Det finns en grupp på FB där man diskuterat momentet platsliggning, och det är som alltid ett stort bekymmer för många. 

Jag har ju alltid åsikter om allting så jag kan ju inte låta bli att tycka till nu då förstås. Jag har tävlat med olika hundar i ungefär 35 år, med lite olika uppehåll då och då beroende på hundars ålder och så. Och jag måse erkänna att jag nog haft en väldig tur eftersom jag mycket sällan har sett några allvarliga incidenter i samband med platsliggningen. 

Och med allvarliga incidenter menar jag då hundslagsmål eller rena överfall där den överfallande hunden är aggressiv. 

Att en hund reser sig och går till sin förare tycker jag inte är något problem alls. Om en hund reser sig och ser sig omkring efter lekkamrater så gäller det att ens egna hund är vältränad och vet vad den ska göra. 

Och om en hund lyckas få fart på ytterligare en hund och sätter igång stora lekstunden eller kapplöpningsracet, så gäller det också att ha en vältränad hund. 

Och den där hunden som reser sig och står där och utmanar omvärlden och bara väntar på att nån ska möta hans blick så att han får en anledning att sätta igång, den hunden ska ju min hund strunta i och inte stirra tillbaka på, vilket också är en träningssak. 

Nu ska jag väl erkänna att jag också är lite pirrig under det här momentet. Platsliggning är läskigt, men ärligt talat så är resten av tävlingen också lite läskig. Och så känner nog de flesta som tävlar tror jag, Skillnaden är väl "bara" att under platsliggningen är man negativt pirrig, eller hur jag ska säga. Under resten av tävligen är man mer positivt pirrig...  Förstår ni hur jag menar?  

Är man nervös och rädd för slagsmål och andra eländigheter så påverkar man sin hund negativt vid platsliggningen. Det gör hunden osäker och ängslig, och om det då händer nåt så kanske det är droppen som får bägaren att rinna över, och så reser sig hunden och går för säkerhets skull till sin förare. 

Kunde man förmedla den där positiva pirrigheten som finns under resten av lydnadsprogrammet så skulle inte hunden känna sig änsgslig och osäker, den skulle säkert påverkas, men den skulle inte bli nervös och ängslig i alla fall. 

Men vet ni... jag har sagt det förr och jag säger det igen, och inget som någon säger kan få mig att ändra på den uppfattningen....  platsliggning är som vilket lydnadsmoment som helst. Säger jag Ligg kvar så ska hunden ligga kvar, så enkelt är det. 

Säger jag Fot så ska hunden gå fot, inte så sällan ganska så långt, säger jag Stå så ska hunden stanna i stående o.s.v Varför i all världen ska man då inte kunna kräva att hunden ligger där den ska tills jag säger nåt annat?

Alla dessa hundförare som chansar och lägger sin hund trots att dom nästan säkert vet att  hunden inte ligger tiden ut, de är en styggelse.  Det må vara att såna hundar ska rapporteras idag, men hur ofta händer det då? Där har domarkåren mycket att förbättra.... 

Och det enda dessa förare bevisar är att dom är en dålig hundförare som inte förmår lära sin hund det som krävs.  Herregud, man kan lära en hund vilka märkliga konster som helst, inte sjuttan är det då så svårt att lära den att ligga stilla i två eller tre minuter.... det heter ju "lydnadsprov"... alltså ska hunden vara lydig och inte göra lite som den vill när den känner för det. 

Sitt kvar! eller ligg kvar! är två mycket enkla kommandon som man kan lära in redan när hunden är liten valp. Och grundlägger man det tidigt så är det mycket enkalt att uppehålla den lydnaden sedan, trots trotsåldrar och löptikar och det ena med det andra. 

Och är jag som förare lugn och trygg och ger klara besked om vad som förväntas av hunden, då blir också hunden lugn och trygg i förvissning om vad som krävs av den.

Och vi vet ju att vi själva påverkar hundarna oerhört mycket med vår sinnesstämning och vårt humör, och inte minst i samband med platsliggningen är det viktigt att tänka på det. 

Näe... jag förstår att detta moment är en plåga för dem som har hundar som råkat illa ut, men det är ju så jäkla onödigt att det ska behöva vara så. Lär hundarna att ligga stilla tills dom får tillåtelse att resa sig upp... oavsett vad som händer runt omkring... krångligare än så är det inte. Men det tar lite tid och lite möda och lite tålamod, fast det är det ju värt flera gånger om.   

I går åkte jag ut till ett av våra gamla jaktmarker för att gå med hundarna och kanske kunna träna lite spår med Jippie. 

Spårträningen sket sig ganska så snabbt eftersom en vrålande Ibsen störde Jippies koncentration ganska så rejält. Ibsen kan ju inte hålla käften när nån annan hund gör något, så han satt ju och stormskällde när vi försökte gå det där spåret. 

Man kan inte begära att en så ung hund som Jippie ska kunna hålla fokus på ett spår då.... fast han trasslade sig faktiskt runt spåret, trots Ibsens oväsen. Och jag hade lagt två pinnar i spåret också, bara för att se hur han gjorde, och dom tog han upp i munnen när han hittade dom, och när jag bad honom om det så kom han och lämnade den till mig.    Men det går inte att träna nånting alls när Ibsen är med. Han stressande i alla situationer omöjliggör det. 

