Att ha en Jippie alltså....  nyfiken, pigg, snabb och alert som.... ja, inte vet jag vad man kan likna honom vid. Kanske han helt enkelt är mallen för en bra hund...     Men allt går med blixtens hastighet och som ansvarig för hans upptåg bör man inte ens blinka, för under den tid det tar hinner det hända massor.    

I morse när vi var ute så spöregnade det och man såg inte en människa... eller hund... på flera mils avstånd. Fast... när jag böjde mig framåt för att koppla Ibsen, då dök det naturligtvis upp en hund med vidhängande husse i Jippies synfält. Och innan jag ens hann öppna munnen för att säga åt honom att stanna hos mig så var han framme vid den där hunden. 

Vaddå???  Hursa??? Ska man inte ha hundar lösa om dom inte lyder??  Struntprat... nåt sånt har jag aldrig hört talas om.  

I alla fall så kom han sekunden senare tillbaka med blixtens hastighet, och den hunden gick sedan åt ett annat håll så jag vet inte riktigt hur arg den där hussen var.... och lika bra var väl det kanske.  

I eftermiddag när vi var ute hade Jippie dubbelt så mycket spring i benen som vanligt. Jisses så han röjde, och tyvärr fick han inget gensvar av Ibsen, annars är det bra om dom två röjer ihop, dom gör av med en massa energi då. Salza blev lite inspirerad och tänkte ta ett race med Jippie, men det första han gjorde då var att trycka ner henne i snömodde  och då la hon förstås av.   

Han for som ett torrt skinn runt oss där vi halkade fram på blankisen, och rätt som det var så drog han iväg i racerfart bort genom skogen. Sekunderna senare hör jag en hund som skäller, och det var inte Jippie.   

Jag ska förskona er från att berätta vad jag sa då... men både Salza och Ibsen höll för öronen för att slippa höra mig.  

I alla fall så kom han strax dundrande tillbaka genom skogen, men då hade hans matte fått nog för idag. På med kopplet och så en lång föreläsning för ynglingen om vad som är tillåtet och inte tillåtet.   

Och när det var avklarat så gick vi hemåt, Jippie och Ibsen i koppel och Salza lös 10-15 m före oss. Det var ju nästan mörkt ute då, och när vi närmade oss en av infarterna till "vår gård" så kommer det tre rådjur rusande från gården, över gångvägen och vidare ut över ett gärde...  och det gör dom 10 m framför nosen på Salza. 

NEJ Salza!!!! fick jag fram... och den fantastiska Salza stannar i steget... hon var på G att rusa efter, hade redan tagit några steg efter dom. 

Ibsen stod som ett ljus vid min sida och stirrade efter rådjuren, och Jippie hoppade jämfota på min andra sida, samtidigt som han tjöt/ylade/vrålade.  Och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade honom kopplad.....

Och medan jag stod där och pustade ut så kommer det två rådjur till rusande samma väg. Salza tittar på rådjuren, tittar på mig... NEJ, säger jag, och då släpper hon uppmärksamheten på dom och nöjer sig med att nosa där de sprungit över gångvägen. Och med vetskapen om att hon har en stor jaktlust och ett stort viltintresse så kan det ju inte vara så fel att tycka att hon är världens absolut bästa hund, min Salza.   

När vi gått en lite bit därifrån så var jag ju absolut tvungen att prova... jag har ett självdestruktivt drag som tittar fram då och då...  så jag kopplade loss Jippie för att se om jag möjligtvis hade nån lydnad på honom också. 

Tjohoooo.... yeeesss!! hojtade Jippie, svängde runt och drog iväg i överljudsfart åt det håll där han sett rådjuren. 

Helvetes jävlar... förbannade skit...  hann jag tänka samtidigt som jag slog mig själv hårt i huvudet  

NEEEJ Jippie!!! KOM!!!! hojtade jag trots allt.... hoppet är ju det sista som överger oss..... och gissa??? Pojkspolingen vänder och kommer tillbaka   och mattes hjärta som nästan stannat började slå lite försiktigt igen. 

