Här i området bor det en familj som skaffade sig en valp i somras. En gudasöt liten blandrasvalp som tonårdsdottern i familjen ofta var ute med.

Och jag kanske har skrivit om den där valpen tidigare, för jag reagerade redan från början på hur valpen hanterades.

Så fort de var ute med valpen och såg att vi skulle mötas nånstans på nån gångväg, så antingen vände dom och gick tillbaka samma väg dom kommit, eller också lyfte de upp valpen och mötte oss samtidigt som dom såg ut som att vara övertygade om att våra hundar skulle anfalla och äta upp både dom och valpen.

Nu är det ju så att våra hundar alltid går lugnt och sansat i koppel när jag är ute med dom och vi möter andra hundar. Och dom gör verkligen inga ansatser att ”anfalla” eller nåt liknande. Dom tittar på den hund vi möter, men mer är det inte….

Varifrån den där skräcken hos just den här hundägande familjen har kommit har jag ingen aning om. Kanske räcker det med att dom inte kan nåt om hundar och tror att en stor svart hund är livsfarlig… eller också tror dom kanske inte att jag kan kontrollera två hundar. Jag vet som sagt inte, det enda jag vet med all säkerhet är att det aldrig hänt något som skulle kunna föranleda den här reaktionen.

Men i flera månader hände samma sak om de var ”tvungna” att möta oss… valpen lyftes upp och de småsprang förbi oss.

Jag var flera gånger frestad att hejda dom och fråga varför de gjorde som de gjorde, och kanske försöka förklara varför det var så tokigt att göra så… men så tänkte jag ”skit samma, det är inte mitt problem…”

Valpen var nog inte mer än 4-5månader när jag första gången hörde att han morrade när han passerade oss, högt där uppe i mattes famn.

När vi möts nu för tiden så lyfts han inte längre upp i famnen… nu har ägarna fullt sjå med att hålla sin hund i kopplet. Han gör rejäla utfall mot mina hundar när vi möts. Han morrar och skäller och nästintill vrålar, så liten han är… och den som håller i kopplet har stora problem.

Och alltihop är ju helt och hållet ägarnas fel eftersom dom gjorde så fel från början. Istället för att lära sin lilla valp hur den ska uppföra sig när den möter andra hundar, så har dom lärt den att våra hundar är farliga, att deras matte är rädd för dom och att det gäller att försöka skrämmas så gott det går för matte är ju bara rädd och vill därifrån, från henne har den inget stöd att vänta.

Och det är ju så fånigt alltihop. Både Salza och Ibsen gillar valpar…. Salza måste visserligen allra först tala om för dom att hon är den som bestämmer, men sen leker hon gärna. Ibsen vill gärna leka, men han brukar inte få göra det med små valpar eftersom han är så stor och tung, en olycka kan lätt hända.

Hade dom fått träffa den där hunden när den var valp så hade det inte varit några problem alls. Idag är ju läget då tyvärr lite annorlunda….

Och Salza avskyr verkligen stökiga hundar… dom ska omedelbart sättas på plats och veta hut. Och det gäller både hanhundar och tikar… minsta lilla upphetsning eller obalans hos en annan hund, så reagerar hon. Så om hon fick chansen att träffa den där lilla hunden idag, då jäklar skulle den få lära sig att uppföra sig.

Vi har en tik här i området som avskyr andra hundar, framför allt andra tikar, men hon är också väluppfostrad. När vi möts och stannar och pratar, då sitter våra båda tikar med ryggen åt varandra… så kan man också lösa det där med avsky mot en viss hund.

Men det är intressant att se hur det där med stökighet och balans påverkar Salzas beteende.

På en av våra tävlingar stod jag och läste på en anslagstavla och hade Salza med mig. Plötsligt blir jag medveten om att det är mycket folk runt omkring oss, och även hundar. Två främmande tikar alldeles intill oss och jag stelnar till lite, beredd att snabbt sätta stopp för Salza om det skulle behövas.

Men inte heller… de där två tikarna är vana vid andra hundar, lugna och sansade och då var det inga som helst problem. Dom nosade lite nyfiket på Salza och Salza i sin tur nosade tillbaka, hur avslappnad som helst. Ingen som helst tendens till spänning dom emellan.

Senare samma dag skulle en bekants springerhane få hälsa på Salza… trodde jag alltså. Borde ha vetat bättre eftersom jag känner hunden…. han är uppskruvad på högvarv för det mesta även om han just då var ovanligt lugn. Salza kände förstås av de oroliga signalerna, och hon som avskyr stökiga, uppskruvade hundar gav honom en rejäl  omgång, bara så där pang på.

Lite pinsamt tyckte ju jag att det var förstås, och hanhundens matte ville ta sin hund och snabbt sätta sig och hunden ”i säkerhet” långt från vilda Salza. Men så kan man ju inte låta det sluta...

Även om Salza inte gillar stökiga hundar så ska hon inte uppföra sig på det viset i alla fall… i alla fall inte på en tävling   ….  så jag bad hanhundens matte att stanna där vi var, och så fick Salza finna sig i att hanhunden, efter mycket tvekan, vågade sig fram för att nosa på henne lite.

Salzas blick då var obeskrivbar…. Hon gav först mig en blick som sa allt vad hon tänkte om mitt påhitt, sedan satt hon på sin lilla rumpa och låtsades som att den där vidriga hanhunden inte fanns. En gång tänkte hon fräsa ifrån när hon tyckte att han blev för närgången, men då räckte det med att jag sa NEJ!! så avstod hon…. men under protest, om nu en mördande blick kan räknas som protest.

Men förhoppningsvis så lärde hon sig… kanske… att det inte alltid är så vinstgivande att försöka uppfostra främmande hundar. Och hanhunden gick därifrån med glatt viftande svans istället för att smyga därifrån med svansen mellan benen.

I vilket fall så är det tragiskt att man ”förstör” en hund på det sättet som våra grannar gjort. Istället för att forma en glad och trygg hund som kan hantera hundmöten på rätt sätt, så har dom lärt honom att vara livrädd för i alla fall våra hundar. Tråkigt….