Tedsams blogg

Alla inlägg den 13 februari 2014

Av tedsams - 13 februari 2014 13:07

....när man mer eller mindre hånar idrottare som deltar i OS för att det inte går så där våldsamt bra för dom som det har gjort vid tidigare tillfällen. Det som fick mig att tänka till var väl egentligen "efterlysningen" på FaceBook som gällde Northug (även om han lite har bett om det  ) men det gäller naturligtvis alla. Det är lite skadeglädje i kommentarerna som kommer när någon som brukar lyckas fullt ut helt plötsligt inte gör det. Och det tycker jag är fult...   


Det finns naturligtvis massor av olika anledningar till att en viss person inte lyckas vid ett visst tillfälle, och dom ska jag inte försöka spekulera i här, men om man istället försöker sätta sig in i den personens ställe så kan man kanske hysa lite medkänsla för dom istället. 


Tänk er själva.... det går så bra så bra, ni når era mål gång på gång, och får beundran och beröm och alla tycker att ni är så duktiga.... och så när det är dags för det STORA sammanhanget, då lyckas ni av någon anledning inte lika bra, men då möts ni plötsligt av skadeglädje istället.


Näe.... jag tycker synd om dom. Men det innebär ju inte att jag tycker att dom som lyckas inte är värda allt beröm och alla applåder dom får, det är dom förstås. Men alla gör säkert allt som de förmår just för stunden, och det i sig är väl värt uppskattning, det också.   



Tänk er att ni gör tävling efter tävling tillsammans med er hund, tävlingar där ni ligger på topp och 1:a-placeringarna bara rasar in...  och så  kommer ni till de stora sammanhangen.... och misslyckas, eller lyckas i alla fall mindre bra, hur känner ni er då tro? Inte vill ni ha en hel hög mer eller mindre skadeglada kommentarer då...?



Men det är mycket som spelar in när man ska försöka prestera något bra. Jag minns när Salza och jag gjorde en liten turné ner till Salzas uppfödares trakter (kommer du ihåg, Kerstin?) för att tävla lydnadsklass 2.  Jag brukar ju inte vara så speciellt nervös när jag ska tävla, och jag var inte det den gången heller, jag litade helt på Salzas förmåga. 


Salza hade tre raka 1:a pris och klassvinster i klass 1... som vi tagit under våren... i bagaget, och nu var det sommar och dags för klass 2. Den första starten i klass 2 hade vi gjort hemmavid, den blev också en klassvinst och ett första pris. nu skulle vi tävla två dagar i rad och ta de där resterande två 1:a prisen hade jag tänkt mig. 


Första tävlingen gick finfint, ett 1:a pris och klassvinst igen, precis som vanligt skulle man lite övermodigt kunna säga.  Natten tillbringades sedan på vandrarhem och nästa dag skulle vi tävla på vår uppfödares hemmaklubb.... 



Jag kände mig helt övertygad om att vi skulle fixa vårt LP2 hur enkelt som helst, stackars uppfödaren var lite mer nervös och gömde sig i klubbstugans kök, alltför nervös för att titta, men herregud.... det här tar vi lätt som en plätt, inga problem alls.   


Jojo....  Salza var kanske påverkad av resa och övernattning och allt nytt, inte vet jag, men det var inte alls samma fokus som vanligt (fast hon var ju gravt skendräktig förstås, men det var hon ju dagen innan också). Matte fick skärpa till sig rejält, och hade vid flera tillfällen hjärtat i halsgropen.... men Salza är ju den hon är och fixade trots allt ett 1:a pris.... och en 2:a placering. Typiskt nog första tävlingen där vi inte tog klassvinsten.


Inte för att detta kan jämföras med stora mästerskap eller så, det är inte det jag menar... men man kan aldrig veta, och man kan aldrig vara säker på något alls när det gäller vad man kan/orkar prestera under vissa förhållanden.  Tidigare segrar och prestationer är historia, det är ju bara just precis nu som gäller.... 



Jaja, det är som sagt historia nu....  idag fick jag ett lyckorus när jag under vår morgonpromenad lyckades få Jppie att gå lös vid min sida med full kontakt i 20 m.  Nånting säger mig att vi har långt kvar till 1:a pris och klassvinster    




     

   






ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se