Jag är helt totalt världsklantig när det gäller snörbollar och träd.     Och igår lyckades jag igen....

Vi var ute på isen och gick, och jag hade med mig en varsin boll till hundarna. När vi gått ett tag så drog vi oss mot land, tanken var att dom skulle få springa och leta bollar en stund... och vips, på första kastet, så satt den där.

Det fanns ingen som helst möjighet att få ner den... om bara bävrarna hade gnagt lite till på stammen så att trädet vält så hade problemt inte uppstått, men dom lämnade arbetet halvgjort.     

Och jag blir så jäkla sur på mig själv varje gång det här händer... och det händer ofta tyvärr. Den här gången var det en helt ny, fin oförstörd boll dessutom....   

Nu fick vi lämna den hängandes där som nån sorts björkprydnad, och så hade vi bara en boll kvar att leka med, men det gick det också. Salza fick den, och så jagade Ibsen efter henne när hon sprang runt med den. Han vågar inte ta den från henne, men han skulle nog väldigt gärna vilja.

I morse var vi också ute och gick i solen. Nästan 20 grader kallt var det, men solen sken från en klarblå himmel och alla träd och buskar var täckta av en tunn ishinna. När solen sken på dom såg det ut som att det satt tusentals minismå lampor och blinkade i träden. Och naturligtvis hade jag glömt mobilen hemma så det blev inga fina bilder att visa upp.  

Men vi var tämligen ensamma ute klockan halv åtta på morgonen, det är ganska så rofyllt att traska omkring utan att se en enda människa. Vi gick vår 5-kilometersrunda och nu bär snön för hundarna så dom slapp att gå enbart på den plogade gångvägen. 

Men idag var det en insändare i tidningen här, där man spydde galla över lösa hundar.  Lösa hundar som ofredar både människor och djur, som driver och river rådjur och bär sig allmänt illa åt. 

Och jag kan ju bara hålla med, sån hundhållning är en styggelse. Kruxet är väl att alla tror att alla lösa hundar är hundar som gör lite som dom själva vill och inte lyder sin förare. Sånt där slår naturligtvis mot oss som har ordning på våra hundar också...  det är som sagt ett fåtal människor som tror på att vi faktiskt kan kalla in våra hundar i alla lägen. 

Fast man får naturligtvis inte gå och halvsova på promenaderna. Det finns mycket vilt i skogsdungarna här i området, och Salza har ett stort viltintresse så man måste vara vaken och se signalerna i tid. Men än så länge är mitt samvete rent som snö... i alla fall när det gäller min hundhållning.    

Hoppas solen skiner på er också idag.....    Men även om det är en kanonfin dag idag så skulle det inte vara helt fel om det vore en halvmeter mindre snö ute.   

Ja, det är bara att inse att jag har blivit gammal och börjar bli defekt både här och där.  

Jag ringde ortopeden igår för att försöka skynda på så att jag slapp vänta 8 veckor för att få en tid där, och det slutade med att jag fick en tid för ett läkarbesök 1 timme senare.   

Jag ilade förstås dit, och fick träffa en läkare som mycket pedagogiskt, med hjälp av röntgenbilderna, visade mig hur det såg ut i mitt knä.

Visst har jag ett antal små benbitar i knät, men han visade också på hur jag hade pålagringar på leden och hur lederna nästintill låg och skavde mot varandra. "Ingen idé att försöka få bort de där små benbitarna" tyckte han, "där dom ligger har du inte ont av dom. Det är bara att inse att du har artros, till och med grad 2, och är man i din ålder så är det snarare ovanligt att man inte har det. När det hela blir outhärdligt ont kan man byta ut knäleden mot en konstgjord knäled istället, dessförinnan är det sjukgymnastik och smärtstillande som gäller."

