Det blir inte så mycket skrivet i bloggen numera, mest bara bekymmer och sjukdomar i det här huset för närvarande och då blir det inte så mycket mental ork över till nåt annat.    

Men Jippie och jag var på en endagarskurs härom helgen och det var kul.   En apporterings- och lydnadskurs med en lokal instruktör som var ny för mig, men tydligen välkänd för många andra.  Hon var duktig och sa många vettiga saker, och att jag tycker det beror kanske på att jag kände igen så mycket av det hon sa  Har nog använt mycket av det själv, på mina egna kurser tror jag. Och jag använder mycket av det på mina egna hundar förstås... och det funkar... till 100%...   

Medan jag väntade på att Jippie skulle bli stor nog att flytta hit så läste jag en hel del böcker och artiklar på nätet. Tanken var väl att slå mig loss från en hel del gamla förlegade idéer och lära min gamla skalle lite nytt tänkande.  Jag greps nog av lite ångest på nåt vis tror jag.... tänkte väl på alla andra som lyckas så himla bra med sina hundar och på alla nya, fiffiga idéer om hur man lär in olika moment som florerar på nätet. 

Så jag läste och läste och läste.... och när Jippie gjorde entré så försökte jag väl tillämpa en del av allt det där nya jag läst.... och en del funkade som jag tyckte bra, annat funkade inte alls. Och så är det förstås, alla hundar är inte lika och allt funakr inte på alla hundar..... MEN.....

Jag insåg för ett tag sedan att mina gamla förlegade idéer faktiskt funkara alldeles ypperligt fortfarande. Och .... inte minst viktigt.... dom passar mig, och det är ju en stor del i om man lyckas med träningen eller ej... om man tror på det man gör. 

Och så var det ju den där kursdagen då, där jag träffade en instruktör som trodde på  ungefär samma metoder som jag gör.... och som tydligen var nöjd med det och skördade framgångar med sina egna hundar...  och som dessutom hade en massa folk som tyckte att hon var värd att gå kurs för.  

Jag fick nån sorts flashback där....  Salza var ju faktiskt våldsamt duktig då när det begav sig...  och det är ju jag som lärt henne det hon kunde/kan. Då kanske det inte är så värdelöst, det jag kan och vet och gör...  kanske är det så att man ska hålla sig till det man kan och det man vet funkar, och inte fastna i den där fällan att det som är nytt är bättre bara för att det är nytt. 

Jippie är inte så långt kommen när det gäller tävlingslydnad och det har sin förklaring. Jag har helt enkelt inte "orkat" ta tag i den biten så som jag kankse borde ha gjort, men han har istället en jäkla bra vardagslydnad och det är ju egentligen mer värt. 

Hundarna går ju lösa när vi är ute, om vi inte möter nån människa eller hund, då kopplar jag dom förstås. Men häromdagen när vi skulle vika ner på den sista lilla gångvägen hem till vår gård, så såg jag på Jippie att han såg något som jag inte såg. 

Hundarna var som sagt lösa, Ibsen hade bråttom hem och gick en bit före mig och Salza var ute i djupsnön och undersökte nån spännande doft... och spelevinken Jippie hade hamnat lite på efterkälken på gångvägen bakom mig.

När jag vände mig om för att kolla så att han kom efter oss, så såg jag att han stod blickstilla och stint stirrade på något som kom på den korsande gångvägen.  Jag vände mig också ditåt och där kommer en människa med en hund gående.  Och det ekipage möter vi då och då, och det är enhund som går fint och prydligt vid mattes sida, men det är också en matte som itne gör ansats att stanna till närhon ser mina lösa hundar utan hon bara går och förutsätter väl kanske att jag hinner samla ihop och koppla allihop innan hon och hennes hun där framme. 

Hittills har jag hunnit det, men den här gången var det bara 15 m mellan henne, hennes hund och Jippie där han stod mitt i korsning av gångvägarna, och dom närmade sig med snabba steg Jippie. 

Min hjärna hann tänka många fula ord innan den uppmanade min mun att öppna sig för att kalla på Jippie.... och samtidigt bad jag en stilla bön att han verkligen skulle lyda denna gången också, trots frestelsen som snabbt närmade sig. 

Och visst....  han tittade längtansfullt på den andra hunden som nu bara var några meter bort, sen laddade han för fullt och kom i full galopp till mig. Kan väl säga som så att han fick många godisar som belöning den gången...  

Sånt där är ju trots allt bra mycket mer värt än en lydnadsinkallning på en appellplan... och kommer han under såna förhållanden så lär han nog komma på en vanlig lydnadsinkallning också, när den dagen kommer. 

Men jag har inte på något vis lagt tävlingsplanerna på hyllan, dom är bara lite uppskjutna... eller hur man ska säga. Det är egentligen fel att säga så också för jag har aldrig haft några direkta tävlingsplaner spikade när det gäller Jippie. För Salzas del visste jag väldigt direkt vad vi skulle göra tävlingsmässigt, och där lyckades vi ju också med något som ingen annan springer gjort på många år före oss.... men för Jippies del tänker jag lite annorlunda. 

Han är oerhört lättlärd så den biten är inga som helst problem. Och nu närjag insett att jag tryggt och utan dåligt samvete kan hålla mig till mina gamla metoder som jag kan och trivs med, då har vi ingen som helst brådska. Träningen är trots allt det roligaste, tävlar gör vi bara för att stämma av att allt stämmer och sitter som det ska. Och den biten tänker vi ligga lite lågt med ett tag framöver... vi är inte redo för att bli bedömda ännu.   

Men han har fyllt 1 år nu, lilla gulleplutten   .... och vart det året tagit vägen det kan man ju undra. Det sa bara svisch så var det borta....  men ändå känns det ofattbart att han har varit så här liten nån gång.