Jag skryter nog alldeles för lite med underverket Jippie tror jag, och det måste rättas till nu. Han är faktiskt en liten stjärna så liten han är….    

Ok då… han är INTE klar för varken lydnadsklass 1, appellklass eller nybörjarklassen i rallylydnad, och han är inte heller klar för jaktprov, vattenprov eller viltspårprov…. men han har en jäkligt bra vardagslydnad och det är det allra viktigaste tycker jag.

Igår när jag var ute med hundarna så gjorde jag den reflektionen att det är många, många vuxna hundar som aldrig någonsin varit i närheten av den lydnad som Jippie redan nu har, vid knappt 6 månaders ålder.

Jag hade som vanligt alla tre hundarna lösa, och i en korsning där 4 gångvägar möts dyker det upp en kille med en kopplad hund. I vanliga fall så stannar alltid den jag möter så att jag hinner koppla mina hundar, men den här killen bara fortsatte rakt mot oss. Jippie var för ovanlighetens skull längst fram, och var den som först av hundarna fick syn på hunden.   

Jippie kom! ropade jag, och då det bara var ca 15 m mellan Jippie och den mötande hunden. Jippie stod kvar nån sekund med hög svans och såg väldigt nyfiken ut, men så tvärvände han och kom i galopp tillbaka till mig. Där kopplade jag honom för säkerhets skull eftersom de andra två fortfarande var okopplade och mitt fokus låg på att se till att de stod stilla och inte sprang fram till den mötande hunden.

Jag blev faktiskt lite impad av Jippie. Jag hade inte alls blivit förvånad om han sprungit fram till den andra hunden i och med att det var så nära och den andra hunden hela tiden närmade sig ganska så snabbt. Vi har ju tränat på att han sitter stilla vid min sida tillsammans med de andra hundarna när hundar passerar oss, men det här var ju många steg svårare. Men han fixade det galant….     

Och i morse när Jippie och jag var ute så gick vi ut på ett stort fält här i närheten. 20 m framför oss ser jag en liten katt som gömmer sig bland grästuvorna, och jag ser på Jippie att han känner doften/spåret efter katten, men han ser den inte.

Jag väger snabbt för och emot, och bestämmer mig för att… Ok då… om nu Jippie ser katten och drar efter på synintrycket så må det vara hänt, ett bra tillfälle att kolla om möjligtvis det där med NEJ, Kom hit! kan fungera i den situationen. Ingen trafik, inga andra hundar eller människor och många, många ställen för katten att ”rädda sig” undan, så jag låter Jippie vara ifred och ägnar mig åt att studera vad han gör istället.

Han far runt med nosen i marken och eftersom katten inte är så långt borta så lyfter han också då och då nosen och vädrar i luften. Han känner helt klart vittringen av katten men kan inte helt lokalisera den. Jag, som ser katten, ser nu också att den smyger bort i det höga gräset och försvinner utom räckhåll med långa språng. Och när vi strax därefter kommer fram dit där katten låg och tryckte, då är ju spåret väldigt färskt och då drar Jippie iväg i högsta fart med nosen i marken.    

Jippiiiieee, KOM! ropar jag och plutten släpper spåret, gör en vid sväng och kommer tillbaka i full galopp. Jippiiieeee, skulle man kunna säga om det …     (Och just i såna här sammanhang inser jag att namnet Jippie ibland kan låta lite malplacerat     )

Sedan gick vi vidare till en liten skogsdunge som ligger som en liten ö mitt ute på ett stort fält. Där brukar vi vara ibland så där är Jippie van att härja runt. Han for som vanligt omkring och undersökte ditten och datten, men plötsligt så stannade han upp och jag trodde att han sett något som han tyckte såg konstigt ut. Men hur jag än kikade så såg jag inget, men Jippie stod kvar och vädrade och såg både nyfiken och lite fundersam ut.  

Sen började han springa hit och dit i skogskanten, och för en gångs skull så spårade han inte utan hade hög nos. Jag kikade så gott jag kunde för det brukar gå rådjur där ibland, men jag såg inget. Jippie fortsatte emellertid med sitt lite märkliga uppträdande så jag var lite på alerten jag också…

Och plötsligt ser vi båda två ett rådjur som dyker fram i skogskanten och skuttar iväg över fältet, bort ifrån oss. Det var inte alls långt ifrån oss, och jag tog det säkra före det osäkra och hojtade till på Jippie samtidigt som jag sprang åt motsatt håll, bort från rådjuret.

Och lilla Jippie slänger en sista längtansfull blick efter rådjuret, sedan kommer han i full karriär till mig.  

Nu är han ju fortfarande så ung, vi har den ”värsta” åldern framför oss, men med tanke på att det med all säkerhet finns massor av jakt i den där killen så är det kanonbra att vi fick till det så bra vid de här tillfällena.

Hade den store jägaren Salza varit med så hade han ju fått lite stöttning av henne förstås, men nu hade vi tur och var ensamma, och då gick det kanonbra.  

Han är oerhört hörsam och följsam när vi är ute, i all synnerhet när inte Ibsen är med. Ibsen har inget bra inflytande över honom, det blir mycket spring och fläng hit och dit och Ibsen har en lite för viktig roll i Jippies liv tycker jag. När dom håller på och härjar och flyger fram och tillbaka då hör Jippie dåligt…. och det är inte så bra. Men det är ju inget att göra något åt förstås, det gäller väl bara att utnyttja de tillfällen då Ibsen inte är med för att grundlägga det som jag tycker är viktigt.

Och sen så är det ju så att lydnad är en färskvara förstås, Jag inbillar mig ju inte att det jag lär honom nu ska sitta som berget i framtiden också. men finns grunden så är det sedan lätt att friska upp minnet på honom när det behövs.  

Nej, nu ska jag kompensera hundarna för en tråkig gårdag och åka iväg och låta dom bada och skutta omkring i vattnet en stund. Hösten närmar sig med stormsteg nu så det kanske inte är så många baddagar kvar i år, lika bra att passa på.