Häromdagen när vi var ute, hundarna och jag, så tog jag en runda där man går i utkanten av lasarettsområdet. Det är liksom baksidan av allting och där finns ett par balkonger där folk får gå ut och röka.... och när vi kom gående förbi där så satt där två killar på en av de där balkongerna. 

När dom fick syn på oss så började dom vissla... ja, inte efter mig förstås   utan på hundarna. Ingen busvissling utan mer så där som man visslar på en hund. Och hundarna stannade till, Salza slängde en blick mot balkongen och fortsätte sedan framåt... "äsch, bara fåniga gubbar, inget att bry sig om" tänkte hon säkert. Jippie blev tveksam, tittade på mig, på Salza, på gubbarna och på Ibsen... och Ibsen då? Jo, han drog han... full fart mot balkongen. 

Jag tvekade lite, misstänkte att jag skulle dra det kortaste strået om jag ropade på honom, men å andra sidan så ska han jäklar i mig inte springa fram till varenda okänd människa som lockar på honom heller. Så jag hojtade på honom... ingen reaktion alls... han stod nedanför balkongen och viftade vilt på sin svans, ungefär som att han hittat en sedan länge försvunnen kompis.  

Och det gladde förstås balkongkillarna......    

Jippie hade under tiden tvekat lite, men valde som väl är att följa med Salza och mig när vi fortsatte framåt. Annars brukar han hänga Ibsen i hasorna överallt, men som tur är så valde han rätt denna gången. 

Jag stannade till och tog fram min strängaste röst och då valde Ibsen att trots allt komma tillbaka. Men vi hann nog bara 10 m så började killarna vissla på honom igen... och han drog tillbaka till dom i full fart, trots mitt NEJ!!!! 

OK, tänkte jag... då kan han ju stanna där då. Han hittar ju hem när, och om,  andan faller på.... och så gick vi vidare utan honom. Inte f-n tänker jag stå och böna och be en av  familjens hundar om att komma med mig istället för att stå och flirta med helt främmande människor.... jäkla hund.   

Vi vek av in i skogen och hann nog gå 100 m innan han kom dundrande efter oss.... 

Ja, ok då... det är ett underbetyg till mig kanske, men vad är det för jäkla sätt att göra på det viset???  Visserligen fjäskar han alltid med alla, både kända och okända, utan nån som helst urskiljning, men jisses.... inte nog med att han fjäskade med dom, han struntade dessutom fullkomligt i vad jag sa... och det är ingen bra idé kan jag tala om.    

Jaja... tur att det inte är min hund...    

Och nu tänker jag på det där med att träna hund. Jag läser ju då och då nån blogg eller nåt inlägg som dyker upp på nätet, och jag förvånas titt som tätt.  

Inte konstigt att folk har en massa knepiga problem med sina hundar när dom komplicerar saker och ting så våldsamt. Eller också är det så att merparten av dessa människor har hundar som inte handlar och uppför sig "normalt"”..,, enligt de ramar som betraktas som "normala" inom hundvärlden alltså.

En människa hade problem att hennes hund nosade så fort de kom ut på tävling, och det är ju inget ovanligt beteende direkt. Det vill säkert varenda hund göra, fast de flesta är ju lärda att så får man inte göra när det ska tävlas.  

Men istället för att ge människan råd om hur hon jobbar upp kontakten och får sin hund att släppa dofterna och ägna sig åt henne istället, så kommer det inlägg på inlägg där man talar om att hunden säkert är otrygg och osäker och tar till nosandet som en utväg där den kan avskärma sig från det där otäcka som tävlandet innebär.

Nosandet är alltså ett sätt att slippa se och höra det som händer runt omkring och hela situationen upplevs som otäck ur hundens perspektiv… därav nosandet.  

Vilket jäkla skitsnack… vill jag påstå. Jodå, det finns säkert en och annan sådan hund också, men dom lär vara sällsynta.