Jaha… så var det med det då… bara att bita ihop alltså. Fast jag fick en kortisonspruta i knät, men den gick ganska så obemärkt förbi tror jag. Jag har lite mindre ont idag, i vissa ställningar, men nåt underverk åstadkom den inte. Och i ärlighetens namn så trodde inte läkaren att den skulle göra det heller…. men har man inte provat så vet man ju inte.  

Läkaren sa att vårdcentral-läkaren kunde ge kortisonsprutan. ”Klarar han det”, sa jag, ”att ge den på rätt ställe?” ”Så du misstror din läkare”, tyckte han… ”Nej då,” sa jag, ”men ni är ju specialister på skelettet så ni kan säkert bättre”.

Så han skulle ge mig sprutan då… men han skrattade illmarigt när han kom tillbaka med sköterskan och ett rullbord med grejor. ”Vi har en läkare här som utbildar sig till distriktsläkare”, sa han. ”Hon skulle behöva träna på att ge såna här sprutor, kan hon få göra det på dig? Under mitt överinseende...”

Så jag blev återigen försökskanin för en läkare under utbildning. Fast hon gjorde det bra…. tror jag. Bra i den meningen att det inte gjorde vrålont i alla fall.  

Förra gången jag var försökskanin åt läkare som håll på att utbilda sig var när jag låg på sjukhuset innan sonen föddes. Jag låg där i en månad på grund av att mitt blodtryck var svindlande högt….. och varje dag så var det nån undersökning som skulle göras… av läkarkandidater förstås. Och det var liksom inte en person det gällde, oftast var det 5-6 stycken. Jisses… man kändes sig inte ens mänsklig, mest bara som nån sorts experimentdocka som låg där och inte kunde annat.  

Jodå, det gick att säga nej… men att ta den diskussionen två gånger om dagen i en månads tid när man mår så dåligt att man knappt är vid medvetande, det orkar man inte. Men jag överlevde det också…. ont krut, ni vet….  

Fast vid ett tillfälle när jag låg på sjukhus sa jag NEJ med stora bokstäver, och det blev ett jäkla hallå. Det var vid ett tillfälle när min mage krånglade, jag var fastande och låg med dropp. Och mina ådror är inte roliga att sticka i, dom går sönder….

Och efter några dagar med dropp och ständigt trasiga ådror där man ideligen fick göra nya stick, så brast mitt tålamod. Jag sa NEJ när det kom en ung, orutinerad människa och skulle sätta ett nytt dropp. Mina armar och händer var mörkblåa efter tidigare stick och jag hade som sagt fått nog.  

Jag vägrade… sköterskan kom klivande och försökte ”tala förstånd” med mig, men jag vägrade. En sköterska till kom och gjorde samma försök…. men jag var ståndaktig. Två läkare kom och satte sig på sängkanten och talade om att jag inte fick äta eller dricka, jag var tvungen att ha dropp…. men jag vägrade.

Sen var det misstänkt tyst ett tag, och så kom det till slut ännu en ung tjej med en vagn. Jag laddade för ytterligare ett NEJ, men hon presenterade sig och talade om att hon jobbade på onkologen och var van att sätta dropp på de mest konstiga ställen när folk var sönderstuckna, och nu hade dom ringt efter henne så att hon skulle fixa det här.

Och jag trodde henne och lät henne försöka. Och det tog 15 sekunder så hade hon letat rätt på en åder i armen, på ett för mig jättekonstigt ställe, satt droppet och var klar. Och det där jäkla droppet satt där, utan att ådern gick sönder, i flera dagar. Tänk så mycket duktiga människor det finns som aldrig gör nåt väsen av sig.  

Ja, det var en nostalgitripp i sjukvården det…. nu skiter vi i den delen och så får det bli som det blir med saker och ting. Kan jag leva med artros i händer, axlar och rygg så kan man väl leva med det i knäna också… man får anpassa sig och inse sina begränsningar helt enkelt… alternativet är ju inte så himla kul precis.  

Solen skiner här i dag också, fast molnen börjar hopa sig lite. Och det är kallt… -17 grader i morse…. usch…. jag vill ha vårsol och lite vårvärme nu.  

