Inte vet jag om han är ett underbarn, lilla Jippie, men jäkligt duktig är han i alla fall.   Jag har ju ett antal hundar att jämföra med, men tyvärr så är det ju så att man glömmer med åren. Fast Salzas valptid har jag fortfarande hyfsat gott minne av förstås, men det är ju lite ojust att jämföra med henne för hon var/är ju verkligen ett underbarn.  

En sak som jag minns från Salzas valptid är hennes stora föremålsintresse, och även hennes stora vilja att äga föremålen. Jag kan än idag se henne framför mig när hon i racerfart rusar ut för att hämta en grej, hur hon kommer i lika full fart tillbaka mot mig med bytet i munnen, för att i sista sekunden vika av och räcka lång näsa åt mig när hon triumferande rusar runt med sin ägodel precis utom räckhåll för mig.  

Den som ser henne apportera och hämta grejor idag tror säkert inte att det är sant, men så är det. Med lite envishet och ganska mycket tålamod så fick vi ordning på det också. 

Jippie däremot, han är en naturbegåvning på det området. Ett minst lika stort föremålsintresse som Salza, men han kommer mer än gärna tillbaka med grejorna och lämnar till och med av dom fint i handen.  

Och det kan jag inte alls ta åt mig äran för, han är född sån. Han kommer ofta med en leksak och vill leka och kampa, och kastar jag iväg den en bit bort så hämtar han den och kommer tillbaka med den, Och igår när vi var ute, Salza o Jippie och jag, så passade jag på att träna lite också…

Vi började med apporteringen eftersom det var så himla varmt ute, jag tänkte att orken kanske skulle ta slut fort… och så fel jag hade ..

Men jag hade tagit med en liten apportbock, så jag plockade fram den, satte Jippie vid min sida, höll lite i halsbandet för att förhindra att han drog iväg efter apporten när jag kastade den, och så slängde jag iväg apporten så långt jag kunde. Det är inte så våldsamt långt, men kanske 15 m i alla fall.

När apporten landat och låg stilla i gräset så släppte jag Jippie och han galopperade iväg för att hämta den. Han tar den utan tvekan och vänder och kommer i full fart tillbaka till mig med den… och lämnar av den i handen och får som belöning springa och jaga efter snörbollen.

Vi gör om alltihop efter att ha kampat med snörbollen en stund…. och exakt samma sak upprepas. Han sitter lugnt och stilla medan jag kastar apporten, full fart ut och full fart in och lämnar av i handen. Han sitter stilla utan att jag håller i halsbandet, men jag gör det för säkerhets skull, eftersom jag inte vill riskera att han ska frestas att springa efter apporten innan den landat.

Tre gånger gör vi det här och varje gång så gör han det helt kanonbra. Han lämnar förstås inte av sittande vid sidan, fattas bara, utan jag tar apporten när han kommer springande fram till mig. Det där med att hålla fast, och att sitta vid sidan och lämna av, det är en senare fråga det. Nu ska det bara vara kul och lönsamt att springa i full fart och hämta det som matte kastar.  

Sen så tränade vi lite på snabba lägganden från sittande, och det gör han också bra. Han är snabbt som sjuttan ner i marken med frambenen. Fast jag använder inget kommando ännu, använder handen och visar vad jag vill.

Och så tränade vi på att han ska sätta sig upp från läggande, och det är inte heller några problem. Och här använder jag kommandot Sitt, men jag hjälper till med handen så att han verkligen ska sätta sig upp på första försöket.

Och sedan så tränar vi på att han ska lägga sig från stående. Det kan han inte riktigt lika bra som att lägga sig från sittande, men å andra sidan har vi inte heller tränat så mycket på det.   Men det syns så tydligt att när han har gjort det ett par gånger, då trillar 10-öringen ner, och då gör han det kanonfint sedan..

Och som avslutning så får han och Salza ägna sig åt sin paradgren…. att leta bollar i det höga gräset. Nedrans så duktiga dom är på det…  

Att Salza kan det är ju ingen överraskning. Hon letar intensivt och ihärdigt tills hon hittar det hon ska, och jag tror att hennes utmärkta markeringsförmåga och hennes minne är en del av förklaringen till att hon är så duktig på att hitta det hon ska. Och inte vet jag om hon berättat för Jippie hur man gör, men han är… trots sin ringa ålder… också suveränt duktig på det.  

