Inte vet jag om han är ett underbarn, lilla Jippie, men jäkligt duktig är han i alla fall.   Jag har ju ett antal hundar att jämföra med, men tyvärr så är det ju så att man glömmer med åren. Fast Salzas valptid har jag fortfarande hyfsat gott minne av förstås, men det är ju lite ojust att jämföra med henne för hon var/är ju verkligen ett underbarn.  

En sak som jag minns från Salzas valptid är hennes stora föremålsintresse, och även hennes stora vilja att äga föremålen. Jag kan än idag se henne framför mig när hon i racerfart rusar ut för att hämta en grej, hur hon kommer i lika full fart tillbaka mot mig med bytet i munnen, för att i sista sekunden vika av och räcka lång näsa åt mig när hon triumferande rusar runt med sin ägodel precis utom räckhåll för mig.  

Den som ser henne apportera och hämta grejor idag tror säkert inte att det är sant, men så är det. Med lite envishet och ganska mycket tålamod så fick vi ordning på det också. 

Jippie däremot, han är en naturbegåvning på det området. Ett minst lika stort föremålsintresse som Salza, men han kommer mer än gärna tillbaka med grejorna och lämnar till och med av dom fint i handen.  

Och det kan jag inte alls ta åt mig äran för, han är född sån. Han kommer ofta med en leksak och vill leka och kampa, och kastar jag iväg den en bit bort så hämtar han den och kommer tillbaka med den, Och igår när vi var ute, Salza o Jippie och jag, så passade jag på att träna lite också…

Vi började med apporteringen eftersom det var så himla varmt ute, jag tänkte att orken kanske skulle ta slut fort… och så fel jag hade ..

Men jag hade tagit med en liten apportbock, så jag plockade fram den, satte Jippie vid min sida, höll lite i halsbandet för att förhindra att han drog iväg efter apporten när jag kastade den, och så slängde jag iväg apporten så långt jag kunde. Det är inte så våldsamt långt, men kanske 15 m i alla fall.

När apporten landat och låg stilla i gräset så släppte jag Jippie och han galopperade iväg för att hämta den. Han tar den utan tvekan och vänder och kommer i full fart tillbaka till mig med den… och lämnar av den i handen och får som belöning springa och jaga efter snörbollen.

Vi gör om alltihop efter att ha kampat med snörbollen en stund…. och exakt samma sak upprepas. Han sitter lugnt och stilla medan jag kastar apporten, full fart ut och full fart in och lämnar av i handen. Han sitter stilla utan att jag håller i halsbandet, men jag gör det för säkerhets skull, eftersom jag inte vill riskera att han ska frestas att springa efter apporten innan den landat.

Tre gånger gör vi det här och varje gång så gör han det helt kanonbra. Han lämnar förstås inte av sittande vid sidan, fattas bara, utan jag tar apporten när han kommer springande fram till mig. Det där med att hålla fast, och att sitta vid sidan och lämna av, det är en senare fråga det. Nu ska det bara vara kul och lönsamt att springa i full fart och hämta det som matte kastar.  

Sen så tränade vi lite på snabba lägganden från sittande, och det gör han också bra. Han är snabbt som sjuttan ner i marken med frambenen. Fast jag använder inget kommando ännu, använder handen och visar vad jag vill.

Och så tränade vi på att han ska sätta sig upp från läggande, och det är inte heller några problem. Och här använder jag kommandot Sitt, men jag hjälper till med handen så att han verkligen ska sätta sig upp på första försöket.

Och sedan så tränar vi på att han ska lägga sig från stående. Det kan han inte riktigt lika bra som att lägga sig från sittande, men å andra sidan har vi inte heller tränat så mycket på det.   Men det syns så tydligt att när han har gjort det ett par gånger, då trillar 10-öringen ner, och då gör han det kanonfint sedan..

Och som avslutning så får han och Salza ägna sig åt sin paradgren…. att leta bollar i det höga gräset. Nedrans så duktiga dom är på det…  

Att Salza kan det är ju ingen överraskning. Hon letar intensivt och ihärdigt tills hon hittar det hon ska, och jag tror att hennes utmärkta markeringsförmåga och hennes minne är en del av förklaringen till att hon är så duktig på att hitta det hon ska. Och inte vet jag om hon berättat för Jippie hur man gör, men han är… trots sin ringa ålder… också suveränt duktig på det.  

Jag gjorde så att jag slängde ut två snörbollar i högt gräs, hundarna satt vid min sida och väntade, och när jag sedan gav dem lov så rusade de ut i gräset och började leta. Jag såg inte hundarna, bara hur gräset vajade vid deras framfart, men jag förstod att Jippie följde i Salzas fotspår.

