Ja, det är väl bara förnamnet det, när det gäller mig alltså. Vi har haft vårliknande väder här nu i flera dagar och då piggnar man till lite, men idag är det snöstorm utanför fönstren, och det är ju bara att inse att här uppe har vi vinter i minst en månad till… i värsta fall nästan två.  

Och jag har varit krasslig, förutom mitt eländes knä då. Lite febrig och så mina gamla vanliga magproblem… konstigt… de dyker alltid upp vid den är tiden på året. Måste på nåt vis vara sammanknippat med årstiden och mig… att jag rör mig mindre, att jag är deppigare eller vad det nu kan vara. Men det går väl över denna gången också hoppas jag…   

Men idag (och även i natt för Ibsens del) är doggsen här i huset dåliga i magen också. Diarré av väldiga mått, undrar varför? Dom gnagde på ett gammal ben igår, och Ibsen fick nog i sig en hel del av det, men inte brukar dom få diarré av sånt inte. Salza har inte samma typ av stenkross-käft som Ibsen så hon brukar inte få i sig så mycket av själva benet.

Vi får väl se hur det utvecklar sig…. jag gillar inte när Salza får diarré, hon har ju haft ett par såna omgångar då hon varit rejält illa ute och det har varit svårt att få stopp på det. Hoppas det är snabbt övergående denna gången.

Men jag måste återigen få gnälla lite över hur dåliga en del människor är på att läsa sina hundar. Igår när vi var ute så mötte vi en blandrashund i Salzas storlek. Mina hundar var kopplade och gick vid min sida, men redan på 20 meters håll kunde till och med jag se att den mötande hunden spände upp sig, huvudet rest, svansen uppe och stela ben. På 10 meters avstånd visade den dessutom alla sina tänder och var så stel i sina rörelser att den knappt kunde gå.

Jag kände i kopplet att Ibsen svarade på den där utmaningen, och även om han varvade ner lite när jag sa åt honom så såg jag att både han och Salza registrerat utmaningen som kom mot oss.

Precis när vi möttes gav den mötande hunden ifrån sig ett vrål samtidigt som den gjorde ett utfall mot oss. Hans matte åkte med halva vägen innan hon fick stopp på sin hund, och sen säger hon..… till sin hund… ”du behöver inte vara rädd, dom är inte farliga” och så blänger hon på mig som om det vore mina hundar som gjort ett utfall.

Om nu hunden gjorde allt det där pga rädsla, som matte trodde, så hade det väl varit lämpligt att hon hade agerat långt innan utfallet kom, redan när hon såg att vi skulle mötas, istället för att vänta tills det redan hänt och då säga nåt fjantigt till hunden.  

Och häromdagen träffade vi motsatsen…. en lös, glad, ung labrador som matte hade lös utan att ha nån som helst inkallning på den. Vi såg dom på långt håll, hunden glatt skuttande ca 50 m före sin matte, så jag stannade och kallade in mina hundar och såg till att jag hade dom vid min sida.

Den mötande matten ropade också på sin hund… många gånger… utan resultat. En joggare som passerade oss sa ”du har bra ordning på dina hundar du… det verkar inte som att alla har det inte”… och det kunde jag ju bara hålla med om.

När hunden bara var 10-15 m från oss (och matte nästan 100 m bakom) så kopplade jag mina hundar. Labben stannade på det avståndet, stod och hoppade jämfota och småskällde lite på oss… full av leklust och energi, men med lite respekt för de främmande hundarna.

Hans matte kom så småningom ikapp honom, kopplade honom och sa att ”han är så leksugen, han vill leka med alla hundar han ser”. ”Ja”, sa jag, ”jag ser det men jag vill inte släppa mina hundar för att leka.”

”Jaså???? Varför inte det?” frågade hon förvånat. Och jag förklarade varför…. och hon såg minst sagt frågande ut efter mitt svar.

”Det förstår jag inte alls,” sa hon… ”i helgen var jag i Stockholm, i Lill-Jansskogen, och där lekte alla hundar med alla. Hundarna i Stockholm är mycket mer sociala än hundarna här i stan….”

Så kanske det är, inte vet jag, men det troligaste är väl ändå att det är ägarna som är annorlunda, inte hundarna….

Får jag gissa så tror jag att hon kanske, med den inställningen, har ett litet problem där om något år när hennes hund inte längre är en glad o sprallig unghund, utan en fullvuxen hanhund… visserligen antagligen lika glad… but you know… It takes two to tango….

Medan jag har skrivit de här raderna har stackars Salza varit ute 3 ggr… det blir risavkok till middag för henne idag.   Tur att hon har att ta av när sånt här händer, för blir det som de tidigare gångerna så har vi en lång, jobbig vecka framför oss. Men jag förstår inte varför hon är dålig i magen. Hon har inte ätit nåt konstigt, kanske är det all den tinade hundskiten i området som gett henne nån smitta? De där dagarna när det var vårsol och vårvärme ute så tinade ju allting sånt…

Eller också har hon sympati-ont och vill inte att enbart matte ska ha ont i magen…  

Fast jag visste inte att hon hade diarré när jag gjorde hennes frukost, hon åt som vanligt då och det var ju ett misstag förstås.  

Men vi får väl vara krassliga ihop idag, hon och jag då. Kan ju vara skönt att inte vara ensam om krämporna…. fast jag är nog hellre sjuk själv, än att jag har en sjuk hund förstås.