Visst finns det många situationer där hundarna väljer att göra nåt helt annat än vad som förväntas av dom, just bara för att slippa en viss situation, men när det gäller viljan att nosa på marken där det gått ett okänt antal hundar och människor före dom, så tror jag inte att det är så många som nosar av just den anledningen.

Jag har skrivit om det här förr vet jag… tyvärr så är det ju så när man bloggat länge, allting kommer tillbaka förr eller senare. Tråkigt, men det finns ju faktiskt inte så mycket nytt under solen när det gäller hunderiet.   

Jo, det finns en massa nya idéer om hur man lär in olika moment, men dom är inte alltid så nya dom heller.

Häromdagen var det nån som skrev om en ny metod att lära in vittringsapporteringen. Man skruvar fasta alla pinnar utom den rätte, då kan hunden bara ta den, de andra sitter ju fast.

Den metoden ”uppfanns” när jag tränade min Lurvas för ca 25 år sedan… och den var inte bra då heller.  

Men något som slår mig när jag kikar runt och läser, det är att så många verkar underskatta sina hundar. Dom är smarta, våra hundar. Mycket smartare och läraktigare än vad vi tror…

Tänk er en hund som är tränad i sök, rapport, uppletande, personspår och viltspår. Och nu pratar jag om hundar som kan de här olika momenten, inte hundar som är under inlärning.

Men har ni någon gång varit med om att en sådan hund inte vet vad som förväntas av den när man tar ut den i skogen för t.ex ett uppletande…. eller för ett spår?

Eller för ett uppletande, ett personsök eller en rapportsträcka? Trots tjänsttecken i alla fallen så har hunden direkt helt klart för sig vad som förväntas av den… den tyder alla små tecken och signaler i omgivningen och hos oss hur snabbt som helst och har situationen helt klart för sig på nolltid. Sen hjälper vi ju till med ett specifikt kommando inför varje sak förstås, men hunden vet redan långt innan vad som väntar….

Det är så viktigt med rätta signalerna och den rätta utrustningen, just bara för att hunden ska veta vad den ska göra. Bullshit säger jag…. hundarna vet långt dessförinnan vad som väntar.

Ni vet… ni sitter framför TV:n på kvällen och tänker bara tanken att det börjar bli dags för sängen, och att ni ska gå ut med hunden… vips står hunden förväntansfullt framför fötterna på er. Dom är specialister på att tyda små, små tecken som avslöjar vad vi tänker göra härnäst…. och det gäller naturligtvis även i tävlingssammanhang.

Näe, vi ska inte underskatta våra hundar, och vi ska inte heller göra saker och ting så jäkla komplicerade. En hund är ingen komplicerad varelse…. om vi inte i vårt oförstånd krånglar till saker och ting.   

I går åkte vi återigen ut för att bada.   Och återigen så sökte vi oss till älven där vi inte stör några andra badande. Den här gången skulle vi gå en ganska så lång bit efter älvstranden innan vi kom till ”vårt” ställe.

Och på den sidan älven är det inte tvärdjupt direkt, utan det är grund sandbotten ett par meter ut från stranden.

Och jisses så kul hundarna hade…. 

Ner i vattnet och full rusch några meter och sedan upp på stranden i det höga gräset, ner i vattnet igen och efter några meter upp på stranden igen… så höll dom på. Och på sina ställen är det högt från stranden ner till vattnet så där fick dom kämpa för att komma upp, men upp skulle dom.

Eller… Salza höll på så ett tag, sedan höll hon sig i vattnet hela tiden.. Bäst att spara krafterna tills man ska simma tänkte nog hon.  

Fast de andra två galningarna hade krafter kvar i alla fall…. Men lilla Jippie såg för kul ut när han kom farande upp ur vattnet i 100 knyck, och alldeles när han fått fast mark under tassarna satte han sig och bajsade och sedan snabbt, snabbt ner i vattnet igen.