Och det gick snabbt för Salza att hitta den ena bollen, och när hon kom farande ut ur gräset med bollen i munnen så var Jippie tätt i hälarna på henne. Dom for omkring på gräsmattan en stund, Salza med bollen i munnen och Jippie efter. Sedan kallade jag in Salza, tog bollen och satte henne vid min sida.

Jippie vimsade omkring där några sekunder till, men innan jag hade bestämt mig för hur jag skulle gå vidare nu då, så drog han in i det höga gräset igen. Jag sa till Salza att stanna kvar och gick fram en bit för att bättre se vad Jippie gjorde därute i djungeln…

Och han for runt där och letade och letade och letade… och rätt som det var så såg jag att han fick vittring av bollen…. och han letade sig ivrigt fram till den, tog den i munnen och kom i en rasande fart ut ur det höga gräset.

Men… tänkte jag… kunde han verkligen komma ihåg att det nog låg en boll till därute i gräset? Eller tycket han bara att det var roligt att springa omkring där? Fast då skulle han väl inte så uppenbart ha letat efter något?

Vi gör om, tänkte jag, och ser vad som händer denna gången. Så alltihop upprepades… nästan. Jag satte hundarna, slängde bollarna, släppte iväg hundarna… men skillnaden nu var att jag slängde bollarna långt ifrån varandra åt sidorna. Tänkte som så, att om Jippie nu bara springer lite planlöst där han och Salza nyss sprang och så råkar han känna vittringen av en boll, då är det ju bara en lyckträff att han hittar bollen. Men gör han på nåt annat sätt, då finns det en tanke bakom.  

Salza hittade en boll och kom med den, med Jippie i släptåg. Nu stod jag bara passiv och gjorde inget alls, och Salza satt vid min sida…. och Jippie skuttade lite här och där i några sekunder, sedan drog han in i gräset igen.

Nu var det spännande, tyckte jag….

Och han gjorde en snabb raid där de hittat den första bollen, sedan drog han mycket målmedvetet iväg åt det håll där den andra bollen landat, och där började han söka. Och som tur är så hittade han också bollen efter en stund, och kom med den i full fart….

Inte vet jag om det är vanligt att valpar som är knappt 4½-månad har en så väl utvecklad markeringsförmåga och en så bra näsa att dom fixar sånt här.   Jag är i alla fall vansinnigt imponerad av det han gjorde, och bara för att förvissa mig om att det inte var en slump, så gjorde vi om det en gång till efter en stunds vila. Och han agerade på nästan exakt samma sätt…. som sagt… kusligt imponerande.  

Vi tränade också lite Fot-ingångar, utan kommando förstås, och dom på vänster sida går bra, de på höger sida är knorkigare. Men det beror säkert på att jag beter mig knöligare då… det är svårt det där med att ha hunden på höger sida.  

Men ingångarna och positionen på vänster sida var så bra så jag gjorde några högersvängar också, och det gick kanonbra, han höll positionen precis som han skulle. Ok då… korv i handen, men ändå…. och vi har skam till sägandes tränat det här väldigt lite.  

När allt detta var gjort, då fick dom busa med varsin snörboll, och då for dom omkring som galna getter på gräsmattan. Deras matte var nästan medvetslös av värmen, men på hundarna var det full fart.

Jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på vad det ska bli av den lilla Jippie. Det är spännande, och lite skrämmande, med en ny hund. Även om han och Salza är lika i mycket, så är dom också väldigt olika i mycket. Men tyvärr så är ju Jippie, liksom Salza, belastad med en gammal halt och lytt matte, och det lär väl sätta vissa begränsningar förstår jag.  

Skit samma, en både duktig och rolig hund är han i alla fall…. och världens bästa förebild har han i Salza, så helt fel kan det väl kanske inte bli.  

Det finns en grupp på FB där man diskuterat momentet platsliggning, och det är som alltid ett stort bekymmer för många. 

Jag har ju alltid åsikter om allting så jag kan ju inte låta bli att tycka till nu då förstås. Jag har tävlat med olika hundar i ungefär 35 år, med lite olika uppehåll då och då beroende på hundars ålder och så. Och jag måse erkänna att jag nog haft en väldig tur eftersom jag mycket sällan har sett några allvarliga incidenter i samband med platsliggningen. 

Och med allvarliga incidenter menar jag då hundslagsmål eller rena överfall där den överfallande hunden är aggressiv. 

Att en hund reser sig och går till sin förare tycker jag inte är något problem alls. Om en hund reser sig och ser sig omkring efter lekkamrater så gäller det att ens egna hund är vältränad och vet vad den ska göra. 

Och om en hund lyckas få fart på ytterligare en hund och sätter igång stora lekstunden eller kapplöpningsracet, så gäller det också att ha en vältränad hund. 

