Det är ju så att ju mindre man använder hjärnan desto svårare är det att få igång den. Det borde vara tvärtom… när hjärnan får vila så borde den vara utvilad och pigg på att få jobba igen, men så är det inte… tro mig.  

Precis som med hundar… ju mer man aktiverar sin hund, desto piggare och mer lättlärd blir den…. 

Jag har fått ett TJOCKT brev med posten, en uppdatering av en hemsida som jag brukar fixa. Problemet är bara att jag inte har uppdaterat den där hemsidan sedan oktober förra året, och hjärnan har överlag gått ner på halvfart när det gäller hemsidor, och i all synnerhet när det gäller denna hemsidan som är så oerhört detaljerad med foton och stamtavlor och  släktled långt tillbaka till Hedenhös nånstans.

Och nu måste jag få igång hjärnan igen, och det är minsann inte det lättaste.  Och så måste jag koncentrera mig och få till en helhetsbild av upplägget på den där sidan också, även om jag gjort den själv en gång i tiden så hinner man glömma sånt om det går nästan ett år mellan uppdateringarna.   

Och nu har det plötsligt gått några timmar sedan jag skrev ovanstående.... jag följde med Kurt till byggvaruhuset istället, så nu har större delen av dan gått utan att jag gjort nåt åt den där hemsidan. Nu kan jag skjuta på det till imorgon istället… eller till nån annan dag….    

Jag blev avsläppt några kilometer hemifrån och tog en promenad hem med doggsen. Men solen gassar ute och vi gick på trottoarer längs med trafikerade vägar en lång bit, det är inte superkul direkt.  Såna här höstdagar ska man vara ute i naturen….

Men Salzan är verkligen en liten stjärna, hon.  Och det var väl en överraskning, det har ni väl aldrig hört förr…?

Men hon går lös på trottoaren, några meter framför mig, på den sidan som är längst bort från trafiken, och så snart hon visar tecken på att dra sig mot "fel" sida så säger jag bara "nej" och visar med handen åt det hållet där hon ska vara, och hon viker av tillbaka till "rätt" sida och tassar lugnt vidare.   

Jag är inte ett dugg bekymrad för att hon ska ge sig ut i trafiken, hon lyder direkt när jag säger något till henne. Däremot så är ju scenariot med en katt som dyker upp helt oväntat inte lika trevligt… men om det brukar gå katter där så är dom ihjälkörda för länge sedan, så det lär inte vara nån risk att det dyker upp nån sån heller.

Ibsen får tyvärr gå kopplad på såna ställen, han är visserligen väldigt lydig han också, men inte lika lättstyrd som Salza i såna lägen.  Och så har han ju så jäkla långa ben, han hinner så långt på bara några kliv….   

Men vet ni… jag hoppas verkligen att jag "hinner med" en hund till i mitt liv innan jag blir för gammal och orkeslös. Jag är så himla nyfiken på om Salza är unik, eller om jag kan lyckas få till det lika bra med en annan hund.  Det går inte en enda dag utan att jag imponeras av hur lyhörd och förig hon är, och hur skickligt hon läser både mig och Kurt.   

Sen måste jag väl ändå erkänna att det finns några saker som jag inte har lyckats så bra med förstås  men det vore ju kul att se om jag kan undvika dom misstagen med en annan hund. Fast det är ju oftast så att man minsann inte gör om samma misstag med en ny hund, man gör nya misstag istället.

Och nu vill jag vill gärna återknyta lite till gårdagens inlägg här i bloggen. Jag har fått en del "privata" kommentarer via mail (alla vill ju inte/vågar inte skylta med sina åsikter "offentligt"), och det gemensamma för dom kommentarerna är att man klagar över att man har gått dyra kurser utan att få den hjälp man behöver.  

Och det verkar nästan som att de flesta som är missnöjda med sina kurser har hamnat i nåt gäng där den sociala samvaron verkar viktigare än att träna hund. 

Eller också har de hamnat hos en instruktör som ägnar tiden åt att tala om hur duktiga de är och hur bra det går, en instruktör som blundar för alla frågeställningar och inte en enda gång tar tag i de ev. problem som finns.

Visst är det kul med beröm och bekräftelse, men inte vet jag om man det är det huvudsakliga syftet med hundkurser.   

Och visst är den sociala samvaron en viktigt del av "hunderiet", men betalar man dyra pengar för en kurs så är det väl inte just det som är viktigaste.  Det viktigaste är väl att man får så många råd och tips som möjligt om hur man ska fostra sin hund till just en sådan hund som man vill ha.

Men det blir kanske gärna så… brister kunskapen och förmågan hos instruktören, då är det lätt att ägna mer tid åt social samvaro än åt hundträning. 

Sen finns det förstås människor som går kurser enbart för just den sociala samvaron, och det är väl helt OK… kanske….

Fast jag vill helst inte ha dom på mina kurser, jag vill jobba med hundarna…. och vill att kursdeltagarna är angelägna om att lära sig nåt.… inte bara prata skit och fika.  Fast det är klart, prata hund måste man ju, och fika måste man ju också… men inte hela tiden.   

Jaja… kursutbudet är enormt nu för tiden, och jag har sagt det förr…. hur sjuttan ska folk veta vart dom ska vända sig? Det måste vara jättesvårt att veta var man får mest valuta för sina pengar.   

Nu ska jag i alla fall fortsätta att blunda för den där stora högen med uppdateringar till den där hemsidan… det får bli morgondagens bekymmer tror jag….  eller också tar jag det i övermorgon… eller nån annan dag.

Jag jobbar ju bäst under press, så om jag väntar några dagar så får jag dåligt samvete för att jag inte gjort det klart, och då blir det gjort i en jäkla fart sedan.   

Livet är ganska kul när man är så dum i huvudet att man kan manipulera sig själv…..