Men när vi väl kom fram till ”vårt” ställe så fick dom simma. Och i älven är det djupt och strömt och kallt så där får dom jobba rejält. Men jag är ju rädd att Jippie ska överskatta sina krafter och drunkna i sin iver att haka på de andra, så jag har köpt en flytväst till honom som han får ha på såna ställen där det kan vara farligt för honom.

Och den där flytvästen har han haft vid ett par tillfällen nu, och den har tydligen gett honom hjälp att förstå hur han ska bete sig i vattnet för om man nu låter honom simma på djupt vatten, utan flytvästen, så simmar han kanonfint helt plötsligt. Jag vågar fortfarande inte låta honom simma utan flytväst där det är strömt vatten, men när vi har testat så har vi gjort det i lugnt vatten och det ser kanonfint ut…. den var en bra investering den där flytvästen.  

Men ungdomen är energisk…. när jag tvingade hundarna till en lite paus, så fann de äldre för gott att verkligen ta en paus, även om den bestod i att vänta på att de skulle få simma igen. Men ynglingen i gänget han höll igång hela tiden han…..

Och från det ena till det andra..

Det pågår en diskussion på FB bland rallylydnadsfolket angående en ev. höjning av kvalificeringsgränsen från 70p till 80p. Tydligen fanns det med i regelrevideringsförslaget men ingen vet tydligen säkert om det blir så eller ej. Men nu sprids ryktet och halva rally-Sverige är i uppror.

Tänk om någon kunde tala om för mig varför det ska spela någon som helst roll om gränsen går vid 70 eller 80 p….

Det verkar som att dom som protesterar mest högljutt är dom som säger sig ”bara tävla för skojs skull” och som vill att det ska fortsätta att vara ”en sport för alla”. Och varför dom inte skulle kunna fortsätta i samma anda om kval.poängen höjs, det förstår jag inte alls.  

Och dom är rädda för att nu blir det en stel och tråkig gren som påminner om den vanliga lydnaden. Och dom befarar att det bara blir en sport enbart för ”proffs”….. nu kan inte den ”vanliga” hundägaren som tävlar bara för skojs skull syssla med det här längre…

Tänk vad en ev. höjning från 70p till 80p kan göra med folk…..

Men observera att ingen har funderat över om bedömningsanvisningarna förändras i samband med regelrevideringen. I ett sådant fall kan man ju befara att det görs korrigeringar som påverkar hur ”stel” sporten är och ska bli. Jaja…

För egen del tycker jag att det är bra med en skärpning…. Jag tycker inte att det är ett dugg roligt när 90 % av de tävlande uppnår kvalificeringsresultat. Inte för att jag missunnar dom det, utan mer för att det känns som att det är lite för enkelt då, det ger liksom ingen glans åt dem som lyckas bäst.  

Och dom som så käckt tycker att man lika gärna kan tävla vanlig lydnad om kraven nu skärps, dom har nog aldrig provat på de olika grenarna tror jag. I rallyns nybörjarklass må det vara enkelt, det måste jag väl erkänna trots allt, men annars är det ju så att både vanlig lydnad och rallylydnad har sina svårigheter.

Men så är det ju i hundvärlden…. minsta lilla förändring vållar stor debatt. Och efter ett par år så är det inte nån som ens minns hur det var tidigare…

Nej, det här duger inte… idag förväntar sig husse att jag ska klippa hundar och i så fall lär det väl vara dags att sätta igång med det antar jag. Det tar några timmar… eller… det tar större delen av dagen om jag ska vara ärlig. Jag är inte så snabb på det där , och jag får så jäkla ont i mina händer så jag måste vila lite då och då…. noll kul är det i alla fall.  

Det är i och för sig inte så ovanligt, vi är storförbrukare av mediciner i det här huset, men just idag hände nåt annorlunda. 

