på inkallning... " muttrade jag surt där jag stod och försökte lugna ner Ibsen. 

"Ja men han är bara 2 år så han är inte så lydig ännu", fick jag till svar. 

Jag bet ihop och sa inget mer, och efter några minuter lyckades hon fånga in sin hund och dom gick därifrån. 

Undrar om hon har en aning om vad som  kunde ha hänt om jag inte haft ordning på mina hundar? Och framför allt då Ibsen.  Han är på inget vis aggressiv eller besvärlig mot andra hundar, men han är 7 år gammal och har en yngling och en tik i sin flock.... mycket tveksamt om han hade godtagit att en burdus hanhund hade kommit dundrande in i hans flock och börjat uppvakta hans tik.  Och hade Ibsen sagt något, då hade lilla hetsiga Jippie med all säkerhet taggat upp och hjälpt till. Salza hade säkert frågat mig först, men hade jag varit upptagen av de andra så hade hon säkert också slängt sig in i det hela....

Om scenariot hade varit att Ibsen och Jippie hade varit dom som "tog emot" den främmande hunden så hade det säkert utvecklats annorlunda. Nu var det coola Salza som tillsammans med Jippie tog emot honom, och det påverkade säkert Jippie så att han agerade utan att hetsa upp sig. Det var skönt att se att hans kroppspråk inte på något vis var provocerande eller uppkäftigt.

Fast det var i och för sig inte den andra hundens kroppsspråk heller... provocerande alltså. Men han gav sig inte förrän han var alldeles intill Ibsen trots att Ibsen på alla sätt visade att "kom INTE hit!"  Och hade jag inte haft kontroll över Ibsen så hade han säkert handglipligt förklarat vad han menade med sin stela kropp, sitt morrande och sin höga svansföring. 

Konstigt att folk inte är mer rädda om sina hundar än att de släpper dom lösa trots att de inte kan kalla in dom.

 "Han är bara 2 år, så han är inte så lydig ännu" sa hundens matte.... undrar när hon trodde att lydnaden skulle infinna sig då?  Och hur? 

Man kan inte ha en hund lös om man inte kan kalla in det... tänk att det är så jäkla svårt att inse det. Bor man dessutom i ett av Sundsvalls största bostadsområden där det kryllar av hundar och katter och människor, då är det ännu större risk att det händer nåt elände om man släpper sin olydiga hund lös. För att inte tala om vilket bränsle dom ger till alla dom som inte gillar hundar...   

Ja, det var dagens klagovisa det....

Fast inte för oss, vi har inte kommit igång med nånting ännu. Jag hade ju tänkt tävla avancerad klass i rallylydnaden med Salza, men jag har tänkt om... där också   

Hon är ju hjärntvättad sedan 9-10 veckors ålder att mattes vänstra sida alltid är den rätta sidan, och alltid är lönsam. När jag nu försöker få henne att utföra de olika momenten på höger sida så blir hon så förtvivlad när hon inte förstår hur jag menar. Och för att då vara säker på att vara till lags och göra rätt...  vilket hon så gärna vill.... så söker hon sig till min vänstra sida, för där är det ju alltid rätt att vara. 

Och då blir matte irriterad och då blir Salza ännu mer mån om att vara till lags.... och vill nästan klistra fast sig vid mitt vänsterben.... lilla hjärtat  

Så fram till dess att matte kommit på hur hon ska få Salza att förstå vad som menas med den där eländes högerhandlingen så fortsätter vi i fortsättningsklassen istället. Man MÅSTE ju inte gå vidare efter tre kvalificerande resultat.... dessutom är det ju så att det ska vara roligt att träna och tävla, inte minst för hunden. 

Fast just nu är det så jäkla roligt att träna tycker Salza, så nu överarbetar hon allting hon gör, vilket naturligtvis resulterar i avdrag även i rallyn trots att det inte är millimeternoga där. Men skit samma.... nåt måste vi göra och roligt ska det ju vara...    

Men så är det ju så att jag gärna vill tävla med Jippie samtidigt då.... men när den spjuvern är tävlingsklar det vete sjuttan. Han kan de moment som behövs, men sen gäller det att kunna det på sekunden just när matte vill också, det gäller ju att samla ihop sig och lyssna så att man kan göra det där som matte vill... på sekunden...    

Jaja, vi har ingen brådska, Jippie och jag... det får ta den tid det tar. Han lär nog mogna så småningom han också.

