Så tycker Jippie i alla fall...    Det finns ju massor av såna här i området, inga långa mörka saker utan såna som går under bilvägarna bara. Men av nån konstig anledning så har vi missat att gå i såna ända tills nån gång förra veckan, och Jippie reagerade direkt. 

Tunnlarna har väggar av grå betongsten och nästan överallt är det klottrat på väggarna med färgglada färger. Jippie tassade på som vanligt och plötsligt är han mitt inne i tunneln och stannar och tittar sig häpet omkring. Han ser ut som att han tänker "men vad är det här för konstigt ställe??" . Ingen låg svans eller så, bara nyfiket...  

"Ja du, mysko ställe det här", säger hans matte som stannat till hos honom, "och så ekar det här också" och så HoHoar hon lite försiktigt. 

"Tjoho... så kul det låter", säger Jippie och viftar vilt på svansen medan han ser sig omkring. Matte HoHoar lite högre och Jippie tycker det är skitkul....   han är lättroad den där lilla killen. Salza däremot, hon står utanför gångtunneln och ser ut som att hon skäms för oss där vi larvar oss...   

Efter det där så har jag ofta valt vägar där vi passerar en tunnel, och varje gång så stannar Jippie till, tittar sig omkring och ser förväntansfull ut. Och då tror jag att han väntar på mitt HoHoande så då hojtar jag lite och han ser ut som att han uppskattar det, i alla fall om man ser till hans vilt viftande svans.    

Jaja, jag vet vad ni tycker nu... men det underlättar här i livet om man är lite knäpp    

... de där som har noll koll på sin hund, som springer efter och hojtar och skriker för fullt när deras hund drar iväg efter eran hund som går snyggt och snällt och stilla hos er?? 

En sån är jag....  en sån som har en sån olydig hund alltså... en hund som inte lyder och som skiter i vad jag säger eller gör. Jodå... sån är den bittra sanningen...    

Åkte ut för att träna på ett litet spår med Jippie idag, och Salza följde förstås med. Och dom väntade snällt i bilen medan jag gick ut ett spår som var knappt 100 m långt med totalt 4 pinnar. 

Och medan spåret "låg till sig" lite så tog jag ut Jippie för att träna lite annat. Han är ju så himla duktig den där lille krabaten, lyhörd och förig som bara den.   

Och visst ser jag att det kommer en tjej gående med en lös schäfer, men som sagt... Jippie är ju jätteduktig på det där när vi går omkring på gångvägarna här hemma. Bryr sig nästan inte alls om andra hundar och sitter fint vid min sida när dom passerar. 

Jojo... vems hund tror ni drar iväg mot den där schäfern, vilt skällande och studsande på bakbenen??? Jodå, lilla lydiga Jippe....   

Och gissa vem som i den första upphetsningen gapar och ropar och till och med springer efter den där skällande odågan...?? Jo just det...    

Sen besinnar jag mig och försvinner istället därifrån... han ska jäklar i min själ inte ha hjälp att skrämma bort schäfern i alla fall. Men schäfern med matte viker av åt ett annat håll och Jippie kan stolt komma tillbaka och berätta att han minsann skrämt bort det där stora odjuret.   

Vad matte i sin tur säger till lilla Jippie i det läget, det vill ni garanterat inte höra...   Tack o lov att det var ordning och reda på schäfern i alla fall, annars kunde lilla Jippie blivit schäfermiddag idag. 

Men det var ju på sätt och vis bra att det hände, nu fick jag mig en tankeställare och inser att det är hög tid att tajta till lydnaden för lilla Jippe. Han må vara gudasöt och charmig och liten och bara en liten valp fortfarande och allt det där... men det där ska inte hända en enda gång till.... och det är ju inte minst med tanke på hans egen säkerhet jag säger så. 

Spåret då....?  Jodå, trots tumultet med schäfern så gick han sitt lilla spår med liv och lust så snart vår lilla diskussion var avklarad.

Han tog upp vittringen från spåret på långt håll, valde direkt att gå det åt rätt håll när han fann det, och när vi närmade oss första pinnen så var han lite vid sidan om själva spårkärnan... men han kände vittringen från pinnen och letade upp den, tog den i munnen och kom till mig med den.  