Det var många före mig så jag satt och väntade.... länge. Och på det där apoteket är det nästan bara pensionärer som handlar på dagarna så det fanns många varianter av gamla tanter och farbröder att titta på. 

Och efter en stund så plingade det till i den där könummergrejen och en liten tant reste sig snabbt upp och gick fram till disken. Hon trippade fram till disken i sina ljusa fina långbyxor och en välstruken skjortblus och en fräck väst till det... på fötterna hade hon ett par pumps med liten klack, och på det välfriserade huvudet satt en liten keps.   

Bland alla oss andra gråa, tråkiga, gamla, stela, halta, lytta och sura kärringar och gubbar skiljde hon sig rejält från mängden. Men jag satt så nära disken så jag kunde inte undgå att höra vad som sas där framme... och när hon uppgav sitt personnummer så hickade jag nästan till.   

Människan var född 1921-nånting..... och expediten såg lika förvånad ut som jag, och frågade en gång till efter personnumret. Tänk att få bli så gammal och få vara i så fin form.... olika falla minsann ödets lotter.  Eller också kanske man helt enkelt får vad man förtjänar... inte vet jag.   

I morse var jag ute med hundarna på deras morognrunda, och det spöregande ute. Och eftersom jag avskyr regnkläder så tog jag mitt stooora paraply istället, och det gick bra det. Hundarna var förstås genomvåta när vi kom hem, men jag var lika torr som när jag gick hemifrån. 

Och nu undrar jag varför det anses så knäppt att gå med paraply när man är ute med hunden? Regnkläder ska det vara, och helst såna där dyra som kostar flera tusen kronor att köpa. Jag avskyr som sagt regnkläder och har i alla år använt paraply om jag ska rasta hundar i regn. Ska man träna är det förstås en annan sak, eller om man ska gå i skogen, men ska man bara gå vägen framåt då är det helt OK tycker jag... eller?? 

Likadant är det med det där med kjol och hundar. Det finns fler än jag som funderat över det här, bl.a på FB, och det var det som fick mig att tänka till. Varför är det så vansinnigt tokigt och galet att ha en kjol på sig på lydnadsplanen??? 

Man går rakt upp och ner, svänger lite hit och dit, men för övrigt så går man ju bara. Vad är det som säger att man måste ha långbyxor på sig?? Fast är det varmt så verkar det eventuellt vara OK med shorts också....  men varför inte kjol???  

Jag har ju stått och skrivit åt tillräckligt många domare i mina dar för att veta att en liten kjol på rätt person där ute på lydnadsplanen direkt skulle ge en hel del extrapoäng.... nåt att tänka på för er som har den "rätta" figuren...     

Nej, jag skämtar inte.... detta är en allvarlig fundering.   En varm sommardag är det väl helt Ok med en kjol, även om man ska träna/tävla med sin hund? Hundens prestation påverkas ju inte, och inte förarens heller...  men jag är övertygad om att det skulle viskas och skvallras vilt om nån vågade skippa de där tråkiga, varma hund-långbyxorna och ta på sig en kjol istället.   

Jag har faktiskt ofta funderat över det där med hundfolkets klädsel under årens lopp... över den där "obligatoriska uniformen" som finns i hundvärlden.  Den som alla de stora tjejerna och killarna har.... har man inte en sån så kan man liksom aldrig räknas på allvar till "de stora"...  

Och "uniformerna" skiljer sig lite åt beroende på vilken gren inom hunderiet man sysslar med... jaktmänniskorna till exempel, dom klär sig ju inte riktigt likadant som brukshundsklubbsfolket. Fast på senare år har dom börjat närma sig varandra... men än skiljer det lite.

Fast vänder man på resonemanget så är det ju så att även om man har den rätta "uniformen" tusen gånger om, så når man kanske inte alltid de resultat som man önskar....  så det sitter trots allt inte i kläderna, även om man ibland skulle kunna tro det.