... de där som har noll koll på sin hund, som springer efter och hojtar och skriker för fullt när deras hund drar iväg efter eran hund som går snyggt och snällt och stilla hos er?? 

En sån är jag....  en sån som har en sån olydig hund alltså... en hund som inte lyder och som skiter i vad jag säger eller gör. Jodå... sån är den bittra sanningen...    

Åkte ut för att träna på ett litet spår med Jippie idag, och Salza följde förstås med. Och dom väntade snällt i bilen medan jag gick ut ett spår som var knappt 100 m långt med totalt 4 pinnar. 

Och medan spåret "låg till sig" lite så tog jag ut Jippie för att träna lite annat. Han är ju så himla duktig den där lille krabaten, lyhörd och förig som bara den.   

Och visst ser jag att det kommer en tjej gående med en lös schäfer, men som sagt... Jippie är ju jätteduktig på det där när vi går omkring på gångvägarna här hemma. Bryr sig nästan inte alls om andra hundar och sitter fint vid min sida när dom passerar. 

Jojo... vems hund tror ni drar iväg mot den där schäfern, vilt skällande och studsande på bakbenen??? Jodå, lilla lydiga Jippe....   

Och gissa vem som i den första upphetsningen gapar och ropar och till och med springer efter den där skällande odågan...?? Jo just det...    

Sen besinnar jag mig och försvinner istället därifrån... han ska jäklar i min själ inte ha hjälp att skrämma bort schäfern i alla fall. Men schäfern med matte viker av åt ett annat håll och Jippie kan stolt komma tillbaka och berätta att han minsann skrämt bort det där stora odjuret.   

Vad matte i sin tur säger till lilla Jippie i det läget, det vill ni garanterat inte höra...   Tack o lov att det var ordning och reda på schäfern i alla fall, annars kunde lilla Jippie blivit schäfermiddag idag. 

Men det var ju på sätt och vis bra att det hände, nu fick jag mig en tankeställare och inser att det är hög tid att tajta till lydnaden för lilla Jippe. Han må vara gudasöt och charmig och liten och bara en liten valp fortfarande och allt det där... men det där ska inte hända en enda gång till.... och det är ju inte minst med tanke på hans egen säkerhet jag säger så. 

Spåret då....?  Jodå, trots tumultet med schäfern så gick han sitt lilla spår med liv och lust så snart vår lilla diskussion var avklarad.

Han tog upp vittringen från spåret på långt håll, valde direkt att gå det åt rätt håll när han fann det, och när vi närmade oss första pinnen så var han lite vid sidan om själva spårkärnan... men han kände vittringen från pinnen och letade upp den, tog den i munnen och kom till mig med den.  

Vid den andra pinnen tog han upp den och tänkte fortsätta spåra med pinnen i munnen. Vid den tredje pinnen stannade han till, tog den i munnen, spottade ut den och tänkte fortsätta spåret... och den fjärde pinnen var sedan slutet och den tog han också på vittringen eftersom han även där var nån dm från själva spårkärnan.

Spåret hade inga hårda vinklar, men gick lite slingrigt genom skogen. Och på ett ställe passerade vi en bred, väl upptrampad stig, men det orsakade inga problem för Jippie.   

Han är ju född till spårhund den killen.... Vid ett par tillfällen hade han lite bråttom och missade den sväng jag gjort på spåret, men han stannade efter nån enda meter, gick tillbaka den där lilla biten och fann det rätta spåret och fortsatte målmedvetet framåt igen. Han har alltså helt klart för sig vad han ska göra trots att det här bara var hans tredje spår här i livet.

Och idag använde jag min viltspårlina, den är "bara" 10 m lång men 10 m ute i skogen kan vara långt för en liten valpis.... fast det brydde han sig inte alls om.... han travade fram i spåret i nästintill lite för hög fart. 

Sedan så tränade vi på NEJ... att låta bli att springa efter när matte slänger en boll t.ex., och vis av den tidigare skadan så använde jag lina där.  Men han lär sig fort, fast han har lite svårt att koncentrera sig på det jag vill att han ska göra..... det är mycket som fångar hans uppmärksamhet. 

Men sedan när vi gick en promenad med Salza också, så testade jag inkallningen i olika situationer och det funkade kanonfint... men då var det ingen schäfer i närheten förstås...   Mja... det vill nog till att matte skräper till sig lite när det gäller det där med att han ska lyssna i alla lägen och inte bara när det inte finns nåt roligare att göra.   

Men vet ni... jag förstår inte hur jag ska klara av att lära honom t.ex ett snyggt fritt följ. Det känns som att det ligger flera mil bort, och jag vet inte hur jag ska göra.  

Eller... teoretiskt så vet jag väl det kanske... men det känns verkligen som att jag inte kommer att klara av det. Och det beror naturligtvis inte på att det är nåt "fel" på Jippie... han är oerhört lyhörd och följsam och lättlärd... nej, det beror enbart på mig. Helt plötsligt känns det som att jag inte kan... inte vet... inte duger till...   ja ni förstår kanske hur jag menar. 

Ingen prestationsångest direkt, eftersom jag alltid bara strävar mot mina egna mål, men ändå lite så där att det gick så himla bra och lätt och problemfritt med Salza och det var helt och hållet hennes förtjänst. Jag liksom bara hakade på där.  och det vore ju helt otroligt om jag hade fått en sån hund till, den här gången kanske det krävs att jag själv presterar nåt också.... ischa...    

