Förra lördagen väntade vi besök av sonen med familj. Lille Vincent, som blev 7 månader medan dom var här… och som jag bara sett en enda gång sedan han föddes… och så sonen och hans sambo som jag naturligtvis inte heller ser alltför ofta eftersom dom bor 75 mil härifrån.

På fredagen hade jag varit hos doktorn eftersom jag hostat och mått dåligt i nästan 14 dagar. Ett virus påstod han, inget att göra förutom att käka hostmedicin och vänta ut eländet. Fick dundermedicinen Cocillana som omedelbart efter första slurken däckade mig.  Yr, illamående, spyende, halvsovande och sluddrande när jag pratade, det var jag det….    

Och på lördag morgon ringde telefonen… en gammal god vän till Kurt som flyttade härifrån för 4 år sedan och nu var på sitt första besök i gamla hemtrakter. Vi kommer en snabbis och hälsar på er, sa han… kul, tyckte jag förstås, även om jag inte förstod hur jag skulle orka stå på benen när dom kom.

"Jag förstår att du är dålig, du ser ut som fan själv"… var hälsningsfrasen när dom sedan kom….  och det stämde med  hur jag kände mig.

Jag överlevde i alla fall besöket, slängde mig på sängen tills sonen ringde och sa att nu, nu var dom framme….

För att göra en lång historia kort så kan mina aktiviteter den helgen sammanfattas med…. ligga och sova, springa till toa och spy, öppna ögonen då och då och kika lite på barnbarnet, sova igen…. men det var i stort sett allt jag orkade med.

Maten fick dom fixa själva och hundarna fick Kurt ta hand om, och det hela kändes verkligen inget kul nu när dom äntligen efter 1½ år åter kom på besök.

Jag slutade i alla fall med hostmedicinen, så att jag åtminstone orkade vara vid medvetande, men då hostade jag ju istället konstant dygnet runt.  

Ja, det var himla kul att dom kom, men det blev ju inte alls som det var tänkt. Jag orkade inte gå hemifrån alls, och jag tillbringade den mesta tiden liggande på soffan… urtråkigt för oss alla. Jag fick visserligen en ny hostmedicin, men den gör också att jag nästan kan sova stående och hela tiden känner ett diffust illamående.

Men skit samma, nu är det väl bara att hoppas att jag inte lyckades smitta ner dom också….  det blir inte kul i så fall.

Men igår åkte dom hemåt igen, nio timmars bilresa är inte det roligaste man kan företa sig, men, men….

Det var i alla fall kul att få träffa dom, och småbarn utvecklas ju så himla fort så nästa gång vi ses så går han säkert, lille Vincent.

Nu är dom i alla fall lyckligt hemma igen, och jag går här och hostar och hostar. Nästa helg har vi rallytävlingen på klubben och då måste jag vara igång igen. Fast det finns ju en massa att göra åt den där tävlingen dessförinnan också förstås…. men måste man så måste man, det är ju bara det att man blir nog friskare fortast om man tillåter sig att vara sjuk när man är sjuk.

Fast jag går in på 4:e veckan med den här hostan nu, undrar om den där läkaren är så mycket att lita på??  

Salza är i alla fall nöjd med att ha fått tillbaka "sitt" sovrum nu. Varken hon eller Ibsen var så himla trakterade av barnbarnet, dom höll sig på avstånd och låtsades för det mesta som om att han inte fanns. Kanske påverkade av min inställning… jag är inte så förtjust i att hundar får hantera småbarn lite som dom vill.

Men när Salza upptäckte att det regnade matrester vid Vincents stol… då parkerade hon sig förstås där.

Och vi hejdade henne i sista stund från att gnaga i sig Vincents ena lilla hand. Han höll ett sönderkramat smörgåskex i handen, och sträckte ut handen mot Salza… och hon gjorde förstås vad hon kunde för att komma åt de där små kexsmulorna som fanns i hans hand. Men det hela avlöpte lyckligt, vi såg vad som var på gång innan det började göra ont.   

Ja, det har varit en händelserik vecka, trots att jag gjort nästan inget alls, men det har rört sig i omgivningen i alla fall, och det blir man ju också lite påverkad av.  Idag är dagens stora, nästan oöverkomliga uppgift, att gå ut med doggsen.  Inte långt, och inte länge, men jag måste försöka i alla fall……

Hundarna blev skamligt försummade under den här veckan. Husse har sett till att dom fått sina promenader, och mat har dom förstås fått, men annars noll aktivitet…. fast det har kanske varit nog för dom med besökande småbarn och hund. 

Det finns ju en liten mops i sonens hushåll också, hon gör inte mycket väsen av sig, men den här gången hade Ibsen fullt upp med att uppvakta henne Han blev störtkär med en gång, och hade fullt sjå att bevaka henne, och försöka uppvakta henne, under hela veckan.

Men tänk så mycket enklare och roligare allting är när man är frisk. Synd bara att man är så dålig på att uppskatta sånt, det är ju oftast inte förrän man blir kraslig som man tänker så.