Vid den andra pinnen tog han upp den och tänkte fortsätta spåra med pinnen i munnen. Vid den tredje pinnen stannade han till, tog den i munnen, spottade ut den och tänkte fortsätta spåret... och den fjärde pinnen var sedan slutet och den tog han också på vittringen eftersom han även där var nån dm från själva spårkärnan.

Spåret hade inga hårda vinklar, men gick lite slingrigt genom skogen. Och på ett ställe passerade vi en bred, väl upptrampad stig, men det orsakade inga problem för Jippie.   

Han är ju född till spårhund den killen.... Vid ett par tillfällen hade han lite bråttom och missade den sväng jag gjort på spåret, men han stannade efter nån enda meter, gick tillbaka den där lilla biten och fann det rätta spåret och fortsatte målmedvetet framåt igen. Han har alltså helt klart för sig vad han ska göra trots att det här bara var hans tredje spår här i livet.

Och idag använde jag min viltspårlina, den är "bara" 10 m lång men 10 m ute i skogen kan vara långt för en liten valpis.... fast det brydde han sig inte alls om.... han travade fram i spåret i nästintill lite för hög fart. 

Sedan så tränade vi på NEJ... att låta bli att springa efter när matte slänger en boll t.ex., och vis av den tidigare skadan så använde jag lina där.  Men han lär sig fort, fast han har lite svårt att koncentrera sig på det jag vill att han ska göra..... det är mycket som fångar hans uppmärksamhet. 

Men sedan när vi gick en promenad med Salza också, så testade jag inkallningen i olika situationer och det funkade kanonfint... men då var det ingen schäfer i närheten förstås...   Mja... det vill nog till att matte skräper till sig lite när det gäller det där med att han ska lyssna i alla lägen och inte bara när det inte finns nåt roligare att göra.   

Men vet ni... jag förstår inte hur jag ska klara av att lära honom t.ex ett snyggt fritt följ. Det känns som att det ligger flera mil bort, och jag vet inte hur jag ska göra.  

Eller... teoretiskt så vet jag väl det kanske... men det känns verkligen som att jag inte kommer att klara av det. Och det beror naturligtvis inte på att det är nåt "fel" på Jippie... han är oerhört lyhörd och följsam och lättlärd... nej, det beror enbart på mig. Helt plötsligt känns det som att jag inte kan... inte vet... inte duger till...   ja ni förstår kanske hur jag menar. 

Ingen prestationsångest direkt, eftersom jag alltid bara strävar mot mina egna mål, men ändå lite så där att det gick så himla bra och lätt och problemfritt med Salza och det var helt och hållet hennes förtjänst. Jag liksom bara hakade på där.  och det vore ju helt otroligt om jag hade fått en sån hund till, den här gången kanske det krävs att jag själv presterar nåt också.... ischa...    

Ni som brukar följa min blogg vet ju redan vad jag tycker om det mesta här i livet... men nåt ska man ju skriva om så idag kommer jag säkert att upprepa sånt som jag redan skrivit om tidigare nån gång under årens lopp.

Man får den hund man förtjänar...  det är en sanning som jag levt med länge och som jag fortfarande vidhåller. Och med "förtjänar" så menar jag då att man får betalt för det jobb och engagemang man lägger ner på sin hund. Betalt med god kontakt och en lydig, lyhörd hund som föredrar mattes/husses sällskap framför andra hundar eller andra människor. 

Har man bara en hund så är det lätt som en plätt, har man flera hundar så får man jobba lite extra för att uppnå det där. Gemenskapen med artfränder är en svår konkurrent... men med lite god vilja så går det då också. 

Och efter att ha följt en lång diskussion på FB som gällde en tävlingsbana i rallylydnad, så måste jag ju återigen få påpeka att man får den hund man förtjänar... 

Och det gäller förstås inte bara rallylydnad, utan allting som man kan tänkas företa sig med en hund.  Men rallyn är lite fascinerande för där finns massor av människor som tagit fasta på det där att det enbart ska vara roligt och glatt samarbete, inget tvång och ingen tävlingslydnad. 

Och ett roligt och glatt samarbete ska det förstås vara, men ska man komma upp i mästarklass och få hyfsade resultat på vägen dit, då måste det till nån form av lydnad och krav också. 