Och varför skaffar man sig då en spaniel som är en ras som ska trimmas/klippas, kan man fråga sig? Jo, det gör man för det som finns innanför pälsen, framför allt det som finns innanför pannbenet. Och så är de ju vackra att se på också… inte minst när de är nyfriserade….   

Fast Salzas päls är inte alls besvärlig på nåt vis, så det är bara jag som är lat eller vad man ska kalla det.   Det är egentligen mest på grund på min artros i händerna som jag tycker det är jobbigt, jag har allra mest ont i tummarna och pekfingrarna… och gissa vilka fingrar man använder när man klipper med en sax?

Men det är väldigt mycket lättare att sköta Salzas päls än vad det var med cockrarnas…. eller…. Samson päls var ungefär som Salzas, men de andra två var inte så roliga. När det gäller cockrar har jag en teori om att färgen påverkar hurdan päls dom har, men det kan vara helt fel förstås. Undrar om man kan säga så om springrar också? Nån som vet? Där finns det ju inte så många färger och färgkombinationer som hos cockrarna… men vem vet… svartvita kanske rent generellt har mindre päls än brunvita?   

Fast kikar man på utställningsbilder så har jag nog fel där… det finns pälsmonster i båda färgerna tror jag.

Ja i vilket fall så är det helt totalt fel med såna där läskiga pälsmonster som man ser ibland på utställningar. En springer är en jakthund som ska leta efter vilt i buskar och snår, ofta taggiga och täta och eländiga, och då kan man inte ha en päls som fastnar i riset eller blir full med skräp så fort dom kommer ut i skog och mark.   

Ibsen har ju också en päls som ska klippas/trimmas. Fast honom klipper jag med klippmaskinen, men det ska putsas och fejas med saxen både här och där på honom också….. fast idag tvättar jag i tvättstugan så hans frisering får vänta till i morgon… eller på lördag kanske. 

Näe, tacka vet jag boxrar… eller rottisar… i alla fall när det gäller just pälsvården.  

Jag är medlem i ett antal grupper på bl.a FB och det är jag mest bara för att det är intressant att ta del av andras åsikter och synpunkter på våra gemensamma intressen. Och till allra största delen är det förstås hundrelaterade grupper där det gemensamma intresset är hundar och hundträning av olika slag.

Och det är intressant att läsa om hur andra tränar och hur andra tänker runt det här med träning. Men ibland är det också lite skrämmande…. och det är när man träffar på det som jag kallar en ”glad entusiast” .

En ”glad entusiast” är den som glatt, och oftast utan eftertanke, slänger sig in i diverse aktiviteter för att sedan så småningom hejda sig och slänga ut en fråga som vederbörande borde ställt sig innan alltihop tog sin början.

Det är skönt att såna människor finns, det vore himla tråkigt om alla var såna kontrollfreaks som jag är, men jisses… tänk så annorlunda det skulle bli för dem, om de tänkte till lite innan de sätter igång och bara gör.   

Men vi är alla olika och det är ju tur det….  

En annan sak som jag funderar över är alla filmer som läggs ut lite överallt. Det är där rubriken till dagens inlägg kommer in… till vems nytta?   

Och nu menar jag inte de filmer som läggs ut i syfte att visa upp och informera…. t.ex hur ett moment ska utföras, eller hur föraren ska agera i ett visst moment. Instruktiva filmer som fyller ett syfte….

Nej jag tänker på alla de filmer där man ser en liten snutt av ett träningspass, utan text eller tal som förklarar vad som sker. Vem har nytta av den filmen? Ingen alls… 

Men som sagt.. det behöver inte vara nytta med allting, man gör det väl för att det är kul att visa upp sin duktiga hund antar jag. Eller… för att visa upp hur duktig man själv är kanske. Det är ju förstås alltid trevligt med beundran….   

