Jag tycker att jag har hyfsad kondis. Ingen sån där superkondis förstås, utan mer bara hyfsad vardagskondis. Jag orkar gå långt utan att bli speciellt trött, men jag måste ju erkänna att om jag ska gå i lååånga uppförslut så blir jag lite flåsig.  Ändå går jag ju ofta, ofta uppför… och visst känner jag att jag orkar mer med mindre flåsande numera, men helt utan flås går det inte.

Men häromdagen när jag var uppe i stenrike och letade checkpoints så var det soligt och varmt, och ni vet, i skogen blåser det inte så mycket, så det var svettigt och lite jobbigt.  Men det var helt OK,  lite jobbigt får det gärna vara.   

Och hundarna skuttade ju före mig upp mot toppen på det där berget eller vad man nu ska kalla det… och rätt som det är så hör jag ett VOFF!! från Salza…. och båda hundarna står som förstenade där uppe på toppen.

Och då finns det två alternativ.. eller tre… en älg eller nåt annat vilt… en främmande hund… eller främmande människor. Det är alltid Salza som varnar i det läget, och hundarna stannar alltid och väntar på vad jag ska säga… eller göra.   

Jag sa STANNA DÄR! och kravlade vidare uppför stenberget. När jag kom upp så såg jag två människor som med all säkerhet också letade checkpoints. Karta o GPS i handen och dom hade tydligen redan hittat den jag letade efter, dom var på väg mot nästa checkpoint förstod jag.

Och det var ju inget att säga om det… det jag reagerade på var deras fräschhet. Dom såg svala och helt obesvärade ut, trots att solen gassade och myggen hade fest…. och dom var ju lika högt upp som jag… som kravlade omkring bland stenblocken genomsvettig och lätt flåsande.  Fast i och för sig så kom dom från ett annat håll… mindre sten där, men ändock lika mycket uppför.

Det var ungefär samma upplevelse som jag får ibland när jag är ute och går på gångvägarna här i området. Försöker gå lite snabbt då i uppförbackar…. som det ju är överallt här… och så blir jag omsprungen av några som joggar… och dom ser också helt obesvärade ut och pratar dessutom med varandra utan att låta det minsta flåsiga….. då inser jag att min vardagskondis som jag tycker är helt OK antagligen är urdålig.  

Jaja, jag gör så gott jag kan och mycket mer än så kan jag inte göra….   

Jag och doggsen tillbringade ju den gångna helgen bland en massa folk och hundar (rallylydnadstävlingen), och det ger många tankar så här i efterhand. Till att börja med kan jag ju konstatera att det i vissa fall är en klar fördel att ha en elitlydnadshund att tävla rally med…. MEN… inte när det gäller Salza och mig. Fast nu har jag klurat lite och kommit fram till vissa slutsatser utifrån vad jag såg i helgen….   

Det kan vara så att jag flummat till det lite i onödan…. det kan var så att det helt enkelt är mitt eget fel att jag inte kan dra fördel av Salzas elitlydnad i de här sammanhangen. Ska klura en stund till och sedan testa lite så får vi se…..

Men helt klart är i alla fall att jag ännu en gång blev påmind om Salzas värdefulla förmåga att koppla bort omvärlden. Hon bryr sig inte om så mycket annat än mig när vi är ute så där, och det är ju himla tacksamt.  

Att hon aldrig blir störd av hundar runt omkring beror säkert på att hon redan från tidig valpålder alltid tränades med våra andra hundar tassande runt oss. Och även sedan när det blev mer "allvar" i träningen så hade jag alltid Teddy med mig när vi tränade.  Och det var inte alls ovanligt att Kurt tränade sin hund en bit bort, kastade bollar och belönade med godis och allt sånt…  så jag är väldigt tacksam för att hon vande sig vid sånt….. aldrig (peppar, peppar) några problem med att nån annan hund är intressantare än vad jag är.   

Och jag är väldigt tacksam för hennes stadga i olika sammanhang. Det är väldigt behändigt att ha en hund som man kan säga "Stanna där!" till, och hon stannar där tills jag säger nåt annat.   

På tävlingen i söndags hade vi ju startnummer 1, så jag ville ha Salza nära till medan vi gjorde banvandringen. Jag tog med henne till tävlingsplatsen, la henne ner i gräset och sa Stanna där!, och där låg hon sedan medan jag klev omkring och memorerade banan så gott jag kunde.  Det rörde sig hundar runt omkring, men varje gång jag slängde en blick på henne för att kolla att hon verkligen låg stilla, så låg hon och stirrade på mig. Sånt gillar jag….  

Och eftersom hon inte har några problem att koppla av i såna där sammanhang heller, så kan hon få vara med mig hela tiden. Sitter jag stilla, eller står stilla, så lägger hon sig ner vid mina fötter, och sitter jag länge nånstans så tar hon en liten tupplur. Hon är ju garanterat världens mest behändiga hund, lilla Salza.   

Men hon blev 6 år i början av april, och nu ser man att hon uppnått mogen ålder. Hon anstränger sig aldrig mer än vad som "behövs" och eftersom hon är en smart hund så ser man ofta att hon klurar ut enklaste sättet att göra saker och ting. Det är inget sånt där huvudlöst rusande längre, utan det hon gör,  det gör hon väldigt balanserat.

Sen är det ju inget som hindrar att hon då och då… ganska ofta som tur är…. får sina idiotryck och beter sig som en galen unghund... men det är bara skönt så länge det är så tycker jag.

Men när hon kommer på andra sidan 7 års-strecket (nästa april då) så börjar hon förmodligen bli "gammal". Min erfarenhet säger mig i alla fall att när hundarna kommer upp i 7-årsåldern,  då börjar man kunna se lite olika tecken på att dom börjar åldras. Fast förhoppningsvis så har vi då nästan lika många år kvar tillsammans….  det är en stor förmån att få ha en gammal förståndig hund som känner mig minst lika bra som jag känner den.

Usch, nu ska jag inte prata om gamla hundar…. inte kul alls….

Igår var vi iväg och tränade lite… och hon var minst lika slamsig som på sista tävlingsomgången i söndags. Det var det som fick mig att fundera lite, utifrån vad jag såg hos andra ekipage på tävlingen. Det är oerhört nyttigt att sitta som publik och bara titta, man lär sig massor…..

Här skiner solen på oss i dag också, och vi ska ha besök här i några timmar. Ananaspaj med glass blir det till kaffet, det blir nog smaskens hoppas jag.   

Ha en bra dag!!!