Jag känner mig egentligen ganska så trygg i mitt hundägande, eller i min hantering av våra hundar kanske jag ska säga, men ibland när jag läser allt som folk skriver på nätet så kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag kanske ändå gör fel ibland. 

Fast när jag ser resultatet av min hantering så tror jag nog inte det förstås, men det skadar ju aldrig att fundera lite... 

Men i morse när jag var ute med alla tre hundarna så mötte vi vid ett tillfälle en annan hund. Jag kopplade Jippie och Ibsen, men lät Salza vara lös, min eftergift var att vi vek av från gångvägen ut i bilvägen så att avståndet till den främmande hunden blev lite större. Salza brydde sig absolut inget alls som den där hunden så vi passerade snabbt och enkelt. Sedan vek jag in tillbaka på gångvägen igen, och sa bara till Salza "här går vi nu" och hon slank med oss så fint så in på gångvägen. 

Det stod  en karl vid sidan av vägen och tittade på oss, och när han sa "hör du..." så tänkte jag att han skulle skälla på mig för att jag hade en lös hund, men han fortsatte " en sån där hund vill jag också ha" och nickade mot Salza... och så flinade han stort.   Även om man själv är nöjd med hur hundarna uppför sig så är det alltid kul när andra också uppskattar det.   

Men häromdagen när jag var ute och tränade med Jippie så blev jag lite tveksam. Jag valde ett ställe, som när vi kom dit, var lugnt och stilla, men efter en stund blev det livat värre. Vi var vid en återvinningsstation, och bakom ett plank fanns alla containrar där folk slängde sitt skräp, och dit kom det plötsligt bilar i en strid ström. Folk rasslade runt med sina sopor och det lät mycket av olika ljud, bildörrar som slog igen, glas som krossades, plåtburkar som small och luckor till containrarna som slog igen och påsar som prasslade.. ja ni vet hur det är när man ska slänga sånt där. 

Jippie blev väldigt störd. Inte rädd, men störd. Han tappade fokus helt och hållet på mig och det vi gjorde och var helt fixerad vid alla de där ljuden som fanns bakom planket. Vi såg ju inte genom planket så han visste ju inte alls vad som fanns där och orsakade alla ljuden. 

Och då blev jag tveksam.....  skulle jag låtsas som inget alls och fortsätta? eller skulle jag låta honom gå fram och titta på vad som orsakade ljuden? eller skulle jag försöka avleda honom med lek och godis? 

Och att jag blev tveksam berodde helt och hållet på att jag ibland roar mig med att läsa i olika forum på nätet om hur man hanterar olika situationer som man hamnar i när man tränar. Ni vet, det finns ju så våldsamt många experter på nätet, experter som vet exakt hur man ska göra med sin hundi olika situationer, och där hade säkert alla de där alternativen funnits med om jag ställt frågan i t.ex nån FB-grupp.

Men min tvekan varade bara nån sekund, sedan kom jag till sans igen. Jag gjorde som jag alltid gjort i såna situationer, jag fortsatte som om inget hänt. Ställde lite krav på honom att han skulle skärpa till sig och ägna sig åt mig och det vi gjorde, istället för att folusera på det okända som lät. 

Och efter en liten extrainsats från min sida så var han med på noterna igen och vi kunde jobba vidare trots oljuden i bakgrunden. 

Och när jag så här i efterhand tänkt på den där situationen så tycker jag fortfarande att jag gjorde rätt. Om jag hade avbrutit våra aktiviteter och han hade fått gå och titta vad det var som lät så hade det nog löst situationen för stunden, men nästa gång något liknande händer så förväntar han sig att få kolla vad som händer. 

Att avbryta det vi gjorde för att avleda hans intresse för oljudet, med godis eller lek, hade haft samma verkan.... när något låter mystiskt och han tappar koncentrationen, då blir det hopp och lek och roligheter med matte. 

Nu kanske han lärde sig att man ska jobba vidare även om man hör mystiska, spännande ljud nånstans ifrån, man ska strunta i sånt när man jobbar. Visserligen fick jag som sagt lägga på ett litet extra kol för att han skulle flytta sitt fokus från oljudet till mig, men det är ju helt OK.  

Men jag tänkte också på hur förvirrande alla dessa  "goda råd" måste vara för den som inte har den erfarenhet av hundar som jag då ändå har.  Och man måste ju dessutom kunna bedöma sin egen hund och veta lite vad som passar just den hunden, det som är rätt för min Jippie kanske inte är rätt för någon annan.

Fast där är jag kanske lite udda i mitt tänkande... jag tror att hundar i stor utsträckning blir vad man gör dom till. En "normal hund" kan lätt göras till en rädd och osäker hund, likväl som till en kaxig översittare.... och i bästa fall till en trygg och stabil hund. Så lättpåverkade som hundar är, så det inte så svårt, något av det. 

För visst ligger det något i talesättet " Sådan herre, sådan hund"?