Och den där hunden som reser sig och står där och utmanar omvärlden och bara väntar på att nån ska möta hans blick så att han får en anledning att sätta igång, den hunden ska ju min hund strunta i och inte stirra tillbaka på, vilket också är en träningssak. 

Nu ska jag väl erkänna att jag också är lite pirrig under det här momentet. Platsliggning är läskigt, men ärligt talat så är resten av tävlingen också lite läskig. Och så känner nog de flesta som tävlar tror jag, Skillnaden är väl "bara" att under platsliggningen är man negativt pirrig, eller hur jag ska säga. Under resten av tävligen är man mer positivt pirrig...  Förstår ni hur jag menar?  

Är man nervös och rädd för slagsmål och andra eländigheter så påverkar man sin hund negativt vid platsliggningen. Det gör hunden osäker och ängslig, och om det då händer nåt så kanske det är droppen som får bägaren att rinna över, och så reser sig hunden och går för säkerhets skull till sin förare. 

Kunde man förmedla den där positiva pirrigheten som finns under resten av lydnadsprogrammet så skulle inte hunden känna sig änsgslig och osäker, den skulle säkert påverkas, men den skulle inte bli nervös och ängslig i alla fall. 

Men vet ni... jag har sagt det förr och jag säger det igen, och inget som någon säger kan få mig att ändra på den uppfattningen....  platsliggning är som vilket lydnadsmoment som helst. Säger jag Ligg kvar så ska hunden ligga kvar, så enkelt är det. 

Säger jag Fot så ska hunden gå fot, inte så sällan ganska så långt, säger jag Stå så ska hunden stanna i stående o.s.v Varför i all världen ska man då inte kunna kräva att hunden ligger där den ska tills jag säger nåt annat?

Alla dessa hundförare som chansar och lägger sin hund trots att dom nästan säkert vet att  hunden inte ligger tiden ut, de är en styggelse.  Det må vara att såna hundar ska rapporteras idag, men hur ofta händer det då? Där har domarkåren mycket att förbättra.... 

Och det enda dessa förare bevisar är att dom är en dålig hundförare som inte förmår lära sin hund det som krävs.  Herregud, man kan lära en hund vilka märkliga konster som helst, inte sjuttan är det då så svårt att lära den att ligga stilla i två eller tre minuter.... det heter ju "lydnadsprov"... alltså ska hunden vara lydig och inte göra lite som den vill när den känner för det. 

Sitt kvar! eller ligg kvar! är två mycket enkla kommandon som man kan lära in redan när hunden är liten valp. Och grundlägger man det tidigt så är det mycket enkalt att uppehålla den lydnaden sedan, trots trotsåldrar och löptikar och det ena med det andra. 

Och är jag som förare lugn och trygg och ger klara besked om vad som förväntas av hunden, då blir också hunden lugn och trygg i förvissning om vad som krävs av den.

Och vi vet ju att vi själva påverkar hundarna oerhört mycket med vår sinnesstämning och vårt humör, och inte minst i samband med platsliggningen är det viktigt att tänka på det. 

Näe... jag förstår att detta moment är en plåga för dem som har hundar som råkat illa ut, men det är ju så jäkla onödigt att det ska behöva vara så. Lär hundarna att ligga stilla tills dom får tillåtelse att resa sig upp... oavsett vad som händer runt omkring... krångligare än så är det inte. Men det tar lite tid och lite möda och lite tålamod, fast det är det ju värt flera gånger om.   

I går åkte jag ut till ett av våra gamla jaktmarker för att gå med hundarna och kanske kunna träna lite spår med Jippie. 

Spårträningen sket sig ganska så snabbt eftersom en vrålande Ibsen störde Jippies koncentration ganska så rejält. Ibsen kan ju inte hålla käften när nån annan hund gör något, så han satt ju och stormskällde när vi försökte gå det där spåret. 

Man kan inte begära att en så ung hund som Jippie ska kunna hålla fokus på ett spår då.... fast han trasslade sig faktiskt runt spåret, trots Ibsens oväsen. Och jag hade lagt två pinnar i spåret också, bara för att se hur han gjorde, och dom tog han upp i munnen när han hittade dom, och när jag bad honom om det så kom han och lämnade den till mig.    Men det går inte att träna nånting alls när Ibsen är med. Han stressande i alla situationer omöjliggör det. 

Fast en sak kunde vi träna... att komma på visselsignal. Det har vi inte gjort förut när Jippie varit med så det testade vi igår, och det gick ju förstås kanonbra eftersom både Salza o Ibsen kommer som en raket när man visslar. 

För ett tag sedan testade jag med lite stopp/sitt-signal när Salza o Jippie och jag var ute, men i går var det som sagt inkallning som gällde. Och den där visselpipan är fruktansvärt effektiv när det gäller att få dom att släppa allt och komma i full fart, och Jippie hakade förstås på. 