Men jag har kikat runt lite på bekantas tävlingsresultat, det är ju en liten ersättning för att jag inte har några egna att kika på  , och så har jag funderat lite. 

Många nöjer sig ju med en enda tävling i varje klass, under förutsättning att de fått "uppflyttningspoäng" då förstås. Och nu tänkerjag lydnadsprov... i rallyn krävs ju tre kval.resultat

Jag själv har aldrig tänkt så med mina hundar. Dels vill jag ha LP-titeln på dom dels tycker jag att det är värdefullt med tävlingsvana när man kommer upp i de högre klasserna.  Träning kan aldrig ersätta tävling så det kvittar nästan hur mycket man tränar, tävlar man mycket lite så får inte hundarna nån rutin på just tävlingssituationen. 

Och dessutom får inte heller föraren nån tävlingsrutin... med just den hunden. Jag har tävlat massor av gånger i olika sammanhang, men varje hund är ju en ny individ och hur just den hunden funkar på tävling det måste jag ju lära mig, och det kan jag bara göra på tävling.

Så tänker jag nu...  hur jag tänker om ett år vet jag inte, då har förhoppningsvis Jippie och jag kommit ut på tävlingsplanen och då kanske jag tänker annorlunda. Då kanske jag också känner det där behovet av att komma upp genom klasserna snabbt, väl uppe i elit så kan vi skaffa oss den där rutinen... eller nåt sånt. Vi får väl se hur det utvecklas, om det alls utvecklas   

Fast själv tycker jag ju förstås att det är tråkigt att se ekipage som egentligen inte är redo för den klass där de tävlar, men kan andra så kan väl kanske vi också....  fast.....  nja....   jag vill nog gärna veta att om min hund går som han/hon brukar, då har vi vårt 1:a pris. Sen så är dom ju inga robotar så man vet aldrig vad som kan hända, men grunden måste finnas där och vara riktigt stabil. Det dom inte kan på träning, det kan dom definitivt inte på tävling heller. 

Och som avslutning på dagens funderingar får ni en gammal bild från Salzas "storhetstid"   Stackars lilla charmiga Jippie har mycket att leva upp till, han.   

...och sånt är ju alltid intressant på många olika sätt. Vi hann tyvärr inte se klass 1 som egentligen var det som jag var mest intresserad av igår, men vi kikade lite på eliten som var den första klassen. 

Och jag kan ju inte påstå att jag blev speciellt imponerad, men å andra sidan är jag svår att imponera på    Det brukar ju sägas att det är en bedrift bara att ta sig till elitklass och det kanske det är, men man har ju trots allt tagit sig dit och det borde väl i sig vara nån sorts kvalitetssäkring? 

Jaja...  hundarna kanske bara hade en dålig dag igår, vad vet jag...    

Eftersom jag tränar Jippie nu inför klass 1, så var ju den klassen intressantast, men tävling drog ut på tiden och vi var tvungna att åka hem. Men jag kikade på resultaten senare på kvällen, och det som alltid slår mig när jag gör det, det är att det är så många som har halvtaskiga betyg på linförigheten redan i klass 1. 

Att hundarna slocknar under det långa fria följet i eliten är väl kanske mer förståeligt, men i klass 1 är ju linförigheten kort och enkel. 

Men å andra sidan så är det ju mycket som ska funka, både transporter, starter, vändningar och halter, och med unga hundar är det ju inte så lätt. Jag har själv aldrig haft nåt 10-mässigt fritt följ på mina hundar, betyg 9 är nog mitt toppbetyg tror jag och det var nog inte så många gånger det heller. Oavsett hund så har vi nog oftast legat runt 8 i betyg tror jag.. Men när jag då tänker på det, så är det också nåt som slår mig när jag tänker lite runt både mig själv och bekantingar i hundvärlden. 

Det som är "problem" (ett moment som är svårt att få till snyggt) med en hund är ofta också ett "problem" med nästa hund. Alltså är det inte hunden det är problem med utan föraren...    

Och linförigheten/fria följet är inte enkelt att träna in så det ser snyggt ut. Och ännu svårare är det så klart att få hunden att tycka att det är roligt, det är ett traggelmoment som jag egentligen inte har tålamod med. Jag börjar i fel ände, och jag släpper efter på mina krav allteftersom vi tränar. Rent teoretiskt har jag förstås helt klart för mig hur momentet ska tränas in, och från början är naturligtvis min ambition ett 10-mässigt utförande, men i slutänden är jag konstigt nog nöjd bara hunden hänger med mig, med glatt viftande svans.   

