I förrgår kände jag för en lite längre promenad än vanligt, eller det som blivit vanligt sedan jag fick ont i mitt knä i alla fall. Så vi tassade iväg, doggsen och jag. Det gick inte jättefort, men det gick och jag hade nästan inget ont alls. Märkligt nog har jag alltid minst ont när jag går…

Vi gick en runda som är ca 7 km…. och det var jätteskönt. Solen sken och kylan bet i kinderna… men det är ju vackert som ett vyort ute så det var i alla högsta grad njutbart. Och jag hade inte värre ont än vanligt på kvällen och natten sedan.   

I går morse (dagen efter promenaden alltså) så hade jag tvättstugan bokad. Och när jag kom in igen efter att ha matat maskinerna så sov husse, men hundarna var vakna och såg ut som att dom ville ut på rastning.

Termometern visade –22,5 grader, men skit samma… jag tar en kort rastning, tänkte jag, så kan husse gå en längre runda när han vaknar.

Så jag tog bara på mig mössan och vantarna förutom det jag hade haft när jag tassade iväg till tvättstugan. Det vill säga….. jag hade bara ett par mjukisbyxor och en t-shirt plus vinterjackan och ett par osnörda kängor på mig, men strunt samma, vi skulle ju bara gå en kortis runt kvarteret.   

Efter en mycket kort stund saknade jag mina långkalsonger, men vi skulle ju snart vara inne igen så strunt samma….

Men när vi kom dit där vägen svänger mot den vanliga 2,5 km-rundan, då ville hundarna tassa iväg åt det hållet… och vem kan motstå en sån bön då… inte jag i alla fall, så vi svängde av där och satte upp farten lite.

Efter en liten stund funderade jag på att kanske stanna och knyta kängorna, men bara tanken på att stanna upp fick min frusna bara armar (jaja, jackan hade jag ju på mig över förstås) att frysa ännu mer, så jag avstod.

Så med oknutna kängor, blåfrusna ben och av kylan knottriga armar rusade vi i racerfart den där slingan på 2,5 km. Ja.… rusade och rusade… fort gick det i alla fall. Det var en märklig upplevelse… att frysa om armar och ben och svettas på resten av kroppen.   

I alla fall så kom vi snabbt hem igen…. och mitt knä beslöt sig för att ”nu fick det verkligen vara nog!!!”

Nedrans så jäkla ont jag hade hela dan och natten igår…. det är inte kul att få så himla ont så fort jag rör mig en aning mer än minimalt.

Idag får det väl bli en mer lagom runda förstår jag. Lagom med knäets mått mätt….   

Men jag har (Tack för det Stina!   ) äntligen hittat den där texten som jag letat efter ett tag nu. Texten där man skriver om kastrerade hanhundar som kanske skulle behövt sitt testosteron för att må bra, Hundsport nr 12/2010.

Jag fick texten som en bild av Stina, infogar den här så hoppas jag att ni kan läsa vad det står.

Om inte, så kan jag snabbt sammanfatta det med att vissa hundar som är lite ängsliga av sig före en kastration blir ännu mer ängsliga efteråt. Testosteronet ger hunden mod, och med för lite testosteron blir hunden räddare och ängsligare. Till och med aggressivare, om den tendensen funnits redan tidigare.

Vet ni att jag tror på det där. Och jag blir inte alls förvånad om ni, när ni tänker efter, har träffat på nån hanhund… nån gång… som påverkats på det sättet vid en kastrering. Inte att dom kanske blivit aggressivare, det är ju inte så många hundar som är så speciellt aggressiva trots allt, utan mer det där med lite vaktigare och lite ängsligare. 

Nu för tiden gör man ju oftast en kemisk kastrering (ett chip som verkar i ca 6 månader) på hunden innan man ev. opererar, och det är ju bra. Upptäcker man då såna här tendenser så bör man ju avstå från en operation.

Vi har en granne (det kryllar av hundägande grannar här i området) som har en hund som hon funderade på att kastrera. Han fick ett chip inplanterat och efter ett par månader började han förändras… till det sämre.

Han blev lite skällig mot andra hundar, vilket han aldrig varit förr. Han blev rädd, för både hundar och människor. Han backade till och med för Salza som han lekt med sedan han var liten valp. Med andra ord… han förvandlades från en glad liten skit till en rädd, skällig hund som stack svansen mellan benen så fort man försökte ta kontakt.   

Matte var jätteledsen och förstod inte alls vad som hänt med hennes pigga, glada hund. Men så slog det mig… det där som jag läst nånstans nån gång…. och hon tog upp det med sin veterinär, som aldrig hört talas om nåt liknande… alltså stämde det enligt henne inte alls.   

Men jag kunde inte släppa den där tanken… och plötsligt dök ett minne upp i min virriga skalle. Ibsen fick ett sånt chip en gång i tiden, tanken på en kastrering fanns då. Men han förändrades också till det sämre… han blev vaktigare och skälligare, och istället för att blir lite mindre orolig och ”vimsig”, så blev det värre.

Då hade jag inte läst den där texten, men resultatet blev i alla fall att han inte kastrerades eftersom vi på egen hand på något vis kopplade ihop det där chippet med hans förändring till det sämre.

Så nu kan väl ni vara så snälla och gräva i minnets gömmor och hitta minnet av nån kastrerad hund där ni också sett den här förändringen till det sämre. Bara så att jag får lite mer kött på benen när jag tror att det faktiskt ligger nåt i det här.   

Grannhunden förresten…. han som plötsligt var så rädd… det har gått 5 månader sedan han fick det där chippet nu, och han är nästan sitt gamla jag igen. Inte alls så rädd och försiktig längre, uppmanar Salza till lek igen… och viftar på svansen åt allt och alla.  

Men hans veterinär har fortfarande aldrig hört tals om den här teorin. Det var därför jag behövde texten, för att få svart på vitt på att jag inte bara fantiserade.

Idag skiner solen återigen, det ser ut som ett vintervykort ute, men det är –16 grader och KALLT. Det blir en ”lagom” promenad idag...  tråkigt.... men mitt knä bestämmer aktiviteterna för mig för närvarande. Fast jag ska väl vara tacksam att värken är mer ”normal” idag än vad den var igår. 

Men visst är tillvaron lite ynklig när det är normalt med värk…?