Vi var ute ganska så länge i skogen, vi tog det sakta i värmen, men hundarna sprang ju ganska så mycket förstås. Och det blev längre än vad jag tänkt från början. Eftersom det var så varmt och hundarna var så flåsiga så tyckte både dom och jag att dom behövde svalka av sig i vattnet, men det var en bit att gå dit.... och sista biten var det en brant sluttning mer till vattnet. 

Ibsen o Salza har ju varit där förut så dom halkade nerför den där sluttningen och ner i vattnet. Jippie följde efter en bit, sen tyckte han nog att det blev för brant och vände och kom upp till mig igen. Jag själv vågade inte gå ner eftersom jag misstänkte att mitt onda knä skulle bli problem när jag skulle uppför sedan igen. 

Ibsen och Salza plaskade där i vattnet en stund och Jippie for fram och tillbaka där i sluttningen men vågade inte riktigt ner.  De stora hundarna kom upp till ossigen, och då... då bestämde sig Jipppie för att han vågade sig hela vägen ner och ut i vattnet. Jag såg honom i vattnet, han fick simma lite för det var djupt där... sen ropade jag på honom och han klev upp ur vattnet.

Men där var det sedan en upphöjning som han inte kom upp för. Han var uppe ur vattnet, men kom inte upp för den där upphäjningen... jag ropade igen, och igen... för att på så sätt egga honom att ta i det där lite extra som behövdes så att han kom upp. Just när jag bestämt mig för att jag nog trots allt fick ta mig ner för den där sluttningen så hade Jippie fått nog... vi hade varit ute länge då, och hans små ben hade sprungit långt..... och nu skrek han på hjälp. 

Ett ljud jag aldrig hört från honom förr, nåt skallgnäll av nån sort, och Salza som stod bredvid mig och spänt tittade på vad han gjorde, hon reagerade kraftigt....  men innan hon hann rusa ner, vilket hon var på väg att göra, så fann Jippie en alternativ väg och kom skuttande uppför branten. 

Sen var det dags att gå tillbaka mot bilen igen. Och efter en lång, lång djävulsk backe (där Jippie och Ibsen lekte jaga uppför backen) så satte jag mig på en trästam för tt vila mitt onda knä. 

Och när vi gick därifrån sedan så glömde jag kopplen där. Vi hann långt innan jag kom på det, och då fick vi vända för att hämta dom. Det var INTE så kul.....

Jippie tänkte ta sig över den där trädstammen lika galant som Salza nyss gjort, men hans ben var både kortare och tröttare. Men han kom över så småningom...     

Nåväl, vi började om vår vandring tillbaka till bilen, nu betydligt långsammare än tidigare. Men det berodde inte på hundarna, dom lekte tafatt i skogen bredvid stigen så strån och stickor rök om dom.  Och jag kan meddela att Jippie jagar med skall....   

Och han är smart den där Jippie. Han hinner ju inte ifatt Salza när hon blixtsnabbt snor runt mellan buskar och träd, men då har han kommit på att man kan gina lite så att man slipper springa så långt och dessutom nästan, nästan kommer ikapp henne då. 

Och jag fick bruk för visselpipan också. När vi gått en bit så stannade alla tre hundarna upp och vädrade in i skogen. Det går mycket vilt där så det var säkert ett rådjur eller en älg dom kände vittring av.... och precis när Salza (det är alltid hon som leder såna expeditioner) drog iväg med de andra i hasorna, så blåste jag inkallningssignalen  i visselpipan. Och alla tre tvärvände och kom i full galopp tilll mig.... 

Det är som sagt bra med duktiga förebilder när man ska fostra valpar...   

Ja, vi kom till bilen... och hem.... så småningom, men det var vådligt varmt och svettigt och vi hade sällskap av miljoners mygg och bromsar. Bromsarna ägnade sig mest åt Ibsen, han är ju nyklippt och säkert den som var mest lockande för de där blodtörstande betarna. Men han verkade inte bry sig, det var mest jag som flaxade och sjasade bort dom så gott det gick.  Myggorna delade vi broderligt på.... och nedrans så envisa dom kan vara.   

Sen när vi kom hem så skällde husse på mig för att Jippie var ute i skgen och härjade och sprang och blev alltför trött... men jag vet inte jag.   

Han behandlas så som alla mina andra hundar har behandlats, och det har ju gått bra, så jag hoppas att det gör det denna gången också. Visserligen har han ett temperament som gör att han verkar outtröttlig, men det betyder ju inte att jag tror att han verkligen är det också. 

Men när vi kom hem och gick från garaget, vem tror ni det var som då hoppade och skuttade som en galning och försökte hänga Ibsen om halsen... jo, lilla Jippie förstås. Fast han sov gott sedan när han fått sin mat....    och det gjorde de andra två också. Bara matte var vaken...