Man får de resultat man har tränat för.... och det är absolut ingen idé att klaga på "dåliga" banor eller korkade upplägg på lydnadsplanen, för man får som sagt det resultat man tränat sig till. 

Tänk så många gånger jag stått vid en lydnadsplan och hört så många knäppa varianter av ursäkter för att hunden t.ex inte klarat momentet där den ska springa till rutan. 

Rutan låg åt fel håll...

Det stod ett träd bakom rutan... eller vid sidan av...

Det fanns folk vid sidan av planen där rutan låg...

Konerna hade en annan färg än den "vanliga"...

Hunden hade solen i ögonen...

O.s.v  o.s.v.

Ja, det finns massor av fler exempel på dåliga ursäkter, när sanningen helt enkelt är att man inte tränat tillräckligt under skiftande förhållanden. 

Och det gäller ju i rallyn också förstås... en bana kan ju varieras i det oändliga... och det ligger massor av banskisser på nätet som man får låna, så det finns ingen ursäkt alls för att hunden inte lyckades så bra just den dagen. 

Nu menar jag inte att hunden alltid lyckas bara man tränar "rätt"... hundarna är inga maskiner och även om man tränar så "rätt" man kan, så kan det misslyckas då och då.

Men det jag menar är att man som förare inte ska skylla ifrån sig på banbyggare eller tävlingsledare eller vad man nu kan hitta på att skylla på. Man kan enbart lasta sig själv om hunden misslyckas på en tävling....  om man nu absolut måste "lasta" nån för det. Varken hundarna eller vi är som sagt några maskiner, och ett enstaka misslyckande är inte så mycket att bry sig om så länge det bara är en enstaka händelse.  Händer det ofta så får man väl tänka till lite förstås....

För att återgå till den där diskussionen om rallybanor.... eller rallylydnad rättare sagt. Jag är ju ny i de sammanhangen, men har ju många års erfarenhet från andra hundsporter och det är ju ofrånkomligt att man vid vissa tillfällen gör jämförelser. 

I den här aktuella diskussionen var någon väldigt uppbragt över att enbart 20% av de startande hade fått godkänt resultat. Och jag tycker att det är ett bra resultat med tanke på att banan tydligen var lite klurig... 

Varför ska man just i rallylydnaden förvänta sig att i stort sett alla ska ha ett godkänt resultat? Det är ju en tävlingsform det också, och på något vis så ska väl i så fall banorna ha en viss svårighetsgrad så att det blir någon form av bortgallring av de ekipage som inte har tillräcklig kunskap? Eller...??

Ska alla få godkänt resultat bara för att de har en pigg och glad hund som har god kontakt och viftar på svansen banan runt? 

I så fall borde alla elitlydnadsekipage få ett 1,a pris.... där finns inga hundar som inte har god kontakt och viftar på svansen programmet igenom... 

Näe, det är en dålig jämförelse, jag vet. Men även i rallylydnaden måste det få finnas ett krav på att man ska prestera något tillsammans med sin hund..., inte bara delta.... om man ska uppnå godkänt resultat. Fast det heter inte godkänt, det heter kvalificerande resultat...

Och det kanske är det som är "felet"... det heter kvalificerande resultat, och det kanske heter så för att de som uppnår 3 sådana resultat är kvalificerade för att få delta i nästa, högre, klass. Det kanske skulle finns ett spann därunder där man "bara" var godkänd.

Då skulle de duktigaste få ett kvalificerande resultat, nästa gäng skulle bli godkända, och så skulle det finnas några som inte blev godkända... och så de som blir underkända då, eller diskade som det heter i andra sammanhang.

Ja, inte vet jag... men att klgga på banbyggare eller andra omständigheter när man inte lyckas så bra som man tänkt sig på en tävling, det är dålig stil tycker jag. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att man tränat för lite, och för fantasilöst... 

I går när vi var ute så fann han resterna av en skatungevinge. Det kryllar av skatungar här och tydligen så förolyckas dom lätt... eller vad det nu är som händer. Det ligger i alla fall ett litet skatlik här och där både då och nu, och igår fann Jippie en del av en vinge.... till sin stora förtjusning. 

Jisses så han for omkring med den där vingen... til slut var det bara ett par fjädarar kvar, men dom dög dom också. 