Jag är som mina hundar... jag gillar moment med fart och fläkt i, och naturligtvis är det då också i de momenten mina hundar alltid varit duktigast. 

Jaja, må var och en bli salig på sin tro....  förhoppningsvis sysslar de flesta av oss med det här för att det är en trevlig hobby, och då är det väl kanske inte nödvändigt med 10:or i betyg alla gånger heller. Fast visst är det himla kul med en 10:a då och då...    

....mellan inläggen i den här bloggen. Och det har en enkel förklaring, jag har inte tid/ork/lust....   Men så nån gång då och då så blossar skrivklådan upp i alla fall, och då blir det ett inlägg.... som nu då.   

Det händer inte så våldsamt mycket i vår tillvaro så jag har inte så mycket att skriva om egentligen, men nu har vi varit igång på ett par aktiviteter så då kan jag ju berätta om det i alla fall då. 

Som jag skrivit om tidigare så har vi ju börjat på en lydnadskurs med inriktning på klass 1-momenten, och den går vi mest för att få störning, och även hjälp förstås, av andra hundar och andra människor i träningen.  Och igår kväll var väl störningen maximal kan man säga. Städdag på klubben med massor av folk som krattade och fixade och donade, och så hamburgare som grillades. Och på agilityplanen var det också mycket folk som städade och även tränade lite, så därifrån var det många spännande ljud.

Men han förvånar mig, lilla Jippie. Han håller ihop mycket bättre än vad jag hade väntat mig. Det han hade störst problem med igår kväll var myggorna, dom försökte han fånga, även om det innebar rekordhöga hopp för att försöka få tag i dom.   

Och lilla söta roliga Stella går ju på samma kurs, men det är bara om de kommer alldeles nära varandra som han glömmer sig och flippar ur lite. 

Vi pratade träningsdagböcker igår på kursen, och jag önskar verkligen att jag kunde bli lite mer strukturerad när det gäller hundträningen. Jag är den där vimstanten som bestämmer vad vi ska träna när jag väl kommit ut på träningsplanen, och mitt uppe i alltihop kan jag sedan komma på nåt annat som jag också ska träna så då avbryter vi och gör det där andra istället. Det har ju hittills gått hyfsat bra att vara sån här, men ibland funderar jag på hur bra det skulle gått om jag verkligen varit den där planerande, strukturerade människan som planlägger allting och sedan dessutom följer den där planen. Jaja, man är som man är....

I helgen som gick var vi med på en prova-på-sök-kurs också, och det var ju kul. Jag gillar ju sök, tycker det är jätteroligt och spännande, men det är besvärligt att träna. Man är alltid beroende av andra, och det tar alltid en jäkla tid. Men kul är det som sagt....

Och även här blev jag lite förvånad över Jippie. Jag hade befarat att hon skulle plocka fram sin spårnos och försöka finna figgen den vägen, men där hade jag fel. Han jobbade med hög nos, och han flamsade inte alltför mycket heller. På något slag var han lite yvig, men när även en annan hund gjorde samma sväng så förstod jag att det fanns nån vittring som förklarade den där svängen. Och skit samma, han återgick och han fann sin figurant och det är ju huvudsaken. 

Nu gjorde vi bara de allra första övningarna så jag ska inte dra för stora växlar på det jag såg, men nog vore han bildbar till sökhund om bara hans matte kunde skutta omkring i skogen så som det krävs. Jag tyckte alltid att Salza var belastad av sin matte när vi var som mest aktiva, men det är ju inget jämfört med vad Jippie är..  

Men ett appellspår, eller varför inte ett appellsök, borde vi i alla fall klara av, förutom vanlig lydnad och rallylydnad. Gå på en plan gräsplan kan jag ju i alla fall fortfarande, och ett appellspår är ju inte så våldsamt krävande för ett knorkigt knä. Skulle nog fixa ett appellsök också, kruxet med appellsöket är väl mest att det inte arrangeras några sådana tävlingar, och det i sin tur beror väl på att det inte finns några som vill tävla appellsök antar jag.  Men dagen den sorgen, vi har lång väg dit...