Ni som brukar följa min blogg vet ju redan vad jag tycker om det mesta här i livet... men nåt ska man ju skriva om så idag kommer jag säkert att upprepa sånt som jag redan skrivit om tidigare nån gång under årens lopp.

Man får den hund man förtjänar...  det är en sanning som jag levt med länge och som jag fortfarande vidhåller. Och med "förtjänar" så menar jag då att man får betalt för det jobb och engagemang man lägger ner på sin hund. Betalt med god kontakt och en lydig, lyhörd hund som föredrar mattes/husses sällskap framför andra hundar eller andra människor. 

Har man bara en hund så är det lätt som en plätt, har man flera hundar så får man jobba lite extra för att uppnå det där. Gemenskapen med artfränder är en svår konkurrent... men med lite god vilja så går det då också. 

Och efter att ha följt en lång diskussion på FB som gällde en tävlingsbana i rallylydnad, så måste jag ju återigen få påpeka att man får den hund man förtjänar... 

Och det gäller förstås inte bara rallylydnad, utan allting som man kan tänkas företa sig med en hund.  Men rallyn är lite fascinerande för där finns massor av människor som tagit fasta på det där att det enbart ska vara roligt och glatt samarbete, inget tvång och ingen tävlingslydnad. 

Och ett roligt och glatt samarbete ska det förstås vara, men ska man komma upp i mästarklass och få hyfsade resultat på vägen dit, då måste det till nån form av lydnad och krav också. 

Man får de resultat man har tränat för.... och det är absolut ingen idé att klaga på "dåliga" banor eller korkade upplägg på lydnadsplanen, för man får som sagt det resultat man tränat sig till. 

Tänk så många gånger jag stått vid en lydnadsplan och hört så många knäppa varianter av ursäkter för att hunden t.ex inte klarat momentet där den ska springa till rutan. 

Rutan låg åt fel håll...

Det stod ett träd bakom rutan... eller vid sidan av...

Det fanns folk vid sidan av planen där rutan låg...

Konerna hade en annan färg än den "vanliga"...

Hunden hade solen i ögonen...

O.s.v  o.s.v.

Ja, det finns massor av fler exempel på dåliga ursäkter, när sanningen helt enkelt är att man inte tränat tillräckligt under skiftande förhållanden. 

Och det gäller ju i rallyn också förstås... en bana kan ju varieras i det oändliga... och det ligger massor av banskisser på nätet som man får låna, så det finns ingen ursäkt alls för att hunden inte lyckades så bra just den dagen. 

Nu menar jag inte att hunden alltid lyckas bara man tränar "rätt"... hundarna är inga maskiner och även om man tränar så "rätt" man kan, så kan det misslyckas då och då.

Men det jag menar är att man som förare inte ska skylla ifrån sig på banbyggare eller tävlingsledare eller vad man nu kan hitta på att skylla på. Man kan enbart lasta sig själv om hunden misslyckas på en tävling....  om man nu absolut måste "lasta" nån för det. Varken hundarna eller vi är som sagt några maskiner, och ett enstaka misslyckande är inte så mycket att bry sig om så länge det bara är en enstaka händelse.  Händer det ofta så får man väl tänka till lite förstås....

För att återgå till den där diskussionen om rallybanor.... eller rallylydnad rättare sagt. Jag är ju ny i de sammanhangen, men har ju många års erfarenhet från andra hundsporter och det är ju ofrånkomligt att man vid vissa tillfällen gör jämförelser. 

I den här aktuella diskussionen var någon väldigt uppbragt över att enbart 20% av de startande hade fått godkänt resultat. Och jag tycker att det är ett bra resultat med tanke på att banan tydligen var lite klurig... 

Varför ska man just i rallylydnaden förvänta sig att i stort sett alla ska ha ett godkänt resultat? Det är ju en tävlingsform det också, och på något vis så ska väl i så fall banorna ha en viss svårighetsgrad så att det blir någon form av bortgallring av de ekipage som inte har tillräcklig kunskap? Eller...??

Ska alla få godkänt resultat bara för att de har en pigg och glad hund som har god kontakt och viftar på svansen banan runt? 

I så fall borde alla elitlydnadsekipage få ett 1,a pris.... där finns inga hundar som inte har god kontakt och viftar på svansen programmet igenom... 

Näe, det är en dålig jämförelse, jag vet. Men även i rallylydnaden måste det få finnas ett krav på att man ska prestera något tillsammans med sin hund..., inte bara delta.... om man ska uppnå godkänt resultat. Fast det heter inte godkänt, det heter kvalificerande resultat...

Och det kanske är det som är "felet"... det heter kvalificerande resultat, och det kanske heter så för att de som uppnår 3 sådana resultat är kvalificerade för att få delta i nästa, högre, klass. Det kanske skulle finns ett spann därunder där man "bara" var godkänd.

Då skulle de duktigaste få ett kvalificerande resultat, nästa gäng skulle bli godkända, och så skulle det finnas några som inte blev godkända... och så de som blir underkända då, eller diskade som det heter i andra sammanhang.

Ja, inte vet jag... men att klgga på banbyggare eller andra omständigheter när man inte lyckas så bra som man tänkt sig på en tävling, det är dålig stil tycker jag. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att man tränat för lite, och för fantasilöst...