På bilden här så kommer han sakta gående... det beror på att hans matte sa att hon ville ha de där resterna och Jippie var inte så pigg på att dela med sig. Men han kom med dom trots allt...   

Han är bra på att komma med saker, och han härmar Salza....  kommer ofta och vill lämna saker i förhoppning om att få en godis istället. Och sånt kan man ju inte nonchalera...  fast det blir inte en godis varje gång, ibland använder vi grejen och leker lite istället. 

Men jag inser ju för varje dag som går att jag är alltför dålig på att träna med Jippie. Han är kanonduktig när det gäller att vara lös ute, lyssnar och gör som man säger, och håller kontakten kanonfint.  Han lär av Salza där också... går dom lösa före mig på gångvägen och vi kommer fram till en korsande gata med biltrafik så säger jag alltid Stanna där! och då stannar Salza och inväntar mig och så går vi tillsammans över gatan.

Häromdagen såg jag att Jippie var den som reagerade först när jag sa Stanna där! Han stannade, och vände sig mot mig med en frågande blick.... kanonbra. 

Men man ser också att han känner sig tryggare och tryggare här ute i omgivningarna....  han är snart 5 måander så nu är det väl snart dags att börja testa lite gränser kanske... även där lite styrkt av de andra hundarna kanske.

Han kommer finfint på inkallning när han är lös... om det inte finns nåt annat som lockar mer. Då skiter han i sin matte, så det måste vi också ta tag i.  

Och han har inte heller fått lära sig vad NEJ betyder tillräckligt väl.. NEJ här hemma funkar kanonbra, och det funkar i många situationer ute också, men inte alltid. Den där trasig fågelvingen igår var det till exempel svårt att låta bli när elaka matte bestämt att den skulle lämnas kvar i diket.

Fast.... han har ju MASSOR som han ska lära sig. Han är jätteduktig med mycket redan nu, men de svåra grejorna är ju kvar att lära sig. Och för att uppnå det så måste vi ju träna....   och jag måste ju i ärlighetens namn erkänna att det mesta som han redan kan, det är nog medfött, det är inte min förtjänst. 

Jo en sak är min förtjänst.... hans enorma vilja att hoppa upp på stenar. Jisses, han letar stenar när vi är ute... och när han ser en så springer han fort, fort dit och klänger upp på den... och får sin godis förstås. En rolig kunskap, men inte speciellt viktig förstås...   

Läste på nätet om en klubb som planerade för sin första rallylydnadstävling, och tankarna återvände till vår senaste tävling. 

Det är kul att klura lite tycker jag, att fundera på skillnader tävlingar emellan, vad som är bra och vad som är mindre bra,  och tänka tillbaka genom åren på hur tävlingar har förändrats.

Vår tävling avlöpte hyfsat bra.... men det inträffade en oväntad komplikation direkt tidigt på morgonen, vilket spräckte min planering rejält. Det som jag hade tänkt göra innan de tävlande kom, kunde jag inte göra eftersom jag var tvungen att rycka in med annat, och det som jag skulle ha gjort kunde ingen annan göra... så det blev ogjort, vilket inte var så bra med tanke på resten av dagen. Men det redde upp sig hyfsat bra i alla fall.... det gör ju det om man har duktiga medhjälpare.    

Men det är så kul att se de tävlande när de kommer. De som är rutinerade vet exakt vad som ska ske och vad som väntar, de har läst PM:et och förstått vad som står där. De som är debutanter eller nästintill debutanter, de har också läst PM:et, men utan tidigare erfarenheter så får dom inte svar på alla sina frågor där. Och det går förstås inte heller att skriva ett PM som besvarar alla frågor som folk kan ha... det gäller att ta sig tid att besvara dom på plats istället.

Där fanns en nervös första-gångs-tävlande som nästan bodde i hasorna på mig hela långa dan... hon hade tusen frågor... varav jag kunde svara på några hundra kanske   ...  och till slut var jag tvungen att fråga henne om hon gått nån kurs eller så. Men det hade hon inte, vilket jag väl egentligen förstod... hon hade tränat själv.  Och tyvärr så saknades det mycket kunskap om vad man får elller inte får göra.... och hur olika moment går till.   

