När jag gick ut med doggsen idag (Jippie var förstås inte med) så passerade vi en fotbollsplan strax utanför området där vi bor. Där var det ett stort antal föräldrar med barn som höll på och roade sig på allehanda vis. 

Jag gick ju på gångvägen en bit ovanför fotbollsplanen och släppte hundarna lösa eftersom det inte fanns nån annan som gick där.  Mellan gångvägen och fotbollsplanen finns ett litet buskage... och där brukar det alltid finnas spännande dofter så Salza drog ju iväg dit för att kolla läget. 

Och vi kan väl enklast säga så här... Salza in i buskaget i full fart från ena hållet och på andra hållet kom det en katt i full fart ut ur buskaget. Katten drog ner mot fotbollsplanen... och Salza dök ju snabbt fram ur buskarna  och tänkte ta upp jakten. 

Mycket pinsamt.... så jag hojtade NEJ Salza, stanna! med all min kraft. Alla ute på fotbollsplanen stannar upp och tittar på oss, och dom ser katten rusa fram över gräset som en kanonkula, och därefter ser dom min Salza....  som tvärnitar och bli stående och bara tittar efter den springande katten.   

Puuuhhh... tänkte jag och kallade in henne. Och hon fick förstås en stor godis när hon glatt kom skuttande   

Det där var rena lyckträffen.... har hon väl fått upp farten när hon jagar en katt då brukar det vara kört. Och jag brukar inte ens försöka kalla in henne...     På gården där det vimlar av katter går hon alltid kopplad, men katter som rör sig ute i buskagen och skogsområdena utanför gården, dom bryr jag mig egentligen inte om att hon jagar. Hon vill ju bara jaga dom... stannar dom så tappar hon omgående intresset.... och katterna är väl själva ute på jakt så det jämnar väl ut sig kanske.    

Men det kändes skönt att det funkade så perfekt idag. Folk gillar ju tyvärr ofta att klaga på allt och alla, inte minst på oss hundägare, nu lär dom i alla fall inte kunna klaga på att min hund jagar katter   

På lördagar filas klor och fixas och donas med hundarnas tassar och öron och tänder i det här huset, och idag fick Jippie vara med. Vi kan väl säga som så att han har gjort sånt som han uppskattar mer i sitt korta liv    Fast tänderna har vi inte tagit ännu... det blev fullt upp med det andra så tänderna få vänta en stund. 

Han protesterade högljutt, men han är inte alls svårkorrigerad. Salza blev taggad de få gånger jag var tvungen att ta tag i henne när hon var liten, det tyckte hon var skitkul. Jippie, han försöker visserligen en kort sekund, sedan viker han sig direkt. 

Han är väldigt duktig på att förstå både hundar och oss människor. Och han märker direkt när vi eller hundarna menar allvar, då viker han ner sig omgående. Däremot så frestar han lyckan så länge han kan och vågar, så länge han märker att det inte ligger nåt riktigt allvar i det man "säger".  Ibsen morrar ibland åt honom när han ligger på golvet och Jippie kliver på honom, men det struntar Jippie i. Antagligen säger Ibsen bara nåt i stil med: "Ta det försiktigt, gör det ont så äter jag upp dig!"   

De få gånger då Ibsen däremot verkligen har menat allvar och sagt ifrån, då har Jippie snabbt tagit till flykten. 

Jag tillhör de där människorna som spontant säger NEJ! när hundarna gör nåt dom inte får, så det är mitt förbudsord, och Jippie behövde inte höra det många gånger förrän han lärde sig vad det betyder. 

Men han har temperament den lille sötnosen, och det är jag tacksam för. Jag vill gärna att det finns lite "att ta av" när man ska jobba och ha kul tillsammans, och det hoppas jag ju att vi ska ha, Jippie och jag. 

Igår blev han ju arg på Salza, och det tycker jag var helt OK. Hon var onödigt och obefogat elak mot honom, dessutom råkade hon då också knuffa honom utför ett trappsteg ner från verandan, och det gjorde säkert ont när han drattade ner över kanten och hamnade på rygg. Där kom hans temperament fram, han blev helt enkelt, för nån enda sekund, skitförbannad...   

Idag ser man i alla fall tydligt att lekstunden ute i den där sandgropen igår har gett effekt. Salza är mycket mer tillåtande idag. Han till och med kröp ihop och låg och sov hos henne en stund förut, utan att hon reagerade.   

Alla hundarna letade godis förut ute på gräsmattan. Det är också en övning som jag tycker är bra när man vill få hundarna att accepera varandra. Dom går där och snusar bland grässtråna och deras nosar luktar på samma ställen och dom biter nästan i samma godisbit...  och alltihop utan minsta konflikt.  Blir man utan godisbit så är det bara att leta vidare tills man gör nästa fynd.   

Han har en jäkla kamplust och älskar att dra i allting. Så idag tänkte jag att jag skulle testa vad han gjorde om jag vann dragkampen och kastade iväg leksaken en bit bort.  Och han skuttade snabbt efter, anföll leksaken, tog en liiiiten runda med den och kom sedan tillbaka för att leka mer. Kanonbra tycker jag.   

Så nästa test var att ta leksaken ifrån honom, byta med en godis alltså, och så slänga iväg leksaken samtidigt som jag försiktigt, med hjälp av handen, hindrade honom från att springa efter. 

Han kämpade en stund för att komma förbi min hand, men satte sig sedan ner... och då tog jag omedelbart bort den hindrande handen och han skuttade genast iväg och tog leksaken. 

Tre gånger gjorde jag det där, och han uppförde sig likadant varje gång. Den fjärde gången satte han sig direkt när jag slängde i väg leksaken....  och även den femte gången. Sedan avbröt vi där och kampade vilt med bytet... 

Nedrans så lätt det är att lära valpar olika saker....  hoppas bara att jag inte klantar mig och gör sånt somjag får ångra sedan. Det är svårt att alltid tänka på ev. konsekvenser av det man gör, eftersom man gör det mesta bara för att det är så himla roligt.   

Nu sover han i alla fall sött, med resterna av en trasig zebra som sällskap.