….. som är så säkra på att omvärlden ser dom som snälla och hjälpsamma och empatifyllda och medkännande på allehanda vis. Det måste kännas skönt att var så jäkla perfekt…  

Fast i min knorkiga värld är det omvärlden som avgör hurdan människa jag är när det gäller såna saker, inte jag själv.

Det jag anser vara ett ”snällt” agerande kan…. av den som utsätts för det… mycket väl anses som något helt annat.

Något jag gör ”i största välmening” är kanske sett ur min egen synpunkt det allra bästa, men är det verkligen det, sett ur den andres synvinkel?

Kan jag verkligen avgöra vad som är bra eller dåligt för någon annan vuxen människa? Jag kan väl enbart ha en uppfattning om det bildad på mina egna erfarenheter och mitt eget liv, men vet jag verkligen tillräckligt mycket om nån annan för att kunna ta mig den friheten?

Presenter av olika slag är väl ett bra exempel här. Ger ni era släktingar/vänner sånt ni vill/tycker att dom ska ha i present, eller ger ni dom något som dom önskar sig? Även om ni inte tycker att det är nån ”bra” present?

Empati… ett svårt ord att leva upp till. Betyder inte det att man inte utgår från sig själv och sina egna tankar och åsikter i alla lägen, utan istället försöker sätta sig in i den andra människans sätt att tänka och fungera?

Och ”snäll”….. vem kan avgöra om jag är snäll eller inte? Inte jag själv i alla fall…. det är ju upp till alla andra att utifrån sina preferenser avgöra det. Det finns förhoppningsvis nån som tycker att jag är ”snäll”, men det finns säkert också nån som tycker att jag inte är speciellt ”snäll”…. och det kan ju inte jag göra något åt. Det är ju upp till var och en att bedöma sånt utifrån sina egna åsikter om hur en ”snäll” människa ska/bör agera i olika situationer.

Vi är ju alla unika, och var och en av oss är som vi är. Man kan inte förändra sig speciellt mycket, man är den man är. Däremot kan man lära sig att dölja vissa sidor och att framhålla andra, allt i förhoppning om att omgivningen ska tolerera oss, eller rent av gilla oss.

Men alla dessa människor (för dom är många!) som är helt övertygade om att dom är urtypen för den som är snäll, vänlig, förstående, empatifylld och som alltid vet bäst… allt ska göras på deras vis och andras åsikter/tyckande är felaktiga….. de människorna står mig upp i halsen.

Fast jag har i många år väntat på att jag skulle bli så gammal att jag struntade i det där… men det går inte. Men jag kanske ska se det som nåt positivt, jag inte är så lastgammal ännu, jag orkar fortfarande bry mig.

Men det är faktiskt sant att jag beundrar dessa människor… eller avundas dom kanske är mer korrekt att säga… det måste kännas alldeles fantastiskt att tro sig vara både fulländad och ofelbar.

Ja, skit samma… människor är som sagt som dom är, och jag borde väl istället för att reta mig, sluta läsa bloggar och FB-inlägg som får mig på såna här tankar.

Idag är jag i alla fall fortfarande krasslig… lite feber och så. Är inte speciellt kul för idag skulle jag egentligen ha åkt till Enköping för att påbörja en utbildning till rallylydnadsdomare. Fast…. jag sa återbud redan för en vecka sedan när jag upptäckte att mitt knä inte orkade med aktiva heldagar, så det spelar egentligen ingen roll att jag har lite feber nu.

Det är liksom bara en bekräftelse på att det nog inte var meningen att jag skulle gå den där utbildningen, men jag ska försöka få till en utbildning som skrivare i alla fall, alltid något.

Men nu ska jag i alla fall stoppa i mig lite piller så att jag orkar ta en liten tripp med doggsen sedan. Husse är ute ett ärende, och det är egentligen för mycket för hans rygg att behöva gå två promenader/dag med doggsen, så jag tar eftermiddagspromenaden så småningom.

Jag har ett roligt paket att hämta i affären, så motivationen för att orka steg betydligt när aviserings-SMS:et kom….