Och det där är något som man ofta ser på nätet också... att de som är nybörjare och ska ut och tävla knappast vet om att det finns en regelbok. Eller att det finns bra litteratur som behandlar det mesta om hur det ska gå till både på träning och på tävling. Tråkigt att misslyckas bara för att man inte läst på... 

Det som däremot är väldigt roligt, det är när tävlanden kommer och tackar för en trevlig tävling, oavsett hur deras resultat blivit.    Och där ser  man tydligt att de som tävlat mycket, och kanske själva varit med och arrangerat tävlingar, de är bättre på det än vad andra är. Själv försöker jag i alla fall alltid hojta ett "tack för i dag" till "de som har hand om'et" innan jag åker hemåt, och nåt som jag nog alltid gör... om det finns möjlighet... är att jag tackar domaren. 

Vet ni att det glömde jag på vår tävling... när det var prisutdelning och alla var samlade, då glömde jag tacka domarna som stått i den stekande solen i flera timmar.    Usch vad jag skämdes när jag kom på det... men då var både dom och jag redan hemma. Jag tackade dom förstås så där oss emellan när vi sa hej då och fixade ersättningen och så... men som arrangör så bör man ju tacka dom i samband med prisutdelningen också. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det.....  

Och något som ofta slår mig när det gäller rallytävlingar (men jag har ju bara tävlat själv 7 gånger och varit arrangör 2 gånger, så min erfarenhet är inte jättestor) det är att ingen går fram och tackar domaren i samband med att de får sitt resultat och sitt protokoll.   

Nu kanske det inte är så på andra tävlingar heller numera, men under alla år då jag tidigare tävlat tillhörde det i alla fall god ton att tacka domaren, oavsett resultatet. Man tackar ju inte för betygen, eller resultatet, man tackar ju främst för deras arbetsinsats... tycker jag i alla fall.   

Men vet ni att jag har blivit lite tävlingssugen. Inte på grund av Jippie då, utan sugen på att tävla med Salza igen. Undrar om vi inte ska ge oss på det där med högerhandlingen igen... på "allvar". Vi har ju liksom inte tagit det där med rallyn "på allvar" nån gång direkt. Salza har ju en sån följsamhet och kontakt så det har inte varit några problem nånstans på vägen, inte förrän högerhandlingen dök upp.... och då gav jag upp väldigt snabbt.

Jag tycker ju att det är roligt att tävla också, inte bara att träna, och jag behöver en tävling för att motivera mig till att träna ordentligt. Jag är egentligen lite avundsjuk på alla dom som kan träna och träna och träna, utan minsta tanke på att de ska tävla. Jag tycker ju också det är  kul att träna, men inte utan ett mål i sikte. 

Och apropå det så läste jag nånstans på nätet (tänk så mycket man kan läsa där    ) om någon som gått från första start i nybörjarklass till att kvala in till SM under hundens första tävlingsår. 

Hmmm... vi hoppas ju att SM i rallylydnad ska går här i Sundsvall nästa år.... kanske det vore något för Jippie det... starta nybörjarklass vid 10 månader (han är född 24 februari) och sedan kvala in till SM  i september samma år. Men då gäller det att det finns tillräckligt många tävlingar inom räckhåll förstås... men det kommer det säkert att göra, så det lär jag inte kunna skylla på när den fantasin inte uppfylls.   

Tänk att det alltid är så med mig...  oavsett om det gäller kurser eller tävlingar eller nåt annat... så är det alltid planeringen och funderingarna innan som är det allra roligaste. När det väl kommer till skott, då har entusiasmen sinat... och jag gör det jag måste, men mera av tvång, eller pliktkänsla eller vad man ska kalla det, än för att det är roligt.   

Jaja... man är som man är...  Nu ska jag i alla fall ta ett djupt andetag och tillsammans med husse försöka klippa Jippies klor. Eller försöka och försöka, jag klipper förstås hans klor, men vi har en liten diskussion om det varje gång. Och varje gång hittills har jag lyckats klippa nån klo lite för långt så att det blöder. Han sliter ner sina klor rejält så jag kan bara ta den lilla lilla yttersta biten av klon om det inte ska blöda. Men jag vill ta lite i alla fall så att han vänjer sig vid att de ska göras. Och när han sprattlar och bråkar så kan det lätt bli en mm för långt... men han verkar inte bry sig, han säger inte ett pip när det händer. Och det är inte kloklippandet i sig som är problemet, det är att han inte tycker om att bli fasthållen. I andra sammanhagn går det bra att hålla honom och vända och vrida på honom lite hur som helst, men inte i den situationen.

