Nu gäller det att jag tar mig i kragen och börjar planera vår träning lite mer målmedvetet. Jag har ju sedan länge gjort den reflektionen att när Salza var 10 månader så var hon tävlingsfärdig för lydnadsklass 1, och stackars Jippie han flummar fortfarande bara omkring i tillvaron han.   

Fast stackars ska jag väl inte säga.... han tycker säkert att livet leker och allting är skitkul. Det i sig är ju en utmaning som heter duga, för mig alltså. Jag måste ju få lydnadsträningen att bli lika kul som att flänga omkring i buskarna och ha dragkamp med Ibsen och dra öronen av Salza och jaga sork och lite allt sånt där.... 

Men som jag har sagt förr, han är oerhört lättlärd, så det är inte det som är kruxet. Kruxet är mer hans nyfikenhet och hans iver att undersöka precis allt som han ser och hör. I och för sig är det ju såna saker som gör honom till den roliga, charmiga hund han är, men det är en nöt att knäcka i samband med koncentration och fokusering när vi tränar lydnad. Men utmaningar är ju till för att övervinnas... eller? 

Och jag har klurat lite över Salza också, och det är inte första gången när det gäller rallylydnad. Jag undrar vad det är som får henne att gå i taket så totalt när det gäller rallyn? 

Vi har ju klättrat upp genom alla lydnadsklasserna utan att drabbas av nåt enda "spel". Hon har alltid uppträtt samlat och koncentrerat och aldrig gett intryck av att vara en "flamsig" hund i såna sammanhang. 

Nu är ju även hon en livlig hund som mycket väl kan  flamsa iväg i andra sammanhang, men aldrig i lydnadssammanhang. Men nu när vi håller på med rallyn, då flippar hon ur nån gång varje varje tävling.... eller träning.

Man kan ju tro att det är jag som påverkar henne, och i början var det kanske så också. Nybörjarklassen var ju ganska så enkel för vår del, och fortsättningsklassen var inte jättesvår den heller, så jag kanske tog det hela med en liten klackspark och på så vis påverkade Salza att bli lite flamsig, det är egentligen den enda förklaring jag kan finna. 

Har man en hund som håller kontakt och som man inte behöver befara drar iväg i nån doft, så kan man ju ta det med en smula ro och kanske är jag inte lika fokuserad och taggad som jag var när vi tävlade lydnad. I lydnaden kostar ju varje misstag poäng, så är det ju inte i rallyn. Jo misstag enligt reglerna kostar ju poäng förstås, men man har ganska mycket spelrum innan det man gör blir "ett misstag".. ..  

Missförstå mig inte nu... jag menar inte på något vis att rallylydnad är så enkelt att man kan ta det med en klackspark, det kräver mycket av både hund och förare, i all synnerhet i de högre klasserna. Men jämfört med vanlig lydnad så är det ju väldigt annorlunda, och eftersom vi är skolade i den vanliga lydnaden först och främst så menar jag bara att mitt undermedvetna kanske spelar mig ett spratt och påverkar mig till att agera lite för "avslappat" och att det i sin tur påverkar Salza och får henne att också vara lite för avslappnad. 

Ja, inte vet jag... men hon är ganska så kul, min lilla Salza, när hon flippar ur och bär sig åt som en sprallig unghund    så det gör inte så mycket om det kostar oss några poäng här och där.   Vi gör det ju för att vi ska ha roligt....

Men efter Jippies och min runda på rallybanan igår så inser jag hur jobbigt alla har det som inte har den där fina kontakten med sina hundar. Jag är ju lite bortskämd med Salza och har väl inte riktigt insett vilken anspänning det är att försöka lotsa sin hund runt banan om den helst av allt istället vill nosa på allt som finns i närheten. 

Visst har man ett koppel, men det vill man ju egentligen glömma bort och försöka jobba med andra medel istället. Men när vi hade gått halva banan, och därav två slalomskyltar (stooor frestelse för Jippie med alla koner),  då fick jag ett hjärnsläpp. Totalt tomt i huvudet, och hade någon just då frågat vad jag hette så hade jag nog fått fundera en lång stund. Och där fick vi ju förstås -10p för fel övning då.... men som sagt... nu vet jag i alla fall hur andra känner sig som febrilt jobbar med en hund som kör sitt egna lilla race.  Nyttig lärdom...  

I morse när jag var ute med hundarna så drog Jippie efter en katt. Det finns ju mängder av katter här i området och dom säker sig gärna ut på gärdena runt omkring, där jag också går med hundarna. 

Salza har också jagat ett antal katter under de år vi bott här, men på senare tid har jag märkt att hon inte bryr sig på samma sätt längre. Ibland när vi kommer in på gården efter våra promenader så kan vår väg fram till vår dörr kantas av 4-5 katter som i sin tur finns vid sina ingångar och håller koll på läget. 

Och numera tittar Salza knappast på katterna, de två killarna däremot går på tåspetsarna....  Men imorse såg jag en katt som strök omkring ute på gärdet som vi strax skulle passera, och skyndade mig att koppla Ibsen innan han såg den, skulle sedan precis koppla Jippie när han vände sig om och fick syn på katten..... och sedan var både han och katten försvunna bort över gärdet och gräsmattorna och in mellan husen. Och Salza stod och tittade efter dom utan att göra minsta ansats att jaga efter...   

Jaha, tänkte jag... vi väntar väl här då så får vi se hur lång tid det tar innan kattjägaren kommer tillbaka. Och jag hann knappt tänka tanken färdigt förrän jag ser en svartvit blixt komma farande ut från gården och fram emot oss.  Duktig kille som återvände till oss så fort han förlorat katten ur sikte, för det var väl vad som hände när dom kom in emellan husen antar jag. Det hade inte varit så himla kul om alla grannar hade sett min hund fara runt som en galning mellan husen för att leta efter en katt.... och jag vågar inte ens tänka tanken på hur många andra katter han också hade hittat i så fall.   Och jag är ganska så tacksam för att jag hann koppla Ibsen, hade dom varit två som dragit iväg så vet man aldrig....  

Näe... nu har halva dan redan gått och vi har inte tränat nåt alls. Kurt försökte "tala allvar" med mig igår och försökte få mig att inse att det nog var dags att ta tag i Jippies lydnadsträning nu, men jag vet inte om han lyckades övertyga mig.