Han sprudlar verkligen av livslust och energi den killen, och den här filmsnutten tycker jag visar det jättebra. Han nästan hoppar jämfota medan han frenetiskt gräver sin grop....  som han strax själv faller i.   

Idag var vi på gamla kända marker där vi inte är så ofta nu för tiden, och jag såg så tydligt att hundarna känner igen sig och tycker att det är kul. 

Vi var ute i en dryg timma och jag vågar inte ens gissa hur långt dom sprang på den tiden... fram och tillbaka och hit och dit åt alla håll och kanter.... man blir alldeles matt bara av att se dom.   

Men dom är duktiga på att hålla koll på vart jag är nånstans, jag behöver sällan ropa på dom, dom håller sig i närheten ändå. Och idag blev det lite annorlunda för det hann skymma på medan vi var i skogen, och det tyckte Jippie var lite spännande.    Och alla de där ljuden som blir när fåglarna boar in sig i träden inför natten, dom lyssnade han väldigt nyfiket på. 

Det är kul att se hur han gör när han utsätts för nåt som gör honom osäker. Först kollar han på mig, sedan kollar han de andra hundarna, sen kollar han mig igen... och sen agerar  han. Och jag är ju himla tacksam för att han kollar mig först, och inte väljer de andra hundarna i första hand.   

När vi var nästan framme vid bilen igen så hörde vi en hund som skällde i skogen, och hundens husse kom gående fram till oss. Det visade sig vara en kurskamrat från Jippies kurs, och han undrade om inte hans tik kunde få leka lite med mina hundar. 

Jodå, det gick väl bra, förutsatt att jag fick sätta Salza i bilen först förstås. Hans tik är lite våldsam av sig, lite överenergisk och ganska så ohämmad så jag förstod hur det skulle sluta om Salza fick vara med. Men Ibsen och Jippie fick springa iväg till den där tiken och det var intressant att se. 

Våldsam och ohämmad är bara förnamnet på den tiken, och Jippie fick smaka lite av den medicin som han annars reserverar för stackars Salza. Ibsen tog på sig rollen som storebror och gick då och då emellan och tufsade till tiken lite, men hon brydde sig inte speciellt utan härjade glatt vidare. 

Och Jippie skötte sig bra, fast idag var han den minsta i gänget. Han tyckte nog stundtals att hon var väl hårdhänt, svansen åkte ner rejält ibland o h den var stundtals till och med mellan bakbenen, men han hämtade snabbt upp sig och gav järnet strax igen.

Jag hörde att han sa ifrån ett par gånger, men jag hann inte se om tiken reagerade. I vilket fall så hade dom på det stora hela kul, men hur Jippie orkade rusa omkring som han gjorde efter vår promenad, det förstår jag inte, men han har ju en jäkla energi och motor den killen. 

I alla fall så är det himla skönt att det fortfarande är barmark här.

Alldeles i början av december förra året hade vi redan en halvmeter snö här, den första snön kom redan i oktober förra vintern. Kanske blir det lättare att stå ut med vintern om den inte kommer förrän i december.