Fast en sak kunde vi träna... att komma på visselsignal. Det har vi inte gjort förut när Jippie varit med så det testade vi igår, och det gick ju förstås kanonbra eftersom både Salza o Ibsen kommer som en raket när man visslar. 

För ett tag sedan testade jag med lite stopp/sitt-signal när Salza o Jippie och jag var ute, men i går var det som sagt inkallning som gällde. Och den där visselpipan är fruktansvärt effektiv när det gäller att få dom att släppa allt och komma i full fart, och Jippie hakade förstås på. 

Vi var ute ganska så länge i skogen, vi tog det sakta i värmen, men hundarna sprang ju ganska så mycket förstås. Och det blev längre än vad jag tänkt från början. Eftersom det var så varmt och hundarna var så flåsiga så tyckte både dom och jag att dom behövde svalka av sig i vattnet, men det var en bit att gå dit.... och sista biten var det en brant sluttning mer till vattnet. 

Ibsen o Salza har ju varit där förut så dom halkade nerför den där sluttningen och ner i vattnet. Jippie följde efter en bit, sen tyckte han nog att det blev för brant och vände och kom upp till mig igen. Jag själv vågade inte gå ner eftersom jag misstänkte att mitt onda knä skulle bli problem när jag skulle uppför sedan igen. 

Ibsen och Salza plaskade där i vattnet en stund och Jippie for fram och tillbaka där i sluttningen men vågade inte riktigt ner.  De stora hundarna kom upp till ossigen, och då... då bestämde sig Jipppie för att han vågade sig hela vägen ner och ut i vattnet. Jag såg honom i vattnet, han fick simma lite för det var djupt där... sen ropade jag på honom och han klev upp ur vattnet.

Men där var det sedan en upphöjning som han inte kom upp för. Han var uppe ur vattnet, men kom inte upp för den där upphäjningen... jag ropade igen, och igen... för att på så sätt egga honom att ta i det där lite extra som behövdes så att han kom upp. Just när jag bestämt mig för att jag nog trots allt fick ta mig ner för den där sluttningen så hade Jippie fått nog... vi hade varit ute länge då, och hans små ben hade sprungit långt..... och nu skrek han på hjälp. 

Ett ljud jag aldrig hört från honom förr, nåt skallgnäll av nån sort, och Salza som stod bredvid mig och spänt tittade på vad han gjorde, hon reagerade kraftigt....  men innan hon hann rusa ner, vilket hon var på väg att göra, så fann Jippie en alternativ väg och kom skuttande uppför branten. 

Sen var det dags att gå tillbaka mot bilen igen. Och efter en lång, lång djävulsk backe (där Jippie och Ibsen lekte jaga uppför backen) så satte jag mig på en trästam för tt vila mitt onda knä. 

Och när vi gick därifrån sedan så glömde jag kopplen där. Vi hann långt innan jag kom på det, och då fick vi vända för att hämta dom. Det var INTE så kul.....

Jippie tänkte ta sig över den där trädstammen lika galant som Salza nyss gjort, men hans ben var både kortare och tröttare. Men han kom över så småningom...     

Nåväl, vi började om vår vandring tillbaka till bilen, nu betydligt långsammare än tidigare. Men det berodde inte på hundarna, dom lekte tafatt i skogen bredvid stigen så strån och stickor rök om dom.  Och jag kan meddela att Jippie jagar med skall....   

Och han är smart den där Jippie. Han hinner ju inte ifatt Salza när hon blixtsnabbt snor runt mellan buskar och träd, men då har han kommit på att man kan gina lite så att man slipper springa så långt och dessutom nästan, nästan kommer ikapp henne då. 

Och jag fick bruk för visselpipan också. När vi gått en bit så stannade alla tre hundarna upp och vädrade in i skogen. Det går mycket vilt där så det var säkert ett rådjur eller en älg dom kände vittring av.... och precis när Salza (det är alltid hon som leder såna expeditioner) drog iväg med de andra i hasorna, så blåste jag inkallningssignalen  i visselpipan. Och alla tre tvärvände och kom i full galopp tilll mig.... 

Det är som sagt bra med duktiga förebilder när man ska fostra valpar...   

Ja, vi kom till bilen... och hem.... så småningom, men det var vådligt varmt och svettigt och vi hade sällskap av miljoners mygg och bromsar. Bromsarna ägnade sig mest åt Ibsen, han är ju nyklippt och säkert den som var mest lockande för de där blodtörstande betarna. Men han verkade inte bry sig, det var mest jag som flaxade och sjasade bort dom så gott det gick.  Myggorna delade vi broderligt på.... och nedrans så envisa dom kan vara.   

Sen när vi kom hem så skällde husse på mig för att Jippie var ute i skgen och härjade och sprang och blev alltför trött... men jag vet inte jag.   

Han behandlas så som alla mina andra hundar har behandlats, och det har ju gått bra, så jag hoppas att det gör det denna gången också. Visserligen har han ett temperament som gör att han verkar outtröttlig, men det betyder ju inte att jag tror att han verkligen är det också. 

Men när vi kom hem och gick från garaget, vem tror ni det var som då hoppade och skuttade som en galning och försökte hänga Ibsen om halsen... jo, lilla Jippie förstås. Fast han sov gott sedan när han fått sin mat....    och det gjorde de andra två också. Bara matte var vaken...