Vi har börjat med Parkour!… så skrev nån i en hundgrupp på FB för ett tag sedan. Jaha…???? tänkte jag då… Parkour vet jag faktiskt vad det är, när det gäller människor alltså. Nu var det hundar inblandade också…  

Och så kikade jag på en video där man visade hur Parkour för hundar ser ut, och upptäckte att det är precis det som Salza hållit på med i hela sitt liv. Hoppar över, kryper under, balanserar, klättrar… you name it. Tänk att hennes vilda övningar har ett så fint namn.  

Men det där med ”fina namn” har blivit lite av en farsot tycker jag, inom hundträningen alltså. Jag har hållit på aktivt med hundar sedan slutet av 60-talet men jag måste erkänna att ibland är vissa inlägg och bloggar totalt obegripliga för mig när jag försöker läsa dom.    

Varför kan man inte kalla saker och ting för det dom är, istället för att krångla till saker och ting så förbenat? Om nu jag inte förstår vad det står där, hur ska då nyblivna, helt ovetande hundägare förstå vad som menas? Eller också är det som jag misstänkt en längre tid nu, det är jag som är lite dum i huvudet.  

Omvänt lockande….. det måste vara många fler än jag som funderade på vad i all världens dar det betyder när dom hörde det första gången. Och när man då sedan kommit på vad som avses, då förstår man ändå inte varför det kallas just omvänt lockande?   

I min galna värld kallas det nåt helt annat, men då använder man ett, i många kretsar, förbjudet ord förstås. Kanske därför det blivit omdöpt.. .. fast det är ju ett spel för gallerierna förstås, grejen i sig är ju densamma.

Jaja… strunt samma….

I går ägnade vi dagen åt att röja i en bortgången släktings lägenhet. Hundarna var med och dom skötte sig ypperligt, trots att vi ägnade oss helhjärtat åt packning och röjning av allehanda prylar. Att Salza o Ibsen fixar det är ju inte så konstigt, men lilla Jippie var inte sämre han. Han är verkligen en behändig liten sak den där killen…  

Han fick en sån där gardinsnodd med tofs att roa sig med, och den tog Ibsen snabbt hand om. Han gnagde av själva tofsen och jag tog hand om den och la den åt sidan så att ingen hund skulle svälja den.

Husse och hundarna gick sedan till bilen före mig, och jag lyfte fram de kartonger vi skulle ha med oss därifrån till den öppna altandörren, och då upptäckte jag tofsen där den låg ensam och bortglömd på fönsterbrädan. Jag hade knutit ihop alla sopsäckar och ställt undan dom, så jag slängde helt sonika tofsen långt in i ett tätt buskage utanför den öppna altandörren.  

Och när jag sedan hämtade kartongerna och bar dom till bilen så följde Jippie med mig. Han behövde få skutta omkring lite efter all passivitet, så han flög omkring där på gräsmattan runt mina ben, men rätt som det var så stannade han till, satte upp nosen och vädrade…  

Och så dök han in i buskaget och kom strax igen fram med den där bortslängda tofsen i munnen. Gissa om han var stolt…. och det med all rätt tycker jag.  

Mindre stolt, men desto mer full i sjutton, var han i morse när han struntade högaktningsfullt i mina försök till inkallning. Han fastnade i nån doft på gräsmattan och när jag ropade på honom så lyssnade han inte alls. Jag ropade och ropade igen, och sedan gick jag mot honom för att tala om att han nog borde lyssna när jag ville honom något.  

HAHAHAHA… du kan inte ta mig…! ropade han då och pekade finger åt mig, och höll sig precis utom räckhåll för mig.

Det var som att återigen se galna Salza   när hon var i den åldern…. så nu är det väl så dags då kan jag tro. Att börja tajta till saker och ting och att kanske ta mig själv i kragen och börja träna lite mer målmedvetet på vissa saker… t.ex inkallningen. Det har funkat kanonfint hittills, men jag vet ju att det bara är en tidsfråga tills åldern och begynnande drifter tar överhanden hos lilla Jippie. Han är liksom ingen liten pyttevalp länge, han är på god väg att bli en ståtlig yngling, med allt vad det innebär.