Men han vänjer sig väl han också... dom brukar göra det. Alla kan ju inte vara som Salza, som från allra första gången nästan somnade när det var dags för kloklippning.   

Idag åkte vi ut för att bada, hundarna och jag. Jag säger "vi" för jag badade fötterna och en del av benen...  och hundarna badade hela sig så det gick svallvågor om dom. 

Vi åkte till det där stället där man kan gå ganska så långt ut i älven genom att gå på de sandbankar som finns där. Det är inte djupare än att det når mig till knäna, inte förrän sandbankarna tar slut, då blir det tvärdjupt, och strömt. Så där ute får bara Ibsen ochSalza bada och simma, Jippie får hålla sig där han bottnar. Älven är lurig, mycket vatten och våldsamt strömt på sina ställen.

Salza o Jippie hämtade dummies, och Ibsen hade en stor pinne som han hetsade upp sig så över, att han ibland inte ens hittade den. I såna lägen får Salza rycka in och hämta den åt mig där ute i vågorna, så att jag kan kasta den en gång till. 

Jippie är lika duktig på att hämta grejor ute i vattnet som han är på land. Ingen tvekan alls, och han lämnar av i handen om jag ber honom om det. Men idag kom han på att han kunde överfalla Salza när hon kom in på grunt vatten, och ta hennes dummy...  så det fick jag ju försöka sätta stopp för. Men det var inte så enkelt, Jippie är snabbare i vattnet än vad jag är.

I alla fall så blev Jippie gång på gång nersprungen av Ibsen när han kom vältrande som det ånglok han är. Han har noll respekt för andra i det läget, ångar bara på... och står det då en liten Jippie i vägen så mejas han helt enkelt ner. Men skam den som ger sig... Jippie frustade lite , ruskade på sig så gott det gick i vattnet och kämpade vidare.... tills han blev nermejad nästa gång. 

Till slut var jag rädd att han skulle tappa sugen och tycka att det var läskigt att hamna under vattnet gång på gång, så vi avbröt badandet och gick upp på land. 

För att hjälpa dom att torka lite fortare så tog vi en promenad längs med älven. Solen sken och det blåste rejält, det gick rejäla vågor i vattnet, så jag antog att pälsarna skulle torka fort. Och det gjorde dom också... och precis när jag skulle vända tillbaka till bilen så kom det ett gäng vattenskotrar ute på älven. Dom hade skitkul där dom studsade omkring i vågorna, så jag tänkte sätta mig på en nerfallen trädstam och titta en stund... 

Jippie tyckte också att dom såg kul ut. Dom lät ju rejält, och dom studsade fram på vågorna så det small om dom. Så han sprang fram till älvkanten för att titta. Just där är det ca en halvmeter ner till vattnet och där är det tvärdjupt i vattnet. Där står ibland fritidsfiskarna och drar upp stora laxar....  så det är rejält djupt där och dessutom rejält kallt vatten. 

Ibsen o Salza undersökte några buskar en bit bort (kan ibland finnas fiskrens där), men rätt som det är så ser Ibsen att vi tittar på nåt... antar jag. Han kommer i alla fall farande i full karriär... och då går det fort ska ni veta.... springer rakt på Jippie och tvärnitar sedan. 

Jippie däremot han flyger ju ner i vattnet.... i det djupa och kalla vattnet. Och jag rusar fram till kanten, och ser precis hur en frustande Jippie kommer upp till vattenytan och börja sprattla omkring där nere. 

Tusen tankar hinner ju passera i mitt huvud.... tar han sig upp? kommer han att simma eller sjunker han igen? ska jag ropa på honom? eller ska jag vara tyst och låta honom fokusera på det han gör? ska jag hasa ner och försöka nå honom och dra in honom till land? ja, ni kan ju själva tänka er hur tankarna gick. Och jag ville ju absolut inte skrämma honom genom att låta panikslagen eller rädd heller... 

