När anser ni att er hund är tävlingsklar? Den frågan dök upp i en grupp på FB, och på den frågan finns det väl lika många svar som det finns hundförare antar jag, men det är lite kul att läsa de olika svar som ploppade upp.

Och så började jag fundera på mig själv då…   ibland är det ju lite nyttigt att göra det.

Nu är det ju 6 år sedan jag tävlade med Salza första gången så det är lite svårt att minnas, men jag antar att jag tänkte likadant då som jag gör nu, och som jag gjort med mina tidigare hundar.

Fast… om jag tänker efter och är riktigt ärlig så stämmer det nog inte helt. Salza var så oerhört lättlärd så jag ökade nog kraven en aning när jag tränade med henne. Mina tidigare tävlingshundar har också varit lättlärda, men hon har ju den där unika förmågan att snabbt växla mellan belöning och tjo och tjim och sedan direkt samla ihop sig för nästa moment. Det gjorde nog kanske att jag omedvetet höjde kraven på henne.

Vi tränade alltid länge och intensivt och varvade lek och momentträning ganska så friskt redan från början, och jag upplevde ju aldrig att hon tröttnade, varken på leken eller den lite striktare träningen.

Det i sin tur gav ju mig ett stort självförtroende när det gällde just den där biten att hon skulle orka ett helt lydandsprogram, även i eliten sedan. Jag har aldrig behövt känna mig osäker på om hon skulle ”slockna” en bit in i programmet eller nåt sånt….

Och eftersom jag dessutom är en ivrig förespråkare för överträning så kan man nog säga att jag har ganska så höga krav på min hund innan jag går ut och tävlar första gången.

Hunden ska kunna alla moment, och lite till…. Vilket betyder att hunden ska kunna momenten även om det händer nåt utöver det vanliga, och då tänker jag på olika störningar som kan drabba oss, och på ett tävlingsupplägg som kanske är lite ovanligt.

Gruppmomenten är något som ska sitta som berget innan vi ger oss ut och tävlar. Och det har flera orsaker…. Jag vill ju inte att min hund ska få till vana att den ostraffat ska kunna resa sig på tävling. Och jag vill absolut inte att någon annan hund ska bli störd av att min hund inte ligger/sitter stilla.

Så såna moment tränar vi tidigt, tidigt… och dessutom ställer jag höga krav redan från början. Det där är moment som inte på något vis är förhandlingsbara, de ska utföras på ett enda sätt, oavsett allting annat, och ju fortare hunden lär sig det desto bättre.

På bilden här är Salza 4 månader, och den enda förmånen hon fick när vi tränade platsliggning var ett lite större avstånd till kompisen Teddy. 

Nej, jag är inte elak mot hunden när vi tränar, men i såna moment kräver jag ovillkorlig stadga. Och stadga över huvudtaget är något som jag träna väldigt, väldigt tidigt med mina hundar.

Och det har jag en jäkla nytta av under hela deras liv, oavsett om vi tävlar eller går på prov eller bara larvar runt i vardagen. Och det finns massor av exempel på att stadgeträningen med Salza har varit effektiv…

Igår när jag var ute med hundarna, blev jag förbannad på lilla söta Salza när hon var lite för ohörsam. Jag satte henne ner hos mig och läste lusen av henne och muttrade och fräste en stund, sedan sa jag… ”nu går vi” och så travade vi iväg… dvs Ibsen o jag travade iväg. Efter en stund upptäckte jag nämligen att Salza inte var med, då satt hon där jag hade satt ner henne tidigare, och där satt hon och väntade på kommandot som gav henne lov att sticka iväg.

”Nu går vi”… som jag sa till henne, är inte det kommando som hon lärt sig löser upp ett sitt-kommando (eller liggkommando), så hon satt där hon satt och väntade på ”rätt” kommando.   

Och jag vill ha en sån fasthet i lämna-situationer innan jag går ut och tävlar. Oavsett vad som händer ska hunden ligga/sitta kvar. Det är väl få retningar som är större än att matte och Ibsen går sin väg….

Men jag tränar stadga med att kasta boll framför och bakom henne medan hon ligger/sitter stilla, jag tränar med att leka med en annan hund framför henne, jag kallar in en annan hund (när Salza var ung var det ju Teddy) framför och bakom henne och jag försöker hitta på alla möjliga störningar som hon kan tycka är jobbiga.

Ligger/sitter hon i såna lägen, då funkar det troligtvis på tävlingen också, oavsett vad som händer.

Men sen så finns det också en annan viktig bit när det gäller träningen av just gruppmomenten. Man måste lära sin hund att andra hundar inte är intressanta. Eller… det kan man kanske inte lära dom, men man kan lära dem att dom trots ett visst intresse inte får bry sig.

Om en annan hund går upp och börjar rassla runt på planen, så ska min hund veta att den inte ska bry sig. Det spelar ingen roll om den andra hunden får ett stollryck och rusar runt som en galning, min hund ska ligga där den ligger, och det gör den också, eftersom den är lärd att inte bry sig om vad andra hundar gör. Och den har också lärt sig att matte är roligare och intressantare än andra hundar, alltså bryr man sig inte.

Det där har en dubbel effekt också…. om en hund går upp och kikar sig runt efter en kompis som den kan lura till ett litet race, då väljer den inte i första hand en hund som verkar noll intresserad. Då väljer den att gå fram till den hund som visar intresse och ger signalerna att den kanske blir en kul lekkompis.

Ja, det fanns som sagt många olika svar på den där frågan jag hittade på FB…. Och jag blir lite besviken när jag ser att det finns ett flertal människor som säger att dom går ut på tävling för att testa om hunden kan momenten.

Jag vet inte hur man tränar om man behöver gå ut på tävling för att testa om hunden kan momenten, det syns väl klart och tydligt på träningen det, eller?

Det är väl snarare så att man vill testa hur man själv fungerar ihop med hunden på tävling kanske. Om man klarar av att få hunden att hålla fokus och intresse på sig själv och inget annat…. om hunden fixar att fokusera på det den ska göra och inte har fullt upp med att kolla allt annat som händer.

Men det är just sånt man ska träna på sedan hunden väl lärt sig momenten… överträning. Träna med störningar av alla tänkbara, och otänkbara, slag, då behöver man inte använda tävlingar som nån sorts träningspass.

På nåt vis måste man komma på ett sätt att få hunden att tycka att jag själv är roligast och intressantast, och mest lönsam att hålla koll på… och att allt annat som finns runt omkring är ointressant.

Salza är världens mest nyfikna hund, men kan jag få henne att stänga av omvärlden och enbart ägna sig åt det jag säger och gör, då kan det inte var nån omöjlighet för andra heller.

Men då är det ju det där förstås… vilka ambitioner har man? Vad vill man åstadkomma? Hur långt vill man komma tävlingsmässigt? Och man kanske inte ens vet från början att man vill tävla…

Jaja, vi har alla olika målsättningar och olika höga ambitioner, men huvudsaken är väl ändå att vi har kul och trivs tillsammans med våra hundar.