Och när jag skriver det här så slås jag av tanken på alla de hundägare som är tvärtom. Som våndas så fort de ska visa upp vad deras hund kan, de med taskiga tävlingsnerver.

De som alltid absolut vägrar att bli filmade när de tränar, och de som mår dåligt flera dagar innan en tävling... tänk om det där behovet av att visa upp sig kunde vara lite mer jämnt fördelat bland oss människor. I alla fall i såna här sammanhang…   

Som ni väl vet vid det här laget så har jag inga som helst problem att visa upp min egna duktiga hund.    Fast jag håller mig till att visa upp enbart hunden för det mesta, själv avstår jag gärna från att vara med på både filmer och bilder.

Men personligen tycker jag det är roligare att visa upp sånt som inte är förknippat med rena lydnadsmoment, t.ex filmen där Salza hämtar saker som hon lärt sig namnet på. Eller filmer där hon letar föremål eller liknande…. eller en bra helt vanlig vardagslydnad…. men smaken är ju förstås olika.

Jag hade en kursavslutning en gång…. vi körde en liten rallybana med deltagarna och jag hade som vanligt Salza med mig. Hon brukar alltid vara med, bra att ha en hund att visa med om det skulle behövas, men den här gången behövdes inte hennes hjälp så jag la henne vid sidan av planen där vi höll på, och så sa jag åt henne att stanna där.

Sen glömde jag bort henne…. ni som provat på rally vet hur förbryllande och virrigt det är första gången, så jag hade fullt upp med att förklara skyltar och lotsa deltagarna runt den lilla banan. Salza hade jag som sagt helt glömt bort…. 

När vi var klara och hade avslutat det hela, så kom jag ihåg henne och slängde ett öga åt det håll där jag lagt henne, och där låg hon lugnt och stilla fortfarande.  

Jag gick dit och löste upp henne från kommandot och hon skuttade glatt upp… inget konstigt alls för varken henne eller mig. Men kursdeltagarna kom rusande fram och började babbla om hur duktig hund jag hade och att dom inte trodde sina ögon när hon låg, utan koppel, på sin plats hela tiden utan att flytta på sig eller beklaga sig på något vis.  

Och sånt skryter jag gärna med… eller visar upp för andra, fast just den här gången var det ju inte medvetet direkt.  

Men att gå fin linförighet, eller lägga sig snabbt eller nåt annat grundläggande lydnadsmoment, det kan varenda hund lära sig ganska så enkelt. Att däremot, lugn och avkopplad, stanna på sin plats (utan att vara kopplad alltså) medan matte jobbar med andra hundar och andra hundar skuttar runt och har kul alldeles intill, det klarar minsann inte alla hundar.

Fast det är klart att dom skulle kunna göra det, med träning. Men hur många lär in sånt? Min tro är att Salza har roligare där hon ligger och ändå är med, utan att delta, än vad hon har om hon sitter i bilen som står på en parkeringsplats en bit bort.

Men hur vanligt är det inte att den hund som inte tränas får sitta i bilen? Istället för att hunden får vara med och att man lär den att ”nej, det är inte din tur nu, du får vänta här” och den lär sig att koppla av även med andra hundar skuttandes runt omkring.

”Äh, han/hon stressar upp sig om hon får sitta vid sidan om och titta på”… hur ofta har man inte hört det då? Klart att hunden gör det om den inte är van vid det, och om den inte lärt sig att vänta på sin tur.

Men det kan också hänga ihop med vilken typ av hund man har. Vilken ras alltså…. en spaniel, och även en retriever, ska kunna vara passiv och tyst och lugnt gå och vänta på sin tur medan andra hundar jagar och fåglar skjuts och apporteras. Dessutom krävs en riktigt rejäl stadga i dessa situationer också. Det kan ta timmar innan den egna hunden ska jobba…. men en hund som är orolig och inte kan vara tyst i såna lägen diskvalificerar sig direkt.