Som sagt....  Jippisar ska man inte ha om man har dåligt hjärta eller svaga nerver. I alla fall inte lösa Jippisar... fast hans sista bedrift där han vände trots full fart och en färsk minnesbild av de skuttande rådjuren gör väl nästan att dagens tidigare "utflykter" kan förlåtas honom, eller?   Hans jaktlust och viltintresse slår nog till och med Salzas tror jag, men kanske hade han min "föreläsning" om vad man får och inte får göra, några minuter tidigare, i tillräckligt färskt minne. Duktigt av honom var det i vilket fall...  

Och imorgon ska vi ut på nya äventyr, och  vi får väl se i vilket skick hans matte är då, när vi sent om sider kommer hem....    

....var det här i natt. Ja inte inne hos oss, men utanför. Det började smälla och panga och braka redan vid 23-tiden, sedan höll det på ända till halv ett, med en topp runt 12-slaget. 

Och det var i stort sett inga uppehåll heller.... ett oavbrutet pangande och smällande i en och en halv timma. Och då ska man betänka att vi bor i ett litet bostadsområde en bit från övriga områden, med skog och ängar som närmsta granne så det var med all säkerhet enbart folk som bor här "på gården" som ägnade sig åt eländet.   

Och det är säkert minst 1/3 av familjerna här har hund... en eller flera.... men det var väl förhoppningsvis inte nån av dom som orsakade oväsendet. 

Det var ju Jippies första nyår och eftersom Ibsen inte gillar smällarna så höll vi dom åtskilda. Salza bryr sig noll och ingenting så hon är en trygg förebild i såna sammanhang. Och Jippie brydde sig inte heller, men efter ca 1 timmas dunder och brak så började han se lite undrande ut, då sattte han sig upp och kikade ut mot fönstren varifrån det värsta oljudet kom. Lägg dig och sov, sa jag, det är natten nu! Och då gjorde han det....     

Det smällde ganska rejält några gånger när vi var ute lite tidigare på dagen, men det brydde han sig inte om trots att Ibsen reagerade. Och jag har aldrig tidigare sett att Jippie har reagerat på skott heller, men man vet aldrig när det blir så mycket och så högljutt under så kort tid. 

Och tyvärr så är det ju så att valpar/unghundar ofta klarar sånt här, men det betyder inte att dom sedan i vuxen ålder är lika lugna och avslappnade.  Man hör ofta folk säga att "när han/hon var liten brydde han/hon sig inte, men nu är han/hon jätterädd".... mycket tråkigt. Måste vara skitjobbigt att ha en hund som mår dåligt när det smäller så himla mycket runt omkring. 

En av mina cockrar tyckte inte om nyår eller andra helger då det smällde. Men han löste det genom att gå och lägga sig bakom soffan, där låg han sedan så länge det smällde och brakade, när det sedan blev tyst igen kom han fram och var lika glad som vanligt. Men jag tror att det mest var ljudet från raketerna som störde honom, det där svischandet ni vet...

Och medan han låg där bakom soffan och kurade stod en annan cocker med framtassarna på fönsterbrädan och kikade fascinerad på alla raketerna utanför. Så olika kan det vara, trots att dom hade samma matte. För visst är det också så att vi ibland har ett finger med i spelet när det gäller hur hundarna reagerar i såna här sammanhang.

I alla fall så inledde vi det nya året med en hyfsat lång promenad, doggsen och jag. Till och med Salza var rejält på hugget och röjde runt med Ibsen ett tag, kul att se att hon fortfarande har leklusten kvar. Synd bara att Jippie är så hårdhänt och våldsam med henne när hon vill leka, men han har ju gått i skola hos burduse Ibsen och lärt sig hur man enklast gör en platt pannkaka av en glad springertjej.   

Salza firade i alla fall in det nya året ordentligt....