I alla fall så nöjde jag mig med att locka på honom... men när han snurrade runt och började sprattla sig ut i älven, rakt mot de stora vågorna, då hördes det nog kanske lite panik i min röst förstås. Men han vände, och han sprattlade sig in till land där han tog sig upp...  och sen så skuttade han glatt vidare mot Salza som fortfarande undersökte sina fynd i de där buskarna.  

Puuust.... sa jag för mig själv, samtidigt som jag talade om för Ibsen vad jag tyckte om hans bufflighet. Men han såg inte ut som att han brydde sig speciellt. 

I alla fall så avskräckte det som väl är inte Jippie från att bada. När vi kom tillbaka till bilen fick jag ta till den stränga rösten för att han inte skulle springa ner i vattnet igen, och det kändes ju skönt.  Men jisses så illa det kunde gått om vi haft lite otur där. 

Igår var vi ute på betydligt säkrare äventyr. Då tog vi en promenad i "stora" skogen där Jippie inte varit förut. Det var hiskeligt varmt så vi gick sakta, rastade och drack vatten ofta och gick inte så långt, men var ändå ute i nästan 3 timmar. Och det var så skönt att mitt knä inte blev helt kaputt efteråt, det gör faktiskt inte mer ont idag än vad det brukar göra. 

Det kommer lite blandade bilder här... men en sak är i alla fall säker. Jippie har till 110% anammat det där med att hoppa upp på stenar för att få en godis. Men han är inte lika duktig som Salza när det gäller att stå stilla medan jag fotar... men det kommer kanske det också. 

Och visst fann dom en pöl där det gick att bada... lerigt och äckligt tyckte jag, men dom såg ut att njuta i värmen..

Vi var högt uppe.... i höjd med trädtopparna.....  

Men även trevliga skogspromender har ett slut.... här har vi inte så lång väg kvar innan vi är hemma.

I går hjälpte Jippie mig att bära sopor till källsorteringsrummet igen. Han skuttade stolt framför mina fötter med en stor äggkartong i munnen.... förbi en stor grävmaskin och en lastbil som stod i vår väg eftersom man håller på med en massa grävarbeten på gården. 

Inne i soprummet bytte han bort äggkartongen mot en godis och så var hans arbetsuppgift avklarad.

När vi gick ut från soprummet såg vi en liten rottisvalp som kom gående med sin matte över gården, och jag skulle tro att hon var i Jippies ålder, ca 4 månader....  kanske nån vecka till.

Matte fick stora problem när dom skulle passera grävmaskinen och lastbilen, vovven vägrade gå. Hon lockade med godis och försökte på alla de sätt utan att lyckas... och till slut nästan kröp valpen förbi. 

Och när dom passerade oss, vi väntade vid soprumsdörren så att vi inte skulle mötas just vid grävamskinen, då var naturligtvis Jippie tvungen att säga VOV! till den där stackars hunden. Jo jag säger "stackars hunden", för när Jippie gav ifrån sig det där enda skallet, då skrek valpen till och slängde sig ner på marken, trots att Jippie och jag var flera meter därifrån och Jippie satt stilla vid min sida. 

Det må vara att valpen var ung, men jisses.... hoppas att den har fått en ägare som kan hantera det hela, men utifrån mattes agerande i de här situationerna såg det inte så lovande ut.

Jag blir ledsen när jag ser såna reaktioner hos små valpar.   Det är ju när dom är små som dom inte känner till ev. farligheter, och då brukar dom inte heller reagera nåt speciellt på saker och ting. Dom har liksom inte förstånd på att bli rädda....

Det är ju först när dom vuxit till sig lite som rädslor för sånt som är "mystiskt" och lite skrämmande brukar dyka upp. Men då brukar det ju vara en övergående fas eftersom dom förhoppningsvis har en viss grundtrygghet med sig från tidigare... eller har en förare som ger sån trygghet att det inte blir några problem av det hela.

Jag är i alla fall tacksam att valpen vi mötte inte är min valp.... det är nog mycket jobb med att uppfostra och forma en "normal" valp än att man dessutom ska behöva kämpa med en massa extrabekymmer. 

men det här var sista gången för nåt år framöver. Vi hade ju en rallylydnadstävling på klubben igår, en officiell tävling med alla fyra klasserna och två domare och 89 anmälda starter. Och det var som sagt jättekul att det blev så många tävlande och att vi hade soligt och +30 grader i skuggan… eller… värmen kunde ju varit lite mer lagom förstås… men jag tror att allt gick bra och att de allra flesta var nöjda.  