På brukshundklubbar ser man oftast att hunden väntar i bilen och tas ut först när den ska börja jobba… eller några minuter innan. ”Den bara stressar upp sig och tröttar ut sig om den är med” är ett argument. Och det är klart att den gör det om den är van att det är dags att jobba så fort den kommer ut ur bilen. Då är förväntningar höga från början och sen går hunden på högvarv hela tiden…. och så är orken slut när det är dags.

Men även såna hundar går naturligtvis att lära att vänta och koppla av så att de sedan, när det är dags, har kraft och motivation att jobba. Det är mest vedertagen praxis det där… att alla hundar ska sitta i bilen medan en enda hund tränas.

Och sedan klagar samma människor på att deras hundar blir störda och tappar fokus när det rör sig andra hundar runt omkring när de är ute på tävling.

Jaja, må var och en bli salig på sin tro…..  

I alla fall så ska Kurt gå och titta på rottisvalpar nu. Det finns en uppfödare här i området som har tio stycken 5-veckors valpar… undrar o han kan gå därifrån utan att stoppa ner en av valparna i fickan?  

Ja det är väl så man kan översätta ordet smartphone, eller? Och min nya telefon är faktiskt smart… han (för det är konstigt nog en han  ) lärde sig t.ex blixtsnabbt vilka ord jag brukar använda när jag skriver in text, oavsett om det är i ett meddelande eller nånstans på nätet.   

Och han hade dessutom ett rejält ordförråd redan från början. Kanonenkelt att skriva in text eftersom han direkt föreslår rätt ord redan efter en eller två bokstäver. Och sedan kommer nästa ord, och nästa ord, och nästa ord utan att jag ens behöver skriva en enda bokstav…. så himla bra.  

Överhuvudtaget så är det imponerande med dagens teknik. Jag vet ju att det är logik som till 100% styr såna saker som mobiler och datorer, men ibland kan man nästan tro att såna prylar kan tänka och dra slutsatser. Fast slutsatser grundar sig väl på logik förstås…. jaja, i vilket fall så är det imponerande vad man idag kan göra med en mobiltelefon… fast telefon är väl det minsta dom är kanske….    

Min förra telefon var bara drygt 2 år gammal, men i den världen var den urgammal förstås. Men jag var lika impad av den när den var ny....  fast den här får nog duga till mig i mååånga år nu. Det finns fortfarande en massa fineser som jag inte ens hunnit kika på.... och som jag i ärlighetens namn kanske inte ens har användning för, men det är kul med teknik.   

Ja, det är väl bara förnamnet det, när det gäller mig alltså. Vi har haft vårliknande väder här nu i flera dagar och då piggnar man till lite, men idag är det snöstorm utanför fönstren, och det är ju bara att inse att här uppe har vi vinter i minst en månad till… i värsta fall nästan två.  

Och jag har varit krasslig, förutom mitt eländes knä då. Lite febrig och så mina gamla vanliga magproblem… konstigt… de dyker alltid upp vid den är tiden på året. Måste på nåt vis vara sammanknippat med årstiden och mig… att jag rör mig mindre, att jag är deppigare eller vad det nu kan vara. Men det går väl över denna gången också hoppas jag…   

Men idag (och även i natt för Ibsens del) är doggsen här i huset dåliga i magen också. Diarré av väldiga mått, undrar varför? Dom gnagde på ett gammal ben igår, och Ibsen fick nog i sig en hel del av det, men inte brukar dom få diarré av sånt inte. Salza har inte samma typ av stenkross-käft som Ibsen så hon brukar inte få i sig så mycket av själva benet.

Vi får väl se hur det utvecklar sig…. jag gillar inte när Salza får diarré, hon har ju haft ett par såna omgångar då hon varit rejält illa ute och det har varit svårt att få stopp på det. Hoppas det är snabbt övergående denna gången.

