Jag börjar tröttna på allvar på det här onda knät nu.    Visserligen har jag konstigt nog minst ont när jag går, men jag måste gå sakta, och rätt som de är så bär inte knät ordentligt utan jag måste stanna en stund så att det får rätta till sig.

Men det är tråkigt att inte kunna gå ordentligt, och det är tråkigt att jag blir straffad med en djävulsk natt nu när jag har varit ute och gått en lite längre bit än bara en eller två kilometer.

Idag har solen lyst och det har varit plusgrader så idag struntade jag i mitt onda knä och tog en liten anings längre promenad med doggsen. Jag får som sagt plikta för det i natt, men det må vara hänt.   

Men Salza gick 2,5 km på promenaden i morse (ja, hon går ju lite längre eftersom hon springer lite fram och tillbaka), senare på förmiddagen travade hon (utan uppehåll) i hyfsat raskt trav på löpbandet i 45 minuter och sedan gick vi 5 km…. ja, jag gick 5 km, hundarna springer ju som sagt fram och tillbaka så dom gick nog ytterligare 1 km skulle jag tro.   

På nåt vis så känns det som att Salza har fått tillräckligt med motion idag, och det känns himla skönt. Jag känner mig alltid lite nöjd med mig själv när jag ser att hundarna kurar ihop sig och sover är vi kommer hem, då vet man att dom är nöjda med den aktivitet dom fått.   

Fast man kan ju uppnå samma effekt bara genom att träna så att dom får använda hjärnkontoret och bli trötta av det istället, men då får man ju själv ingen motion, och man njuter inte riktigt på samma sätt av det fina vädret heller.   

Men nu ska jag strax laga mat till oss tvåbenta, och när det är fixat och maten uppäten och hundarna utfodrade och disken borta… då ska jag slå mig till ro med en bok… det är alltid lika trevligt att ha en bra bok att se fram emot.