Jomenvisst är det så... i takt med att snön försvinner så kommer träningslusten smygande... inte direkt med stormsteg kanske, men den är lite på G i alla fall. 

Och en av de försummade saker som jag börjat med lite smått nu då är platsliggning för yrvädret Jippie. Och jag vet ju att just det är ett moment som är väldigt ångestfyllt för många hundförare, men jag har aldrig riktigt förstått det. Jag tycker naturligtvis inte att det är kul om nån annan hund reser sig och provocerar min hund i det läget (och Jippie är mycket lättprovocerad), men frånsett det så är det som vilket annat lydnadsmoment som helst för mig. 

Har jag sagt Ligg/Stanna kvar! då ska hunden ligga kvar där tills jag säger något annat. Varför man ska göra så stor affär av det kan jag inte förstå. 

Om jag säger Sitt/Stanna kvar! till mina hundar då ska dom sitta där oavsett vad som händer, och detsamma gäller ju kommandot Ligg. 

Jag har som sagt börjat träna det här alldeles nyss, och Jippie förstår inte riktigt vad som förväntas av honom ännu, men gör han fel (fast det har faktiskt bara hänt en enda gång) så korrigerar jag förstås genast, på precis samma sätt som om han reser sig när jag sagt åt honom att Sitta kvar. 

Vid ett tillfälle la jag alla tre hundarna, och när jag stod där 10 m framför dom så råkade jag sticka ner handen i godisfickan. Det resulterade i att Ibsen kom farande och ville ha godis... och Jippie var ju inte långt efter. Att göra som Ibsen gör, det är han ju van...

Jag struntade i Ibsen i det läget, tog tag i Jippie och förde honom tillbaka dit där han legat, sa tydligt till honom att Stanna kvar! och sedan gick jag och hämtade och la om Ibsen också. 

Och sedan låg dom där... Ibsen lite oroligt, men Salza (som är tryggheten själv i såna moment) och Jippie låg utan krusiduller tills jag satte dom upp igen. 

Efter en stund gjorde vi om... och då stoppade jag medvetet ner handen i godisfickan, men ingen hund kom den gången. Sedan satte jag mig på huk och rotade i gräset 5 m framför hundarna... alla kikade med stort intresse på mig men alla låg kvar. Och efter en stund gick jag runt hundarna och passerade bakom ryggen på dom... dom vred på huvudet men ingen reste sig upp. 

Jag tränar mycket stadga med hundarna, jag tycker att det är nästan det viktigaste moment man kan lära in. Sitt/Stanna kvar! förenklar livet avsevärt.... under förutsättning att det verkligen är ordentligt inlärt så att man kan lita på att det funkar. 

Och varför man inte skulle kunna lära in Ligg/Stanna kvar! på samma sätt förstår jag inte.... det behöver inte vara så himla komplicerat. 

När vi har varit ute och kommer hem har alla hundarna bråttom in till husse. Öppnar jag dörren och bara släpper in dom så utbryter stort kaos... Ibsen och Jippie far runt som galningar i hela lägenheten och stormskäller och Salza är visserligen tyst, men lika uppjagad på sitt sätt.

Eftersom jag avskyr sånt där hallabaj så sätter jag dom utanför dörren, säger Stanna kvar! och går själv in och tar av mig jacka och skor i lugn och ro medan jag lämnar dörren öppen så att jag ser dom. Sedan säger jag "Salza" och då får hon springa in och hälsa på husse. När det är gjort så kommer hon lugnt och sansat tillbaka till mig. Hon får alltid gå först, med ålderns rätt... 

Sen säger jag antingen Ibsen eller Jippie, och den hund vars namn jag sagt får komma in. När han hälsat klart på husse och lugnat ner sig får nästa hund komma in...   Och villkoret för att dom ska få springa in är att dom sitter stilla och tysta på verandan medan dom väntar. 

Det där är en supersvår situation för dom eftersom dom länge varit vana att få rusa in lite hur dom vill. Men det är så lugnt och skönt när jag gör så här, och det är så himla bra stadgeträning. 

Och den hund som förivrar sig och reser sig och försöker smita in i förtid återförs direkt till sin plats och får en påminnelse om att Stanna kvar! Men nu för tiden händer det väldigt sällan, och om det någon enstaka gång händer så är det när Ibsen tror att jag säger Ibsen istället för Jippie. Dom namnen är lite lika varandra... I och J låter nog kanske lika om man inte ger sig tid att lyssna på hela ordet.

Men det är ju ett led i träningen det också... lyssna på vad jag säger istället för att bara ta för givet att det är fritt fram så snart jag öppnar munnen och ger ett ljud ifrån mig. Salza är suverän på det där, hon är ju van att få springa in först, men när jag nån gång då och då testar och låter nån av de andra få gå först så faller hon aldrig i den fällan.  Hennes stadga är supersäker, och Jippie är på god väg dit han också. 

Vi har en bit kvar, men han är jätteduktig redan nu. Och för att nu återknyta till träningen av platsliggning så kan jag inte inse att det är nåt krångligare än all annan stadgeträning. 

Nu finns det ju en massa finesser i samband med det momentet förstås. Dom måste titta rakt fram, får inte vrida och vända på sig, och om man lärt dom att ligga med huvudet ner i marken så måste dom ligga så hela tiden o.s.v men grunden är ju i alla fall att dom ska ligga kvar och inte flytta på sig, oavsett vad som händer runt omkring. 

Och det är det där "oavsett vad som händer runt omkring" som är det viktiga tycker jag.... "lagd hund ligger" ska vara en självklarhet.    Lite av problemet är väl att inte alla tänker så, om alla hade en säker platsliggning så skulle ju den där ångesten som många bär på i samband med det momentet försvinna. 

Och medan jag skriver det här så fick jag en idé.... hädanefter blir det platsliggning på verandan när vi kommer hem från promenaden. Går det bra att sitta och vänta där så går det väl förhoppningsvis lika bra att ligga och vänta. Och det är ju en bra provokation att se de andra hundarna springa i full fart in till husse medan man själv måste ligga kvar.    Dessutom måste ju matte vara lite på alerten vid såna här övningar också, det gäller ju att den hund som ev. faller för frestelsen inte får lyckas, utan stoppas i tid. 

Men stadgeträning är kul, det finns många klurigheter man kan hitta på och för varje svårighet som hundarna klarar av och får beröm/belöning för så växer naturligtvis deras självförtroende och trygghet.