Men jag måste återigen få gnälla lite över hur dåliga en del människor är på att läsa sina hundar. Igår när vi var ute så mötte vi en blandrashund i Salzas storlek. Mina hundar var kopplade och gick vid min sida, men redan på 20 meters håll kunde till och med jag se att den mötande hunden spände upp sig, huvudet rest, svansen uppe och stela ben. På 10 meters avstånd visade den dessutom alla sina tänder och var så stel i sina rörelser att den knappt kunde gå.

Jag kände i kopplet att Ibsen svarade på den där utmaningen, och även om han varvade ner lite när jag sa åt honom så såg jag att både han och Salza registrerat utmaningen som kom mot oss.

Precis när vi möttes gav den mötande hunden ifrån sig ett vrål samtidigt som den gjorde ett utfall mot oss. Hans matte åkte med halva vägen innan hon fick stopp på sin hund, och sen säger hon..… till sin hund… ”du behöver inte vara rädd, dom är inte farliga” och så blänger hon på mig som om det vore mina hundar som gjort ett utfall.

Om nu hunden gjorde allt det där pga rädsla, som matte trodde, så hade det väl varit lämpligt att hon hade agerat långt innan utfallet kom, redan när hon såg att vi skulle mötas, istället för att vänta tills det redan hänt och då säga nåt fjantigt till hunden.  

Och häromdagen träffade vi motsatsen…. en lös, glad, ung labrador som matte hade lös utan att ha nån som helst inkallning på den. Vi såg dom på långt håll, hunden glatt skuttande ca 50 m före sin matte, så jag stannade och kallade in mina hundar och såg till att jag hade dom vid min sida.

Den mötande matten ropade också på sin hund… många gånger… utan resultat. En joggare som passerade oss sa ”du har bra ordning på dina hundar du… det verkar inte som att alla har det inte”… och det kunde jag ju bara hålla med om.

När hunden bara var 10-15 m från oss (och matte nästan 100 m bakom) så kopplade jag mina hundar. Labben stannade på det avståndet, stod och hoppade jämfota och småskällde lite på oss… full av leklust och energi, men med lite respekt för de främmande hundarna.

Hans matte kom så småningom ikapp honom, kopplade honom och sa att ”han är så leksugen, han vill leka med alla hundar han ser”. ”Ja”, sa jag, ”jag ser det men jag vill inte släppa mina hundar för att leka.”

”Jaså???? Varför inte det?” frågade hon förvånat. Och jag förklarade varför…. och hon såg minst sagt frågande ut efter mitt svar.

”Det förstår jag inte alls,” sa hon… ”i helgen var jag i Stockholm, i Lill-Jansskogen, och där lekte alla hundar med alla. Hundarna i Stockholm är mycket mer sociala än hundarna här i stan….”

Så kanske det är, inte vet jag, men det troligaste är väl ändå att det är ägarna som är annorlunda, inte hundarna….

Får jag gissa så tror jag att hon kanske, med den inställningen, har ett litet problem där om något år när hennes hund inte längre är en glad o sprallig unghund, utan en fullvuxen hanhund… visserligen antagligen lika glad… but you know… It takes two to tango….

Medan jag har skrivit de här raderna har stackars Salza varit ute 3 ggr… det blir risavkok till middag för henne idag.   Tur att hon har att ta av när sånt här händer, för blir det som de tidigare gångerna så har vi en lång, jobbig vecka framför oss. Men jag förstår inte varför hon är dålig i magen. Hon har inte ätit nåt konstigt, kanske är det all den tinade hundskiten i området som gett henne nån smitta? De där dagarna när det var vårsol och vårvärme ute så tinade ju allting sånt…

Eller också har hon sympati-ont och vill inte att enbart matte ska ha ont i magen…  

Fast jag visste inte att hon hade diarré när jag gjorde hennes frukost, hon åt som vanligt då och det var ju ett misstag förstås.  

Men vi får väl vara krassliga ihop idag, hon och jag då. Kan ju vara skönt att inte vara ensam om krämporna…. fast jag är nog hellre sjuk själv, än att jag har en sjuk hund förstås.