En del hundar klarade värmen dåligt förstås, nåt annat är ju inte att vänta. Men andra gjorde trots värmen strålande resultat… men så är det ju på tävlingar, alltid lite upp och ner med resultaten.  

Det som gör att jag säger ”sista gången” beror helt och hållet på att vi är alldeles för få som hjälper till i såna här sammanhang. Vi var två stycken som på lördag em/kväll ägnade 4 timmar åt att förbereda allt på plats. Redan då sa rygg och knä ”Stopp o belägg, nu lägger vi av!”  

På tävlingsdagen var jag på klubben i 10 timmar, och i full fart hela tiden. Men jag tror att jag såg 3 hundar tävla, och jag hann inte prata med en bråkdel av dom jag skulle velat bytt ett ord med.  

Nu fanns det naturligtvis några vänliga själar i klubben.… 1000 tack till era alla, ingen nämnd och ingen glömd… som hjälpte till på tävlingsdagen, dom jobbade och slet hela dan i värmen dom också, men vi var alltför få.  

Men tidsplaneringen för hela långa dagen höll, så när som på 15 minuter, och det är jag himla nöjd med.

Och det fanns som väl är tävlande som ryckte in och räddade oss när det uppstod en akut krissituation på morgonen innan tävlingsstarten. Och det fanns tävlande som ställde upp på andra sätt också, trots att de själva tävlade, och det är jag våldsamt tacksam för.   Men det ska inte behöva vara så i en klubb med flera hundra medlemmar…

Jag gillar annars att göra sånt här, att planera och sköta papper och tänka på alla smådetaljer som ska funka…. men det kan som sagt bli för mycket när det dessutom är en massa praktiskt jobb som ska göras både före, under och efter tävlingen.

Nästa år har i alla fall inte jag planerat in nån ralllytävling för vår klubb, och om inte nån annan gör det heller så blir det ingen tävling med Timrå BK som arrangör. Jag vet att Collieklubben ska ha sitt SM i Timrå nästa år och dom ska ha en tävling med alla klasser, men där har ju inte jag huvudansvaret även om jag lovat att hjälpa till. Men ”hjälpa till” är inte detsamma som att ha ansvaret och själv vara tvungen att göra allt sånt som man inte får nån annan att hjälpa till med.

Näe, det är väl förmodligen dags att göra som de allra flesta i de allra flesta klubbar göra… ägna sig åt sina egna hundar och inte lägga en massa tid på andras hundar.   

Kruxet är ju bara att om alla tänker så, så blir det inga tävlingar nånstans. Men som väl är så finns det klubbar där man inte har samma problem med funktionärer, så utan tävlingar lär vi väl inte bli.

Salza var med mig igår, men hon fick mest bara ligga och vänta. Ett par snabba kissrundor och så lite upptäcktsfärd både här och där när jag och kompisen var ensamma kvar och städade undan sedan alla åkt hem.

Jippie var hemma hos husse o Ibsen, och han sov tydligen större delen av dagen så det får väl jag och Salza sota för idag då kan jag tro. Jag har nyss varit ute med dom två, och Salza hade mycket spring i benen idag så Jippie fick springa av sig lite energi när han försökte jaga ikapp henne.  

Idag hade jag inte tänkt göra så speciellt mycket annat än det där vanliga man gör varje dag. Det värker i knät och ryggen, och jag känner av att jag gick och stod mycket igår, fast det är inte alltid det bästa att hålla sig i stillhet då heller… skit samma.. antingen går det över så det blir bättre, eller också gör det inte det… jag kani vilket fall inte påverka det. 

Förresten.... jag tipsade Sundsvalls Tidning om tävlingen... och hör och häpna.... dom skickade dit en kille. Han visste inget alls som hundar och hundtävlingar, men jag tyckte han fick till det bra i alla fall. Han fick lite info av mig (fast han gav mig fel namn i tidningen     ) och sedan gick han runt och pratade lite med de tävlande. Och så blev det en stor fin bild på ett ekipage.  Kul.....  fast jag hittar det inte på nätet, annars skulle ni fått en länk här.