Men det som jag är allra nöjdast med när det gäller Jippie, det är hans vardagslydnad. Han är kanon bra när vi är ute och han får vara lös. Håller kontakten och kommer när man ropar på honom. Vänder när jag säger NEJ då han är på väg åt "fel" håll, och massor av såna saker. Väljer rätt sida av vägen när vi går på en väg och jag vill att han ska gå på ena sidan av vägen, då behöver jag bara använda ett handtecken så håller han sig på rätt sida. 

Visserligen har han lite hjälp av att Salza är så "förig" när det gäller sånt, men som motvikt har han Ibsen som inte kan såna saker som att t.ex hålla sig på rätt sida av en smal väg. Ibsen vill helst zick-zacka sig fram i såna lägen. 

Och i morse åkte jag iväg med hundarna för att promenera på ett ställe en bit bort. Jag vet att det går rådjur där, men man kan gå på en grusväg med skogen på sidorna så dom fick gå lösa. Jag var förstås på alerten och såg till att hundarna höll sig på vägen och i allra närmaste dikeskanten, och hundarna skötte sig snyggt... länge. Men plötsligt drog Jippie iväg in i buskagen, och jag fick ta till visselpipan för att få honom att vända och komma tillbaka, vilket han gjorde omgående. Jag blev lite misstänksam för jag såg på Salza och Ibsen att även dom kände nån intressant vittring, så jag började plocka med kopplen. Och precis när jag kopplat hundarna kom det en karl med en hund gående. 

Det går två rådjur där framme , sa han... dom tassar iväg åt andra hållet, men dom är inte så långt borta.  OK, tänkte jag, då får hundarna gå kopplade då, och så travade vi iväg. 

Men så tänkte jag till... jag har världens lydigaste hundar, varför ska jag då inte lita på dom? Nu visste jag ju att det fanns frestelser nära, nu hade jag ju chansen att verkligen visa dom vem som bestämmer i deras lilla värld. Och vi gick ju inte i skogen, vi gick på en väg, lätt att begränsa deras utflykter då, dikeskanten var gränsen. 

Sagt och gjort, jag kopplade loss dom igen, och så traskade vi på. YEEESSS! sa Jippie ganska omgående, här finns spännande skaer! och så drog han ner över diket. Jag var beredd med visselpipan och visslade direkt på honom... och fick se honom göra en lov på 10 meter innan han vände och kom tillbaka till oss andra på vägen. 

Jag är här nu, matte! flåsade han vid min sida, men hela han signalerade att han var på språng och ville iväg igen. Dom fick smaska på en godis och sedan fick dom gå vid min sida i några meter innan dom fick lov att tassa iväg på egen hand, inom mattes gränser. 

Salza o Ibsen gick några meter, stannade sedan och vädrade med hög nos ut över ett stort fält med lite buskage här och där.  Jippie däremot, han satsade för att jaga.... men elaka matte sa NEJ! med sin strängaste röst och han hejdade sig nästan i språnget när han var på väg över diket igen. 

Rådjuren fanns med all säkerhet ute på det där fältet, men tro det eller ej, Jippie höll sig i skinnet och stannade på vägen hos oss. Man såg tydligt på honom hur gärna han ville dra iväg, han var som en tävlingshäst i startfållan, men han höll sig på vägen där han skulle vara. 

Och gissa hur nöjd hans matte var?? Det finns en jäkla massa jakt i den där lilla Jippiekroppen, och när jag då ser att han lyssnar och lyder mig trots den där jaktlusten, då måste man ju vara nöjd och belåten. Det går ju inte att gå omkring och ha tankarna på annat håll förstås, jag måste ju vara på alerten hela tiden, för vad som händer om han hinner dra iväg innan jag upptäcker det, och dessutom kanske får synretning av springande rådjur, det vet jag ju inte. Men både Salza o Ibsen stannar och vänder på visselsignal, även om dom har rådjuren inom synhåll, så det är väl inte omöjligt att även Jippie kommer att bli/är lika duktig. 

Lustigt det där....jag är kanonnöjd med att jag kan hindra honom från att jaga, nån annan skulle vara överlycklig över hans jaktlust och hans viltintresse. Fast jag är jätteglad över hans jaktlust, jag också... den har man stor nytta av i många andra sammanhang, det gäller bara att kanalisera det åt rätt håll. 

Jaga, och fånga, apporter är han ganska så bra på också... och det är fullt tillåtet...