....mellan inläggen i den här bloggen. Och det har en enkel förklaring, jag har inte tid/ork/lust....   Men så nån gång då och då så blossar skrivklådan upp i alla fall, och då blir det ett inlägg.... som nu då.   

Det händer inte så våldsamt mycket i vår tillvaro så jag har inte så mycket att skriva om egentligen, men nu har vi varit igång på ett par aktiviteter så då kan jag ju berätta om det i alla fall då. 

Som jag skrivit om tidigare så har vi ju börjat på en lydnadskurs med inriktning på klass 1-momenten, och den går vi mest för att få störning, och även hjälp förstås, av andra hundar och andra människor i träningen.  Och igår kväll var väl störningen maximal kan man säga. Städdag på klubben med massor av folk som krattade och fixade och donade, och så hamburgare som grillades. Och på agilityplanen var det också mycket folk som städade och även tränade lite, så därifrån var det många spännande ljud.

Men han förvånar mig, lilla Jippie. Han håller ihop mycket bättre än vad jag hade väntat mig. Det han hade störst problem med igår kväll var myggorna, dom försökte han fånga, även om det innebar rekordhöga hopp för att försöka få tag i dom.   

Och lilla söta roliga Stella går ju på samma kurs, men det är bara om de kommer alldeles nära varandra som han glömmer sig och flippar ur lite. 

Vi pratade träningsdagböcker igår på kursen, och jag önskar verkligen att jag kunde bli lite mer strukturerad när det gäller hundträningen. Jag är den där vimstanten som bestämmer vad vi ska träna när jag väl kommit ut på träningsplanen, och mitt uppe i alltihop kan jag sedan komma på nåt annat som jag också ska träna så då avbryter vi och gör det där andra istället. Det har ju hittills gått hyfsat bra att vara sån här, men ibland funderar jag på hur bra det skulle gått om jag verkligen varit den där planerande, strukturerade människan som planlägger allting och sedan dessutom följer den där planen. Jaja, man är som man är....

I helgen som gick var vi med på en prova-på-sök-kurs också, och det var ju kul. Jag gillar ju sök, tycker det är jätteroligt och spännande, men det är besvärligt att träna. Man är alltid beroende av andra, och det tar alltid en jäkla tid. Men kul är det som sagt....

Och även här blev jag lite förvånad över Jippie. Jag hade befarat att hon skulle plocka fram sin spårnos och försöka finna figgen den vägen, men där hade jag fel. Han jobbade med hög nos, och han flamsade inte alltför mycket heller. På något slag var han lite yvig, men när även en annan hund gjorde samma sväng så förstod jag att det fanns nån vittring som förklarade den där svängen. Och skit samma, han återgick och han fann sin figurant och det är ju huvudsaken. 

Nu gjorde vi bara de allra första övningarna så jag ska inte dra för stora växlar på det jag såg, men nog vore han bildbar till sökhund om bara hans matte kunde skutta omkring i skogen så som det krävs. Jag tyckte alltid att Salza var belastad av sin matte när vi var som mest aktiva, men det är ju inget jämfört med vad Jippie är..  

Men ett appellspår, eller varför inte ett appellsök, borde vi i alla fall klara av, förutom vanlig lydnad och rallylydnad. Gå på en plan gräsplan kan jag ju i alla fall fortfarande, och ett appellspår är ju inte så våldsamt krävande för ett knorkigt knä. Skulle nog fixa ett appellsök också, kruxet med appellsöket är väl mest att det inte arrangeras några sådana tävlingar, och det i sin tur beror väl på att det inte finns några som vill tävla appellsök antar jag.  Men dagen den sorgen, vi har lång väg dit...

Men det som jag är allra nöjdast med när det gäller Jippie, det är hans vardagslydnad. Han är kanon bra när vi är ute och han får vara lös. Håller kontakten och kommer när man ropar på honom. Vänder när jag säger NEJ då han är på väg åt "fel" håll, och massor av såna saker. Väljer rätt sida av vägen när vi går på en väg och jag vill att han ska gå på ena sidan av vägen, då behöver jag bara använda ett handtecken så håller han sig på rätt sida. 