Jag gjorde så att jag slängde ut två snörbollar i högt gräs, hundarna satt vid min sida och väntade, och när jag sedan gav dem lov så rusade de ut i gräset och började leta. Jag såg inte hundarna, bara hur gräset vajade vid deras framfart, men jag förstod att Jippie följde i Salzas fotspår.

Och det gick snabbt för Salza att hitta den ena bollen, och när hon kom farande ut ur gräset med bollen i munnen så var Jippie tätt i hälarna på henne. Dom for omkring på gräsmattan en stund, Salza med bollen i munnen och Jippie efter. Sedan kallade jag in Salza, tog bollen och satte henne vid min sida.

Jippie vimsade omkring där några sekunder till, men innan jag hade bestämt mig för hur jag skulle gå vidare nu då, så drog han in i det höga gräset igen. Jag sa till Salza att stanna kvar och gick fram en bit för att bättre se vad Jippie gjorde därute i djungeln…

Och han for runt där och letade och letade och letade… och rätt som det var så såg jag att han fick vittring av bollen…. och han letade sig ivrigt fram till den, tog den i munnen och kom i en rasande fart ut ur det höga gräset.

Men… tänkte jag… kunde han verkligen komma ihåg att det nog låg en boll till därute i gräset? Eller tycket han bara att det var roligt att springa omkring där? Fast då skulle han väl inte så uppenbart ha letat efter något?

Vi gör om, tänkte jag, och ser vad som händer denna gången. Så alltihop upprepades… nästan. Jag satte hundarna, slängde bollarna, släppte iväg hundarna… men skillnaden nu var att jag slängde bollarna långt ifrån varandra åt sidorna. Tänkte som så, att om Jippie nu bara springer lite planlöst där han och Salza nyss sprang och så råkar han känna vittringen av en boll, då är det ju bara en lyckträff att han hittar bollen. Men gör han på nåt annat sätt, då finns det en tanke bakom.  

Salza hittade en boll och kom med den, med Jippie i släptåg. Nu stod jag bara passiv och gjorde inget alls, och Salza satt vid min sida…. och Jippie skuttade lite här och där i några sekunder, sedan drog han in i gräset igen.

Nu var det spännande, tyckte jag….

Och han gjorde en snabb raid där de hittat den första bollen, sedan drog han mycket målmedvetet iväg åt det håll där den andra bollen landat, och där började han söka. Och som tur är så hittade han också bollen efter en stund, och kom med den i full fart….

Inte vet jag om det är vanligt att valpar som är knappt 4½-månad har en så väl utvecklad markeringsförmåga och en så bra näsa att dom fixar sånt här.   Jag är i alla fall vansinnigt imponerad av det han gjorde, och bara för att förvissa mig om att det inte var en slump, så gjorde vi om det en gång till efter en stunds vila. Och han agerade på nästan exakt samma sätt…. som sagt… kusligt imponerande.  

Vi tränade också lite Fot-ingångar, utan kommando förstås, och dom på vänster sida går bra, de på höger sida är knorkigare. Men det beror säkert på att jag beter mig knöligare då… det är svårt det där med att ha hunden på höger sida.  

Men ingångarna och positionen på vänster sida var så bra så jag gjorde några högersvängar också, och det gick kanonbra, han höll positionen precis som han skulle. Ok då… korv i handen, men ändå…. och vi har skam till sägandes tränat det här väldigt lite.  

När allt detta var gjort, då fick dom busa med varsin snörboll, och då for dom omkring som galna getter på gräsmattan. Deras matte var nästan medvetslös av värmen, men på hundarna var det full fart.

Jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på vad det ska bli av den lilla Jippie. Det är spännande, och lite skrämmande, med en ny hund. Även om han och Salza är lika i mycket, så är dom också väldigt olika i mycket. Men tyvärr så är ju Jippie, liksom Salza, belastad med en gammal halt och lytt matte, och det lär väl sätta vissa begränsningar förstår jag.  

Skit samma, en både duktig och rolig hund är han i alla fall…. och världens bästa förebild har han i Salza, så helt fel kan det väl kanske inte bli.