Visserligen har han lite hjälp av att Salza är så "förig" när det gäller sånt, men som motvikt har han Ibsen som inte kan såna saker som att t.ex hålla sig på rätt sida av en smal väg. Ibsen vill helst zick-zacka sig fram i såna lägen. 

Och i morse åkte jag iväg med hundarna för att promenera på ett ställe en bit bort. Jag vet att det går rådjur där, men man kan gå på en grusväg med skogen på sidorna så dom fick gå lösa. Jag var förstås på alerten och såg till att hundarna höll sig på vägen och i allra närmaste dikeskanten, och hundarna skötte sig snyggt... länge. Men plötsligt drog Jippie iväg in i buskagen, och jag fick ta till visselpipan för att få honom att vända och komma tillbaka, vilket han gjorde omgående. Jag blev lite misstänksam för jag såg på Salza och Ibsen att även dom kände nån intressant vittring, så jag började plocka med kopplen. Och precis när jag kopplat hundarna kom det en karl med en hund gående. 

Det går två rådjur där framme , sa han... dom tassar iväg åt andra hållet, men dom är inte så långt borta.  OK, tänkte jag, då får hundarna gå kopplade då, och så travade vi iväg. 

Men så tänkte jag till... jag har världens lydigaste hundar, varför ska jag då inte lita på dom? Nu visste jag ju att det fanns frestelser nära, nu hade jag ju chansen att verkligen visa dom vem som bestämmer i deras lilla värld. Och vi gick ju inte i skogen, vi gick på en väg, lätt att begränsa deras utflykter då, dikeskanten var gränsen. 

Sagt och gjort, jag kopplade loss dom igen, och så traskade vi på. YEEESSS! sa Jippie ganska omgående, här finns spännande skaer! och så drog han ner över diket. Jag var beredd med visselpipan och visslade direkt på honom... och fick se honom göra en lov på 10 meter innan han vände och kom tillbaka till oss andra på vägen. 

Jag är här nu, matte! flåsade han vid min sida, men hela han signalerade att han var på språng och ville iväg igen. Dom fick smaska på en godis och sedan fick dom gå vid min sida i några meter innan dom fick lov att tassa iväg på egen hand, inom mattes gränser. 

Salza o Ibsen gick några meter, stannade sedan och vädrade med hög nos ut över ett stort fält med lite buskage här och där.  Jippie däremot, han satsade för att jaga.... men elaka matte sa NEJ! med sin strängaste röst och han hejdade sig nästan i språnget när han var på väg över diket igen. 

Rådjuren fanns med all säkerhet ute på det där fältet, men tro det eller ej, Jippie höll sig i skinnet och stannade på vägen hos oss. Man såg tydligt på honom hur gärna han ville dra iväg, han var som en tävlingshäst i startfållan, men han höll sig på vägen där han skulle vara. 

Och gissa hur nöjd hans matte var?? Det finns en jäkla massa jakt i den där lilla Jippiekroppen, och när jag då ser att han lyssnar och lyder mig trots den där jaktlusten, då måste man ju vara nöjd och belåten. Det går ju inte att gå omkring och ha tankarna på annat håll förstås, jag måste ju vara på alerten hela tiden, för vad som händer om han hinner dra iväg innan jag upptäcker det, och dessutom kanske får synretning av springande rådjur, det vet jag ju inte. Men både Salza o Ibsen stannar och vänder på visselsignal, även om dom har rådjuren inom synhåll, så det är väl inte omöjligt att även Jippie kommer att bli/är lika duktig. 

Lustigt det där....jag är kanonnöjd med att jag kan hindra honom från att jaga, nån annan skulle vara överlycklig över hans jaktlust och hans viltintresse. Fast jag är jätteglad över hans jaktlust, jag också... den har man stor nytta av i många andra sammanhang, det gäller bara att kanalisera det åt rätt håll. 

Jaga, och fånga, apporter är han ganska så bra på också... och det är fullt tillåtet...